Nyckeln – fastan dag 20

Rent siffermässigt har jag kommit halvvägs in i fastan. Dock fastar jag även under söndagarna, vilket torde innebära att fasteperioden är längre än 40 dagar för mig. Vi får helt enkelt se hur lång min fasta blir fram till påskafton.

Då jag står mitt i flyttlådorna strax efter lunch och packar ned mina böcker ringer mobilen. Det är en gammal god vän som ringer och berättar att min Regiondirektörskollega Agneta Jansmyr förlorat kampen mot sin sjukdom idag. Jag sätter mig ned och låter tankarna vandra. Så ledsamt och sorgligt. Hon saknas mig direkt även om beskedet inte kom oväntat. Många minnesbilder fladdrar förbi från möten och stunder vi delat. Agneta var med sitt ledarskap och sin erfarenhet en stor inspirationskälla för mig då jag lärde känna henne i början av 2010-talet.

Det är hennes förmåga att stötta och vara personlig som gör henne unik för mig. Det är de personliga samtalen vi hade som jag mest kommer att minnas henne för. Hon är dessutom en av få, före detta kollegor, som velat fortsätta att ha kontakt med mig efter att jag sa upp mig från Regiondirektörsjobbet för tre år sedan och för det är jag henne evigt tacksam. Förra sensommaren, då jag passerade Jönköping/Värnamo, hade vi ett underbart samtal som jag nu bär med mig för evigt.

Som om det fatalistiska styr oss ibland tittar jag på den bok jag höll på att lägga ned i flyttlådan då jag fick beskedet. Det är en av de böcker som jag hade som kurslitteratur på Dartmouth och på IHI i Boston. En av de böcker som Agneta och jag pratade om för många år sedan kring den förändringsresa vi såg framför oss inom Hälso- och sjukvården. Vi delade en gemensam passion, att ständigt förändra våra verksamheter till gagn för medarbetarna och medborgarna. Ett oförtrutet arbete. Nu är vi båda långt ifrån dagens verksamheter.

Jag är säker på att vi kommer att mötas igen någon gång och fortsätta våra samtal. Dagens reflektion gav sig självt…även idag. Sorgen och döden blev dagens funderingar. De bet sig fast i mig och släppte mig aldrig. Inget lätt ämne men även svåra stunder och ämnen är en del av livet. Klockan är nu fyra på morgonen och en ny dag gryr strax. Skriver ned eftermiddagens och kvällens reflektion här nedan.

Tidigare reflektion bar ju temat tro och tvivel. Jag fortsatte på det spåret idag. Jag önskar nämligen att jag hade en starkare tro. Jag vill ha en starkare tro. Jag eftersträvar en starkare tro. Varför då? För då skulle bland annat döden vara lättare att hantera. Jag inbillar mig det i alla fall.

Eftersom jag läser teologi kan jag de kristna budskapen. Jesus kom till världen för att ge oss hopp och det hoppet gäller inte enbart detta liv utan sträcker sig bortom dödens gräns. Livet, döden och uppståndelsen, det är inte enkelt att förstå förnuftsmässigt men teologiskt är det kristna budskapet om hopp enkelt. Jesus har med sitt liv, sin död och sin uppståndelse besegrat döden och har således givit oss och de som gått före oss ett evigt liv!

En dag kommer döden att ta oss alla. Den dagen innebär sorg och tårar för de som lämnas kvar men för en troende är döden inte slutet. De kristnas död är en sorg som bär ett vitt skimmer omkring sig för döden kan inte skada någon. Den är vägen.

Snart är det påsk och den inleds i Bibeln med att Jesus samtalar med Marta i sorgehuset. Det som sedan följer med återuppväckelsen av Martas bror Lazarus känner du antagligen väl till. Den delen som jag alltid har tyckt om är dock dialogen mellan Marta och Jesus innan Lazarus återuppväckelse. Ungefär så här fortlöper den dialogen:

”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om”, säger Marta

”Din bror kommer att uppstå”, svarar Jesus

”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen”, säger Marta.

Då svarar Jesus. ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Återigen är tron nyckeln. Martas tro, den är stark, den är beundransvärd i det svåra. Det är en av Bibelns mest märkliga berättelser. Enligt min synpunkt det största undret Jesus gör, dvs återuppväcker Lazarus, men i dialogen här ovanför är fortfarande Lazarus död. Marta bär en sorg och saknad och har naturligtvis ingen vetskap om vad Jesus kommer att göra efter dialogens slut. För henne är det viktigaste att visa att hon tror så att brodern kommer att uppstå vid den sista dagen.

Sorgen och saknaden efter någon närstående hör till livets smärtsammaste stunder. Samma villkor gäller för alla. Ingen kan undkomma döden, de efterlevande kan inte undkomma smärtan men vår tro och hur stark den är kan göra en milsvid skillnad. Tron på uppståndelsen är det som i mångt och mycket särskiljer kristendomen från flertalet andra religioner. I de österländska finns naturligtvis befrielsen genom god karma, dvs egen förtjänst och de som inte tror på någonting alls beskriver sig själva som lyckligt ovetande. För dem är livet slut vid döden och jag antar att inför en sådan död känns det nog väldigt jobbigt. Det existerar inget hopp i alla fall.

Den som har en kristen tro lever således med både allvar och hopp. I berättelsen här ovan hoppades Marta att Jesus skulle komma medans det fanns hopp för Lazarus. Nu kom Jesus på den fjärde dagen efter Lazarus död och med den dialog som du nyss läst här ovan kan vem som helst tycka att Jesus var lite hånfull mot Marta och de sörjande. Lazarus var död. Kroppen började lukta och då tröstar Jesus genom att säga,

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

Marta är den starke i berättelsen. För henne var Jesus ord inte hånfullt utan fyllda med mening. Hos henne fanns ingen tvekan om det eviga hoppet. Jag tänker vidare att det finns två uppväckelser från de döda i det kristna budskapet utifrån den här berättelsen. Den ena och den som i mångt har definierat både Kristendomen och Judendomen är det som Marta säger till Jesus,

”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen”.

Jesus ord tröstar och jag antar bekräftar det Marta tror på,

”Den som tror på mig skall leva om han än dör”.

Samtliga troende tror därför på uppståndelse efter döden. Egentligen inget konstigt med det. De troende tror på en återförening med sina döda släktingar i himlen.

Däremot den andra uppståndelsen, ska vi kalla den uppväckelsen från de döda, som Jesus gör med Lazarus, den är unik. Den är speciell. Den är mer svårförståelig. Naturligtvis är den förebådande för oss som vet facit om Jesus eget öde ungefär en vecka senare men uppväckelsen finns också till för att Jesus verkligen ska visa att han råder över både liv och död. Lazarus får sin död uppskjuten av Jesus. Häri ligger skillnaden mot alla oss andra än Lazarus. Vid tidens ände uppstår vi för att aldrig mera dö.

I citatet här ovan pratar Jesus om de som gått före oss som om de var levande, ”…han skall leva om han än dör”. Jag vill så gärna tro att det är sant. Att jag ska sitta där med Agneta och diskutera förnyelsearbetet inom svensk hälso- och sjukvård eller bara umgås utan krav. En dag kommer det att ske. En dag då vi åter kommer att mötas. Nyckeln är tron. Om jag bara visste var nyckeln är.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: