Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Tvivel – fastan dag 19
Jag tar mig till Slaka kyrka för deltagande i dagens gudstjänst, trots Covid-19. Tänker att även om det finns en smittorisk är det otroligt få som ändå brukar delta i Slakas gudstjänster och i tider av dessa har kyrkorummet en särskild helighet och trygghet kring sig.
I bilen på väg till kyrkan tänker jag på Martin Luther som på 1520-talet i skriften ”Ob man vor dem Sterben flihen mögen” ställer sig frågan om man bör fly från dödliga farsoter. Då Luther skrev orden härjade pesten som mest i Europa och naturligtvis fann Luther sig tvungen att som teolog förklara det religiösa motivet till pesten. Uppgiften var att tydliggöra vem som fick stanna kvar vid en pesthärjning och vilka som kunde fly men naturligtvis kom Luther även in på pestens orsaker och hur man kunde bemästra den.
Luthers svar i skriften kan förenklat summeras som ett enda starkt kärleksbudskap till de kristna att inte överge de sjuka i nödens tid, naturligtvis med mängder med hänvisningar till citat från NT av karaktären ”älska din nästa som dig själv” och ”vad ni vill att andra skall göra mot er, skall ni även göra för dem”. Han la även till några råd som verkar vara universella eller som jag i alla fall finner högst relevanta även idag. Han skrev att man ska lyssna på medicinsk expertis och följa deras råd, man skall inte utsätta sig för onödiga risker och man skall använda sig av sunt förnuft. Luther är naturligtvis Luther och han skulle inte vara Luther om han inte i skriften dessutom lyfter fram vikten av förtröstan, att ha tillit till Gud och att lita på sin tro.
Det sistnämnda bär jag med mig in till gudstjänsten och prästens predikotext är en reflektion över dagens Evangelietext. Även där kommer vikten av att tro upp. Ni vet den där texten då en pappa kommer fram till Jesus för att be om hjälp åt sin son som var besatt av en demon och hade det mycket svårt. ”Hjälp mig om du kan”, säger han. Jesus svarar honom att ingenting är omöjligt för den som tror och då svarar pappan tillbaka med några bevingade ord, ”Jag tror, hjälp min otro.”
På vägen hem efter gudstjänsten ger sig därför dagens fastereflektion av sig själv. Nyckeln till mycket heter tydligen tro! Tvivla inte, säger jag högt till mig själv men det är precis det jag gör. Jag har nog alltid gjort det eller om man skall vara extra tydlig, jag har varit kritiskt ifrågasättande kring mycket i bibeln och i det kristna budskapet.
Jag önskar många gånger att jag istället varit stark i min tro, att jag inte tvivlat eller varit skeptisk. Så mycket enklare allt hade varit. I alla fall inbillar jag mig det och så verkar ju både dagens Evangelietext samt Martin Luther tycka. Att tvivla är egentligen inget att eftersträva. Gåvan i livet borde vara att ha en stark tro. Tvivlandet kan visserligen hjälpa dig till tro efter ett antal funderingar men hade det inte varit bättre att tydligt kunna stå fast vid sin tro redan från början?
I min värld verkar jag vid varje ögonblick i livet samtidigt brottas med de båda begreppen, tro och tvivel. Jag existerar någonstans däremellan. Ibland känner jag att mitt tvivel kan likställas med lidande, jag mår inte bra av att tvivla, samtidigt som jag intuitivt inte alltid kan tydligt säga att det här tror jag på. Även om det kanske skulle minimera mitt lidande.
Om jag reflekterar vidare är det nog så att jag bär en längtan efter att känna en trygghet i min tro. Att inte ständigt vara på väg. Att känna att jag nått fram. Kanske är det ett feltänk? Att ha en tro kanske inte alls innebär en tvärsäkerhet och att man bär en avsaknad av tvivel. Att ha en tro kanske också innebär en livsresa innehållande mängder med nya erfarenheter?
Vad händer om jag bestämmer mig för att inte tvivla, eller att tvivla på mitt eget tvivel? Vad skulle förändras då? Skulle jag bli säkrare på min tro? Frågan jag ställer mig själv blir nästan för mycket för att kunna ta in. Ska jag tro på mina tvivel och tvivla på min tro eller ska jag tro på min tro och tvivla på mina tvivel?
Jag återvänder till dagens bibeltext och till pappan. ”Jag tror, hjälp min otro”, utropade han. Bibelns text lär oss att man kan be om hjälp också med att tro. Det är inget man måste klara på egen hand. Pappan har trots allt tillräckligt med tro. Tillräckligt för att han ska gå till Jesus och be om hjälp och han får det han ber om.
Då jag parkerar bilen hemma på gården igen och andas in den härliga slakaluften efter att ha öppnat upp bildörren slås jag av en insikt att jag kanske gör det hela för komplicerat. Kanske är det helt enkelt så att jag ska komma till Gud/Jesus oavsett om det handlar om tro eller tvivel. Det sägs ju att man ska komma till Gud med allt vi bär inom oss. Jag antar att det gäller även mina tvivel.
/m
Mats Uddin 