Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Svårigheter – fastan dag 18
Det är en solig och härlig dag här i södra mellansverige. Jag lutar stolen mot husväggen och dricker mitt kaffe. Borde egentligen fortsätta med att packa flyttlådorna fulla men finner ingen energi. Borde egentligen fortsätta läsa i kurslitteraturen men finner ingen läsro. Borde egentligen påbörja lunchmaten till min son och mig men låter nuet ta över.
Sluter ögonen och låter tankarna vandra fritt. Jag är novis på det här med fasta och dagliga reflektioner. De som har mer erfarenhet har säkert något schema eller struktur på hela fasteperiodens upplägg men jag har medvetet undvikit att googla fram olika fastestrategier. Jag låter varje dags reflektion få bli vad det blir. Jag låter tankarna vandra fritt och leda mig. Det är så jag vill ha det.
Hamnar i tankegångar kring viljan att leva ett genuint och ärligt liv. Ett liv där hela min person med förnuft och känslor är allestädes närvarande och alltid går åt samma håll. Att våga låta mig styras av mitt inre och inte utifrån. Ibland måste jag naturligtvis kompromissa, jag glider trots allt inte omkring som en egen ö utan några andra sociala kontakter i den här världen, men jag vill ändå nå så långt att jag vid varje beslutstillfälle i mitt liv känner att det här är mitt inres vilja och ambition.
Solens värmande strålar på mitt ansikte får mig att slappna av ännu mer och längtan efter ytterligare en vår och sommar ökar. Tänk att jag förhoppningsvis får vara med om ännu en årstidsjustering, ännu en svensk sommar. Jag öppnar ögonen och kisar mot solen. Tänker på de tre senaste årens tuffa period. Vill inte älta mer utan får en ingivelse att vända på begreppet. Tänk om de svårigheter du har är designat just för dig? Att de svårigheter du upplever just nu är precis de du behöver? Att svårigheterna är skräddarsydda just för dig?
Jag funderar vidare och tar som utgångspunkt ett resonemang om att jag accepterar att jag har en själ och att den försöker kommunicera med mig. Både mitt förnuft, låt oss kalla det sinne, och min själ försöker på sitt sätt visa mig rätt väg. Jag började ju dagens reflektion med att jag ville att hela min kropp, både sinne och själ, ska gå åt samma håll. Tänk om det är så att mitt sinne enbart utgår från det sinnet kan ta in här och nu och den erfarenhetsbank jag bär med mig medan själen har en helt annan förmåga och utgångspunkt. Tänk om den istället har ett evighetsperspektiv och ett helikopterseende glasklart för sig istället för sinnets begränsade perspektiv? Då är det inte så konstigt att jag inte alltid förstår vad själen vill – den måste ta till metoder som inte är förnuftsmässiga för att nå fram till mig. Den måste helt enkelt ibland ruska om mig och ge mig svårigheter för att jag helt enkelt ska växa som människa. Oförklarliga svårigheter som jag hamnar i är helt enkelt en del av själens språk. Kan det vara så?
Om ni köper mitt resonemang att jag har en själ, då accepterar vi ju att det finns mystiska eller oförklarliga element i våra liv. Vi är helt enkelt mer än vad vi förnuftsmässigt kan förklara. Utifrån det resonemanget kan man fördjupa sig ytterligare och tänka att själens spelplan rör sig mycket kring evigheten och vad det har för betydelse för vår tid här på jorden. Om själen kan se både tid och evighet kan den ju antagligen gestalta vad som är bäst för mig under den tid jag lever här på jorden. Inom mig bär jag således själens språk som om jag bara kunde finna rösten lättare kan vägleda mig till mitt bästa jordeliv. Vägleda mig till att bli den bästa versionen av mig själv.
Om jag följer det här resonemanget fullt ut innebär det således att själen medverkar till att ge mig problem och utmaningar för att jag helt enkelt ska vakna upp och inse vad som är rätt väg framåt. Inte nog med det utan de problem och utmaningar jag får är specialsydda för just mig. Det måste göra riktigt ont i mig för att jag ska vakna. Själen känner mig som person, känner till alla mina drömmar och hemligheter, och vet därför vad just jag behöver. Andra människors svårigheter är inte skräddarsydda för mig och mina är inte deras. Vi kan därför enbart ge råd men är oförmögna att veta storleken på andra människors lidande eller svårigheter.
Mina egna bekymmer finns inom mig och i tider känns de outhärdliga. Kanske för att själen tycker att nu måste jag verkligen lyssna eller så är outhärdligheten ett språk som just jag behöver som förberedelse inför något annat. Vad vet jag. Själens kunskap och vetskap om evigheten och vad som är bäst för mig vet bara själen.
Jag tar min kopp och lämnar husväggen. Tänker att själens språk är ett känsligt instrument. En kompass som jag behöver. Den visar alltid riktningen och den har aldrig fel. Hur ont det än gör.
/m
Mats Uddin 