Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Själen – fastan dag 15
Onsdag förmiddag och jag är åter hantverkare. Tredje dagen i rad. Jag och husdjuret lyssnar på en föreläsning om de kristnas sakrament medan jag färdigställer det sista i lägenheten. Det blev bra. Jag är nöjd.
Då jag lämnar lägenheten på Västra hamnen och går mot bilen får jag för mig att ta en sen lunch på Waynes coffe. Beställer och sätter mig så att jag får Turning torso i blickfånget. Mår bra av att blicka upp på ett av Malmös nyare landmärken.
Precis då jag får min mat hör jag mitt namn nämnas bakom mig. Vänder mig om och möter en blick från historien. En gammal kollega från förr. Det blir ett kärt återseende. Det visar sig att Region Skånes regionkontor tydligen ligger i närheten. Min vän slår sig ned och berättar om kaoset kring sjukvården, den regionala utvecklingen och den bristande ledningsförmågan. Min vän är snäll och frågar varför jag inte hjälper till längre i regionvärlden. Det är sådana som jag som behövs, menar hon. Tydlig förändringsledare som får saker och ting att hända innan det händer. Inte som nu där chefer agerar efter att saker har hänt.
Hon är snäll, min vän. Jag berättar om att jag försöker finna själens röst istället. En hel bransch och gamla kollegor har vänt mig ryggen. Jag har inget val. Min vän står på sig och säger att det är för j-ligt det jag har blivit utsatt för. Kom tillbaka, du behövs mer än någonsin, säger hon. Strunta i själen, säger hon till slut och lämnar mig med Turning torso i blickfånget igen.
Jag äter min lunch och vandrar mot bilen. Tänker på min väns ord och mitt liv. Reflekterar över själen. Hela vår västerländska livsstil med dess uppfattningar, attityder, seder och bruk är självklarheter som inte kan ifrågasättas. Vi är stressade och jagar karriär eller försöker få ett livspussel att gå ihop men saknar alltid minst en pusselbit. Då jag jobbade saknade jag inte själen, varför letar jag så febrilt efter den nu? Är det för att tomrummet som finns i mitt liv behöver fyllas och då ropar jag efter själen? Är det för att jag tidigare var blind och nu ser jag igen eller är det så att ett själlöst liv existerar i stress medan ett själsligt liv existerar då man är arbetslös?
Mina funderingar ger mig ingen ro. Jag vet bara att när jag försöker lyssna på min själ lever jag närmare mitt sanna jag. Ibland känner jag att mitt ego behöver dödas för att jag ska nå min själ. Att egofixeringen hindrar mig från att nå min fullo potential. Mitt ego är starkt. Det är livskraftigt och stolt och väldigt listigt. Sinnet säger vad som är bäst för mig och jag går vilse ibland och tror att det är själens språk. Inser för sent att det är egot som förvillat mig.
Jag vill tro att mitt sökande når fram till sitt mål. Att jag finner nyckeln till själen. Att jag framöver läser mer med hjärtat än med huvudet. Att jag genuint kan säga att jag lever i sann rättfärdighet med själen som kapten. Jag vill skratta, le, dansa och njuta. Det är själens språk. Inte låta egot styra och säga att gör du det där så skämmer du ut dig själv.
Så till sinnet och egot säger jag slutligen. Jag skäms inte längre för något i mitt liv. Jag struntar inte i er, jag låter bara själen styra mitt liv framöver. Det kan bli bra men det kan också gå åt h-e. I vilket fall som helst så kan det ju knappast gå sämre än när jag lät förnuftet råda – dags för själen att ta över!
/m
Mats Uddin 