Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Pesten – fastan dag 14
Tisdag förmiddag och jag hjälper min älskade sambos dotter med att sätta upp lampa och gardinskenor i taket i hennes lägenhet i Västra hamnen. Njuter av lugnet och pratar med hennes husdjur. Vi har det bra ihop. Husdjuret och jag.
Reflekterar kring den hysteriska massmedia och politikerhysterin kring Covid-19 (coronaviruset). Det dröjer väl bara någon dag så kallar WHO till en presskonferens och säger att det är en pandemi. Det räcker nog inte med ett skriftligt uttalande som vi alla kan ta del av på deras hemsida. Presskonferens ska alla ha nu för tiden, även den minsta regionen om de erhållit sitt första Covid-19 fall. Börserna kommer att falla och gränsskyddet kommer förstärkas hos olika länder. Sanna mina ord. Känns det inte lite hysteriskt? Självklart inser jag också att man ska idka försiktighet och följa råd gällande smittskydd men denna massmediala hysteri känner jag håller på att gå över styr. Vi kommer snart att befinna oss i en pandemi. Lugna ned er och få inte panik för det. Vi behöver alla bidra för att försena och minska smittspridningen men bli inte hysteriska.
Jag har suttit i regionledning och hanterat ett antal pandemier på regional nivå, exempelvis A/H1N1 (Svininfluensan). Den tog till slut cirka 19 000 läkarbekräftade människors liv. Tror dock att WHO sedan gick ut med att mörkertalet var stort och att närmare 200 000 människor dog av den pandemin.
Dagens reflektion ger sig självt känner jag då jag skruvar i ännu en skruv i ett pluggat hål. Har tyvärr ingen Bibel med mig men tänker på Psalm 91 i Psaltaren som inleds med Tryggheten under den Högstes beskydd. Googlar fram verserna 5 och 6.
”Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan.” (Ps 91 5-6)
Kanske är det så att har man en tro är man lugnare till sinnet? Vet inte men jag vill ändå tänka att tron i sig ger en känsla av trygghet.
En av mina vänner på Facebook la ut ett inlägg om att vederbörande läst Martin Hägglunds nya bok med titeln ”Vårt enda liv”. Boken har tydligen fått god kritik. Jag bläddrade lite i den engelska varianten härom dagen. Tesen för författaren verkade vara enkel: Tron på ett evigt liv gör att människor tömmer tillvaron här på jordelivet med mening. Därför är icke-troende de sanna hjältarna eftersom de värdesätter detta liv och varandra mycket mer än troende gör.
Jag tänker att han är så långt ifrån min bild av troende som man bara kan komma. Jag upplever de icke-troende som mer nyttomaximerare och själviska än de troende. Instagram flödar med selfies istället för att sprida kärleks och trygghetsbilder. Ser man bara det här livet och inte tror på en evighet, är inte sannolikheten då ganska stor att man hetskonsumerar eller blir panikrädda för exempelvis en pandemi? Jag vet inte, jag reflekterar bara, men jag tror att Hägglunds tes är missvisande. De troende upplever jag har mer empati än vad man i många stycken kan begära. Ta exempelvis kyrkorna i Kina som trotsar rådande förbud och delar ut mat och erbjuder hemvist åt behövande eller de kristna som under pestens tid stannade kvar i pestdrabbade städer för att sköta om de sjuka.
Jag tror att sanningen är precis tvärtemot Hägglunds tes. De troende har en tro som skapar trygghet, en moralisk kompass, tar hand om varandra och vår värld och avstår från alltför mycket hetskonsumtion eller onödiga selfies. De lever helt enkelt i en tro att även om det finns något som heter evighet och ett annat liv efter detta jordeliv så bevarar man anständigheten i detta liv.
Vad tror du?
/m
Mats Uddin 