Femtio procent

Det är torsdag eftermiddag en vinterdag år 2009. Jag pulsar i snön på väg till att coacha en chef. Han har svårt att få förändringar accepterade av sin personalgrupp och han vill därför ha råd hur han kan göra annorlunda. Jag minns att snön yrde och jag kände mig som en snögubbe då jag kom fram till chefens lilla kryp-in. Dörren var stängd och jag knackade på. En välkänd röst hördes inifrån och då jag öppnade dörren reagerade jag först på hans välstädade skrivbord. Inte ens en penna låg framme.

Jag satte mig i besöksstolen och chefen började berätta om sina tre senaste försök till att förändra verksamheten. I mina öron var det inte speciellt stora förändringar chefen försökt att genomföra. Det lät snarare som att han medvetet gjort små försök för att han kände på sig att förändringarna skulle möta motstånd och i kongruens med det så vågade han inte testa något större. Jag antecknade och funderade. Ställde ett antal kontrollfrågor och noterade ett mönster.

Chefen namngav tre personer som han hela tiden talade om med respekt i rösten. Han uttalade att det gällde att ha de tre med sig i förändringsarbetet, annars var det kört. Han återkom hela tiden till de här tre personerna. Jag började att ställa frågor om förändringsviljan och förändringsattityden hos personalgruppen. Chefen målade upp en bild av att alla medarbetare innerst inne ville förändra verksamheten men på grund av omständigheter ingen kunde förutse hade de senaste förändringsarbetena helt misslyckats.

För att känna chefen lite närmare på pulsen ifrågasatte jag hans bild av att alla medarbetare var förändringsbenägna. Jag förslog att han istället skulle föreställa sig att han alltid hade med sig en fjärdedel av personalstyrkan oavsett vilka förslag på förändringar han än kom med. En annan fjärdedel  hade han alltid emot sig. Det gällde för honom att försöka få de resterande femtio procenten i mitten att acceptera och bli positivt inställda till hans förändringar.

Chefen tyckte att mitt resonemang var en aning teoretiskt men då jag underbyggde det med en del forskning accepterade han motvilligt mina tankegångar. Vi kom överens om att han skulle pröva ett antal nya förändringsidéer och då tänka lite i banorna kring de femtio procenten. Koncentrera sig på dem. Jobba mycket tillsammans med dem.

Hur gör jag med de tre medarbetarna som verkligen måste vara med på båten, frågade han. Innan jag gav honom ett svar kom vi överens om att träffas igen om några månader för att se hur allt avlöpt. Bland det sista jag sa till chefen var att se de tre viktiga personerna som en del av den fjärdedel han alltid hade emot sig. Fokusera inte på dem – koncentrera dig på de femtio procenten. Med ett visst motstånd i rösten kom vi överens om att ses igen efter tre-fyra månader och att han då verkligen skulle ha testat mitt synsätt.

Det var en solig vårdag. Kavajen kändes överflödig. Jag gick samma steg som jag hade tagit några månader innan men då i ett vinterlandskap. Nu var det grönt och pollenväder. Jag knackade på samma dörr och noterade att skrivbordet nu hade fått ett antal papper bredvid datorskärmen. Vet inte varför men jag la även märke till den blå pennan som låg på pappershögen.

Chefen mötte mig med ett leende. Hur har det gått, frågade jag mer än nyfiken. Han log och svarade.

”Numer är jag en varm anhängare av teorin kring de femtio procenten!”

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: