Journalist och välfärd

Fick ett sms från en journalist som frågade om jag ville uttala mig om årets Dagens medicins ranking över sjukhus. Tydligen hade den publicerats idag eller igår men jag följer tyvärr inte den tidningen längre. Jag svarade kortfattat med ett vänligt ”Nej, tack”. Då kom ett snabbt svar med en ny fråga om ”Varför? Du lyckades ju.” Den frågan ignorerade jag bara med en frustrerad känsla. Bemödade mig inte ens att svara. Vilken fråga och konstaterande från journalisten. Som om en hel regions sjukvårdsarbete hänger på Regiondirektören. Absurt!

Tog mig ut till Maxi för att handla. Träffade på en gammal kollega från sjukhuset. Han frågade hur det var och jag körde det gamla vanliga och beklagade mig. Arbetslöshet tär. Han var snäll och jag gjorde det jag brukar undvika, nämligen fråga hur vederbörande har det på jobbet. Han beklagade sig och sa att det bara är snack om pengar nu för tiden, eller brist på pengar. Det är väl ingen skillnad från förr svarade jag. Visserligen inte men på din tid var det i alla fall prat om förbättringsarbete vilket vi inte alls pratar om nu svarade han. Det tror jag nog försökte jag medlidsamt att släta över hans kommentar med. Då han glider iväg med sin kundvagn säger han en avslutande kommentar om att det är tur att vi i alla fall har Stockholm som blöder då får ju hela landet nya Välfärdsmiljoner av politikerna. Alltid något.

Jag åker hem men kan inte släppa varken morgonens journalist eller min gamla chefskollega på ICA Maxi. Jag har under lång tid varit frustrerad över politikernas prat om extra miljoner till Välfärden samtidigt står jag ju utanför hela den sektorn just nu och därav kanske min frustration. Nu aviserades det 5 extra miljarder till välfärden av regeringen och deras stödpartier. Jag hade ett mantra då jag jobbade som chef att fokusera på de pengar vi har och göra så effektiv välfärd som möjligt av dem och inte ropa efter pengar som vi inte har.

Nu låter kanske det mantrat dumt tycker du som läser detta. Behövs det inte mer pengar till välfärden? Jo, det är just det som är poängen. Det kommer alltid att behövas mer pengar till välfärden. Det är det som är själva välfärdens kärna. Vi vill alltid ha fler händer i vården, alltid ha den bästa vården eller äldreomsorgen och alltid ha den bästa kirurgin. Vi ska dessutom kräva det. Vi som jobbar i välfärden behöver dock fokusera på att göra det vi kan på allra bästa sätt och därmed fokusera på effektivitet och resursutnyttjande, inte på mer pengar. Fokuserar vi alltför mycket på pengar vi inte har missar vi vad vi är anställda för att göra.

Men med befolkningsökningen, dyrare teknik och allt fler äldre ökar inte behovet av insatser då, tänker kanske någon. Jo, absolut men vi vet redan att den ökningen matchas inte av skatteunderlag om vi så fick ytterligare 50 miljarder till välfärden. Låt oss därför istället fokusera på den viktigaste frågan i välfärden – nuvarande arbetssätt är inte ett alternativ som håller. Arbeta på att förändra, förenkla och förbättra istället. Välfärden behöver använda redan tillgängliga resurser på ett mycket mer effektivt sätt. Det är välfärdens utmaning istället för mer pengar! Spär vi på med mer pengar utan att förändra arbetssätten är det som att kasta pengarna i sjön.

Lätt för dig att säga, som står utanför. Du vet inte hur hårt trycket är, kanske någon säger. Mitt svar har alltid och kommer alltid vara detsamma. Jag förstår att trycket är hårt men varför ska det hindra oss från att tänka annorlunda och göra annorlunda. Sverige har redan en fantastisk hög täthet av professionella yrkesgrupper, låt oss fokusera på hur deras kompetens används på bästa sätt istället. Här är några delar som jag tycker borde lyftas mer. Ingen inbördes ordning och det övergripande mantrat är – nuvarande arbetssätt måste förändras:

  • Sverige är för litet för att vi ska konkurrera med varandra mellan olika regioner. Ett exempel är inom primärvården där bland annat konkurrens leder till att en grupp hyrläkare åker land och rike runt med ökade kostnader till följd. Sverige är precis lagom stort för att alla regioner bör kunna jobba ihop och göra gemensamma behovsanalyser och stötta varandra istället.
  • Minimera fysiska besök till vården. Speciellt till primärvården. Fysiska besök är tids- och platsberoende och begränsar möjligheten till högre tillgänglighet. Nu finns det teknik som både möjliggör en fullgod kontakt med vården via digitalt möte som dessutom kan påföras vissa digitala mätparametrar för att 24/7 kunna mäta hälsan. Distansmonitorering bör t.e.x bli standard vid kronisk sjukdom och digitala möten borde bli obligatoriska som första kontakt.
  • Allt som tekniken kan göra, låt den göra det. Det svåra är att fasa ut medarbetare som arbetar inom dessa områden. Det kräver bra ledarskap och bra medledarskap. Fasa in teknik så mycket som möjligt. Jag pratar om exempelvis digitala kontakter där KBT ges via webkontakt och nät, AI-baserade system vid granskningar av mammografibilder eller annan diagnostik såsom vid ögonsjukdomar eller hudsjukdomar. AI-baserade inläsningar av journaler. Realtidsdata utifrån bärbara sensorer i hemmet. Monitorering i hemmet. Robothjälp vid rehabilitering. Ja, du fattar…det finns hur mycket som helst.
  • Prevention. Det heter ju Hälso- och sjukvård. Allt för mycket fokus ligger på den senare delen. Allt större fokus borde ligga på hälsa och prevention. ”Mota Olle i grind”. Här finns hur mycket som helst att göra. Med tillgång till ny teknik inom DNA-området, nya kliniska värdebarometrar och evidensbaserad forskning kring livsstilsfaktorer kan vi undvika och ge stöd innan kostsam vård uppstår med patientlidande som följd. Identifiera de som riskerar att senare i livet hamna i vårdkarusellen innan de hamnar där.
  • Även om vi arbetar hårt med prevention kan mycket av den vård som måste ske vid sjukhusen förändras redan idag. Det finns omotiverade skillnader i medelvårdstid mellan olika sjukhus. Omotiverade skillnader i hur länge äldre vårdas utanför sjukhusen i samverkan mellan primärvård och kommunernas äldreomsorg. Omotiverade skillnader i hur redan utskrivningsklara patienter hanteras. Omotiverade skillnader kring hur återinläggningar hanteras. Omotiverade skillnader i VRI. Omotiverade skillnader i personaltäthet per vårdplats. Ja, ni fattar…här måste det finnas massor att göra utifrån best-practice. Lär av varandra.
  • Ökade ekonomiska medel har en tendens att drunkna i den komplexitet som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård. Jag har alltid tyckt att större genomgripande förändringar såsom regionövergripande gemensamma projekt skadar mer än tillför. För att inte tala om nationella projekt. En region är komplex och svår att leda och styra. Specifika verksamheters förbättringsarbete bör utgå från den kunskap som står verksamheten nära. Skapa inte övergripande projekt utan ställ istället verksamhetsspecifika krav. Låt proffsen få vara proffs. Förstärk därför de kritiska frågorna och ställ krav på verksamhetsspecifika förbättringsarbeten istället för gemensamma regionövergripande projekt.

Ja, det var lite av mina eftermiddagsfunderingar. Allt ovan nämnda ställer naturligtvis krav på att verksamheter har bra ledare. Välfärden har helt enkelt inte råd med dåliga chefer. Skapa tillit. Det är bättre än alla ytterligare välfärdsmiljoner tillsammans.

Avslutar med två bilder från 2016 då undertecknad hälsade statsministern välkommen till det som då var Sveriges bästa sjukhus och vid prisutdelningen.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: