Ögonblick som aldrig kommer igen

Har haft några hektiska veckor bakom mig och tyvärr har bloggen blivit lidande. Några av er trogna läsare har vänligt efterfrågat en uppdatering så här kommer en ny text. Tack för ert tålamod och vänliga påminnelse.

Jag är mitt i processen att sälja mitt älskade hus. Det tär på mig, både fysiskt och psykiskt. Jag har bott, levt och älskat detta hus i cirka 23 år nu. Sett mina barn växa upp och sett två av dem flytta ut, renoverat och byggt om, haft otaliga middagar och fester, arbetat hemifrån, överlevt en smärtsam skilsmässa, funnit en ny livspartner, njutit av solens upp- och nedgångar, avnjutit mängder med böcker framför brasan eller på uteverandan och inte minst låtit livet ta plats inom dessa väggar.

Nu är det slut med det. Jag lämnar Slaka och Östergötland och mitt underbara hem. Det har varit några emotionella veckor då jag städat ur hemmet för att göra det fint för visningarna och som jag skrev i mitt förra blogginlägg har jag mer än en gång funnit mig själv stå och gråta över minnessaker som jag förträngt. Allt kommer nu upp till ytan och jag är nog en mer känslomänniska än vad jag trodde att jag var. I skrivande stund vet jag inte hur det kommer att gå med husförsäljningen. I förrgår och i går var visningarna så det är för tidigt att uttala sig om själva försäljningen men jag lever på hoppet och tror att allt kommer att gå bra. Är naturligtvis orolig att jag inte lyckas nå upp till lånenivån jag har.

I slutet av förra veckan var det dessutom hemtentamen under två dagar för mig. Religionspsykologin avtentades. En mycket intressant 7,5 poängskurs som gav mig många nya insikter men samtidigt var det ett komplext ämne. Spretigt och samtidigt djupt. Mitt i all städning och mellan alla turer till återvinningscentralen lyckades jag dock skriva ned mina svar och skickade in tentan. Förhoppningsfull!

Jag föreläser i konsten att leva i förändring och bejaka förändring. Jag vet exakt vilka mekanismer som händer i ens inre då förändringar i ens liv sker. Jag vet exakt hur man ska hantera förändringar. Trots den kunskapen känner jag en stor sorg kring just den här förändringen i mitt liv och jag vet exakt vad det beror på.

Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar om ett liv. Det handlar om vardagliga ting. Det handlar om ögonblick som aldrig kommer igen. I en av lådorna i en garderob på övervåningen hittade jag barnens alla barnböcker. Jag tog en stund och satte mig och bläddrade i dem. En av favoritböckerna barnen hade var ”Godnatt måne” av den brittiska författaren Margaret Wise Brown. En riktig klassiker. Ni vet den där boken där en trött liten kanin ligger nedbäddad i sin säng i ett stort grönt rum och börjar säga god natt till allt och alla. Jag vet att då jag läste den för barnen ville de alltid att jag skulle läsa den en gång till eller så ville de att jag skulle berätta någon historia för dem. Trots att jag kände att jag hade mycket annat att göra läste jag en gång till eller berättade den där historien och någonstans kände jag att det här ändå är dagens bästa ögonblick. Läsa för mina barn. Ögonblick som aldrig kommer igen.

Nu för tiden finns inga självklara dagens bästa ögonblick för mig längre. Som ni vet försöker jag alltid se soluppgången eller tajma solnedgången och det är möjligt att då jag springer längs min landsväg här utanför huset och tajmar en perfekt solnedgång…då kanske det kan kallas dagens bästa ögonblick.

Aldrig och tillnärmelsevis når den dock höjdpunkten av att ha fått läsa ”Godnatt måne” för mina älskade barn. Vem vet. Då allt summeras kanske de ögonblicken kan vara livets ögonblick!

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: