En studie i makt

När jag för några nätter sedan letade efter en servett i en låda (ni som har läst mitt förra blogginlägg förstår varför) kom jag över några anteckningar från en sedan länge glömd chefs-/arbetslags-/lednings- gruppsutveckling jag var involverad i. Har man som jag varit chef i över 25 år och suttit i diverse ledningsgrupper har man varit med om en del. Ett av de ögonblick som jag tyvärr hade förträngt hittade jag anteckningar ifrån under min nattliga lådövning. Jag är glad att jag hittade mina gamla anteckningar för de berikade en nattlig timme. Bestämde mig då för att delge er mitt ögonblick.

Vi måste gå tillbaka ett antal år i tiden. Långt, långt före en sådan som Thomas Eriksson slog dank på DISC-teorin med sin bok ”Omgiven av idioter”. Långt, långt före det var allmän kunskap att en bra chef ser sina medarbetare som huvudpersoner och inte som birollsaktörer och långt, långt före KBT och ACT gjorde intrång i mänsklighetens medvetande. Ni måste således ha lite ”historisk ödmjukhet” och inte döma nedanstående aktörer för hårt. Det var en annan tid helt enkelt.

Jag satt i en ledningsgrupp men blev av min chef beordrad att bistå en annan chef som hade det en aning tufft. Naturligtvis var det en aning kontroversiellt för det kunde ju innebära att den chefen jag skulle stötta kunde få problem med tilliten hos sina medarbetare om det blev känt att vederbörande behövde stöttning av en annan chef. Vi kom överens om att vi till chefens medarbetare skulle säga att deras chef och jag gick ett gemensamt chefsprogram och att ett av momenten i utbildningen var att vi skulle ”gå i varandras fotspår” för att lära av varandra. Det blev en perfekt ”täckmantel”.

Under några dagar, lite då och då, spenderade jag tid hos min chefskollega. Observerade, iakttog och antecknade. Jag var med vid enskilda möten, som naturligtvis alla inblandade sagt ok till, personalmöten samt ledningsgruppsmöten. Mina anteckningar blev sedan ett utmärkt diskussionsunderlag för chefen och mig då vi enskilt gjorde våra reflektioner. Det var dessa anteckningar jag hittade längst ned i en låda klockan två på natten härom dagen.

Efter ett antal veckors arbete tillsammans skissade jag till slut upp mina slutanteckningar till chefen. Jag kallade dem, ”En studie i makt”. Chefen som jag skulle bistå blev först fundersam kring varför jag valt ett sådant namn men efter att vi pratat igenom innehållet höll vederbörande med om att det var ett perfekt namn. Jag kunde naturligtvis ha använt DISC eller Jung eller någon annan och grupperat in i olika färger men det hade naturligtvis bara varit en förenkling av en komplex materia. vilket ett arbetslag är. Jag valde istället ordet ”makt”.

Utgångspunkten i mitt arbete var nämligen – vad är det som motiverar medarbetare OCH chefer i ett arbetslag? I många av de situationerna där chefen var involverad hamnade vederbörande i makt och påverkanssituationer. Det blev otroligt tydligt för mig som oberoende part att beskåda det hela. Jag delade till slut in olika möten/observationer i grupperna;

maktgrupp 1 – där drivkraft och prestationer sammanfaller med verksamhetens mål

maktgrupp 2 – där egenintresse och ambition leder bort från verksamhetens mål

Vi diskuterade sedan igenom indelningen och kom fram till att det kommunikativa förhållningssätt som jag tyckte chefen skulle fundera kring då jag lämnat vederbörande bottnade mycket i makt. Den som är chef har makt automatiskt med ett otroligt ansvar men även medarbetarnas drivkrafter kunde naturligtvis skönjas i egen maktutövning eller underkastelse eller något annat.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur vårt samtal fortsatte men enligt mina anteckningar gjorde vi tydligen ytterligare indelningar i dessa områden:

• organisatorisk tydlighet/spelregler
• ansvar/befogenheter
• egoistiska drivkrafter
• frånsägelse av egen drivkraft

Det finns mängder med annat klotter och andra iakttagelser i mina anteckningar men längst ute i marginalen har jag på slutet skrivit, ”Tomas Tranströmer”. Det tog en bra stund innan jag förstod vad jag menat. Ska jag vara ärlig var jag faktiskt tvungen att gå till mina bokhyllor och leta upp Tranströmers samlade dikter. Det tog en stund men till slut fann jag den. Dikten jag antagligen såg så självklar en gång i tiden att den hamnade i marginalen för mina anteckningar:

”Det händer men sällan att en av oss verkligen ser den andre: ett ögonblick visar sig en människa som på ett fotografi men klarare och i bakgrunden någonting som är större än hans skugga.”

Ledarskap handlar om kommunikation. Att se varandra, hur vi bemöter varandra, hur vi behandlar varandra. Vi har ett stort ansvar, att behandla varandra med respekt. Egentligen vet vi alldeles för lite om varandra för att kunna avgöra den andre personens förväntningar, värderingar eller ambitioner. Med ett kommunikativt förhållningssätt som inbegriper aktivt lyssnande och empati har vi ändå en bra grund att stå på.

Nu valde jag tydligen att skriva Tomas Tranströmer i marginalen. Jag valde något annat också. Allra sist i anteckningarna har jag skrivit något som gör att jag skriver dessa rader. Det verkar som om det var det sista chefen och jag diskuterade. Så här står det i mina anteckningar:

”XX och jag överens om felaktigheten med Matteus.”

Tydligen har chefen och jag diskuterat Matteusevangeliets ”den gyllene regeln”. Jag har ett svagt minne av, bekräftas tyvärr inte av mina anteckningar, att jag tyckte chefen hade ett gott syfte med att ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” men att vederbörande hamnade vid vissa situationer fel med detta förhållningssätt. Att jag ändå avslutar mina anteckningar med en hänvisning till Matteusevangeliet borde innebära att vi diskuterade att ändra chefens förhållningssätt en aning till ”Behandla andra såsom de vill bli behandlade.”

Hur det gick för chefen och verksamheten efter våra samtal – det låter jag förbli en hemlighet.

/m