Var finns en servett när man behöver den?

Jag går förbi Odenplan. Befinner mig för ovanlighetens skull i Stockholm och har parkerat bilen långt bort från centrum. Dels för att det är dyrt att parkera bilen i innerstaden men också för att unna mig en promenad och insupa storstadens puls. Ska träffa en gammal vän från förr. Kanske kan det leda till något konsultuppdrag?

Bestämmer mig för att ta omvägen via Dalagatan och går förbi Astrid Lindgrens portuppgång. Hon är en av mina allra största förebilder och bara att få passera utanför hennes port känns stort. Vid Sabbatsbergs sjukhus stöter jag ihop med en fd politiker från Östergötland som tagit steget över till Stockholms län. Roligt att återses som hastigast. Väcker alltid mängder med känslor att träffa gamla bekanta.

Rör mig mot Observatorielunden. Mest för att återse huset på Kungstensgatan där jag spenderade 5 år av mitt arbetsliv. Går förbi favoritrestaurangen där min arbetskamrat Bengt och jag satt och planerade stordåd. Tyvärr finns inte Bengt längre så under mina sista steg fram till huset på Kungstensgatan känner jag mig en aning vemodig. Nu för tiden verkar det vara någon slags skola som tagit över verksamheten. Av skyltningen att döma verkar det vara fler än en skola i byggnaden. Står utanför en stund och minns tillbaka.

Rör mig vidare nedåt Drottninggatan. Passerar Schefflerska palatset och precis då jag passerar Rådmansgatan hör jag en röst bakom mig.

-Det är ju du!

Jag vänder mig om och ser in i en främlings glada ansikte.

-Ursäkta, svarar jag.

-Det är väl du som var HR-direktör i Östergötland?

Jag kan inte förneka det, även om jag i mitt huvud för ett ögonblick försöker hitta på en vit lögn.Tydligen hade mannen sett mig under något seminarium för många år sedan vid Munchenbryggeriet. Jag hade hållit ett föredrag om kompetensförsörjning som tydligen imponerat. Mannen strör lovord omkring sig. Till en början känner jag mig aningen besvärad av min nya väns igenkänning av mig och lovorden. Han visar sig dock vara snäll och trevlig och inte alls så farlig. Vi gör sällskap Drottninggatan ned. Mannen bubblar på och jag behöver inte säga så mycket. Känns bra.

Då vi passerar Olof Palmes gata ser jag skylten av Espresso House och ser väl så där kaffesugen ut som man bara kan bli om man inte har fått något kaffe under hela dagen. Jag drar ned på stegen och mannen känner det och frågar om vi kan ta en kaffe tillsammans. Jag nickar.

Vi har en trevlig pratstund på den lilla övervåningen. Han berättar om sitt läns utmaningar och det känns som deja-vu från förr. Inte mycket verkar ha hänt som skiljer sig åt från min tid. Vi konstaterar att utmaningarna är säkert eviga.

-Synd att vi inte har någon servett förresten, säger mannen plötsligt.

Av min osäkra reaktion förstår han att jag funderar på hans hastiga behov av en servett. Han stillar mina  funderingar om jag har något latteaktigt kring munnen.

-Enligt min chef snodde hon mycket av vår kompetensförsörjningsstrategi från en servett som du ritat upp.

Jag blev ännu mer konfunderad.

-Tydligen ritade du upp en strategi för kompetensförsörjningen på en servett under en middag på SKL för många år sedan.

Jag skrattar till. Den middagen och inte minst servetten hade jag glömt. Nu kom minnet tillbaka. Visst hade jag ritat upp en strategi på servetten som dagen efter målades upp på whiteboarden för landets alla HR-/personaldirektörer. Helt otroligt att flera år efteråt träffa en okänd man i Stockholm som berättar för mig om min servett.

När vi skiljs åt några minuter efteråt tackar jag för pratstunden.

-Det är jag som ska tacka, säger min vän. Hade aldrig trott att jag skulle få träffa mannen, myten, servettlegenden.

Många timmar senare har klockan passerat midnatt och jag befinner mig hemma i i Linköping igen. Rotandes i en låda….efter en servett.

/m