Fortsätt simma

Tidigt i morse får jag ett sms. Klockan är innan soluppgång och jag befinner mig i mellanlandet mellan att bestämma mig för att fortsätta att leta efter John Blund eller gå upp och se morgonens första ljusstrålar. Mobilen ligger precis bredvid mig så jag låter bli att ta ett beslut om sömn eller solstrålar och istället ser jag på displayen vem som vill rikta min uppmärksamhet mot vederbörandes sms. Det är från ett okänt nummer med enbart två rader text.

– Bra att du följde mitt råd. Nu är det bara att fortsätta simma.

Jag får skylla på den okristligt tidiga morgontimmen men jag fattar först ingenting. Fortsätta simma?  Ny anmälan till Ironman, eller? Någon behagar helt enkelt att skämta med mig. Jag skriver först ihop ett något sarkastiskt svar men hindrar mig själv precis då jag ska trycka på reply-knappen. En insikt i mig växer starkare om vem den mystiska avsändaren kan vara. Fortfarande med en viss osäkerhet skickar jag iväg mitt svar.

– Tack för ditt råd. Jag ska fortsätta…men simma?

Svaret jag får bekräftar min insikt. Det är min kollega från Kalmar som nu läst mitt förra blogginlägg.

– Ja, fortsätt simma. Kommer du inte ihåg rådet du gav till mig för många år sedan. Jag var ny som chef och hade ett rent helvete. Funderade på att hoppa av och du lyssnade på mig och gav mig flera matnyttiga råd men det som fastnat mest var ett fantastiskt tips du fått från din dotter. Hon gick tydligen omkring hemma hos er och sa fortsätt simma så fort något var jobbigt. Du vet, från filmen.

Visst minns jag. I alla fall min dotters period av citatrabblande från Doris. Min vän från Kalmar fortsatte.

– Så fortsätt simma. Varje dag…

Jag förstår vad han menar och tackar honom. Så därför kommer här ett nytt blogginlägg och det är lika bra att förvarna er…jag kommer att försöka lyda min kollega och skriva blogginlägg oftare framöver.

Efter min lilla sms-trafik med den före detta kollegan från Kalmar fanns det ingen anledning att leta efter John Blund. Min sol-app visade på att solen strax skulle gå upp (ja, jag har en sol-app vars enda syfte är att visa vid vilken tid solen går upp och ned).

Tyvärr en aning molnigt i morse men jag gav mig ändå chansen att njuta av de kyliga höstvindarna och gick ut på tomten. Medan jag står där och njuter av den spröda morgonens första ljusstrålar och huttrar av höstens entré kommer några fantastiska meningar till mig. Spröda, delikata och som gjorda för att sättas på pränt. Jag förbannar mig själv att jag inte har med mig papper och penna.

Goda tankar har oftast en tendens att komma till en då man minst anar det. I alla fall är det så för mig. Man borde alltid bära med sig ett anteckningsblock och en penna. Nu i denna morgonstund låter jag meningarna som kommit till mig bara försvinna. Jag bestämmer att de får stanna i ögonblicket. När jag går tillbaka till huset är de borta.

Medan morgonrutinen sedan tar över funderar jag vidare på tankar och insikter som plötsligt kommer till en. Kan det vara så att de viktigaste tankarna man får och sedan bär med sig i livet kommer till en då man minst anar det? Det vill säga att dessa inte är ett resultat av långa tankebanor eller resonerande med sig själv eller någon annan. Tillfällen då man förväntar sig nya insikter. Kan det vara så?

Jag läser ibland några rader ur någon Henri Nouwen-bok. Han skrev många böcker men jag slås allt som oftast över hur han nästan alltid återkommer till hur han ser på de till synes obetydliga tillfällena i livet. Hur insikterna kommer till honom då han minst anar det. Hur hans ”kallelse” når honom vid tillfällen han inte förväntat sig något speciellt. Ibland förhastar han sig och inser att det där inte var någon ”kallelse” eller någon viktig tanke. Det jag gillar är ihärdigheten hos honom. Han ger aldrig upp. Han fortsätter hela tiden. Med hopp om att nya insikter, nya tankar och nya ”kallelser” kommer till honom när han minst anar det. Man kan säga att han fortsatte simma…hela livet.

Jag avslutar med några rader från en av hans bästa böcker, ”Aging”, från 1974.

”Även om vi bara har en livscykel att leva, även om det bara är en liten del av mänsklighetens historia som vi får vara med om, är det vår största kallelse att göra detta så vackert och riktigt som vi kan. Utmaningen med att åldras är att vänta med ett stort tålamod och en allt starkare förhoppning. Det är att leva med ett ständigt hopp.”

/m

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: