Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Att vara mottagande
Jag sitter på trappan i sommarhuset utanför Kalmar. Den tidiga morgonjoggen är utförd och uteduschens strålar har brutit av regnets droppar. Löpturen var dagens enda punkt på min ”att-göra lista”. Har inget annat inplanerat, vilket är en märklig känsla. Funderar på om jag ska läsa något, skriva något eller gå och väcka yngsta sonen. Alla dessa beslut.
Det är tyst och fridfullt. Regndropparna är det enda sällskapet. Solen lovas till eftermiddagen. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och inte göra något. En förvirrad spindel börjar sin upptäcksfärd på mitt ben. Jag låter den hållas. Iakttar de långa benen och den ludna kroppen. Låter ögonblicket sjunka in. Tar stunden som den kommer och låter tankarna virvla fritt.
I huvudet poppar Kolmårdsbesöket härom dagen upp. Vi var där med barnbarnet med familj. Många besökare. Härlig dag med Wildfire, Linbana och mängder med djur. Minnet stannar dock vid alla stressade föräldrar som skrek åt sina barn och åt sina respektive. Besökare som inget annat ville ha än en lugn och stressfri dag men som fick något annat. Alla hade nog som ambition att försöka maximera sitt besök med att hålla sina barn glada samtidigt som de ville uppleva allt. Det blev inte direkt en lugn semesterdag för dem.
Mina tankar vandrar vidare i en reflektion. Det är inte direkt första gången jag är på Kolmården men första gången jag noterar all denna stress. Var jag själv en sådan där stressad förälder som hade tunnelseende? Är det först nu då jag själv inte har semester som jag ser dessa människor? Har semester gått från att ta dagen som den kommer och ha roligt med nära och kära till att bli ”måsten” med barnen och maximera allt? Stillheten, lugnet och att bara vara – har det försvunnit?
Spindeln glider av mitt ben och fortsätter nedför trappan. Kanske uppskattade den inte all min hårväxt på mitt smalben? Jag andas in stillheten och tar på tystnaden.
Som så ofta leder mina tankar till ett citat av Dag Hammarskjöld:
”The Uncarved Block. Förbli i centrum, ditt eget och de mänskliga reaktionernas. Handla för de mål detta ger ditt liv i all utsträckning som detta i varje ögonblick är dig möjligt. Handla så utan tanke på följderna och utan att i något söka dig själv.”
Jag tycker om citatet. Det säger så mycket om hans livshållning.
I april 1957 invigdes meditationsrummet i FN-byggnaden på Manhattan i New York. I samband med invigningen uttalade Hammarskjöld att byggnaden, som var ägnad åt arbete i fredens tjänst, ”borde ha ett rum ägnat åt tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening”. Det kan låta både fridfullt och skönt att ha ett sådant rum att kliva in i. En fysisk plats att gå undan till där stillheten och tystnaden råder. Tänk att ha ett sådant rum att glida in i på sin arbetsplats eller under sin semester.
Jag tror dock han tänkte djupare än en fysisk plats. Dags tankar gick säkerligen från det yttre rummet i FN-byggnaden till varje människas inre rum. Varje människa bär på ”ett centrum av stillhet omgivet av tystnad”. Detta människans centrum visualiseras i meditationsrummet av det stora järnmalmsblock som ligger mitt i rummet som också innehåller en nonfigurativ målning av Bo Beskow. Stenblocket är uthugget, ”carved” på engelska, ett resultat av människors vilja och förmåga. När Hammarskjöld några månader efter invigningen formulerar sina tankar i Vägmärken kretsar dessa kring det som är ”uncarved”, inte skapat av människohand. Det handlar om det stillhetens centrum i varje människa där det rena mottagandet är möjligt.
Att förbli i centrum betyder således att förbli mottagande. Finna stillheten är därför en huvuduppgift för mig oavsett om jag är på Kolmården eller sitter på stentrappan i sommarstugan. Oavsett fysiska plats. Då är jag mottaglig. Då är jag redo.
Hoppas även du finner stillheten idag!
/m
Mats Uddin 