Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Guds förening med själen
Ända sedan barnsben har jag haft en stark gudstro. Alltid varit intresserad av teologi och religion samt fascinerats av själens vandring sida vid sida med den kroppsliga. Under 48 år tyckte jag att jag hade Gud vid min sida som stöttade och vägledde mig rätt, trots problem och utmaningar längs vägen. Han var alltid där. De senaste två åren har jag saknat honom men jag letar fortfarande. Och ger inte upp.
Hur kommer det sig att när livet vänder och det plötsligt blir tufft, är det svårare att finna existensen av Gud vid sin sida? Är det inte vid svåra stunder och starka prövningar som Guds närvaro behöver vara som störst? Ja, ni läser rätt. Idag blir det en djup text.
Många av oss har upplevt, upplever eller kommer att uppleva svåra stunder och prövningar som får oss att undra om det finns något hopp för framtiden. Dessa stunder skakar om ens inre grundvalar och kan leda in oss i tvivel och förstöra vår självkänsla till den grad att vi utplånar vår livsgnista. Jag vet av egen erfarenhet att dessa stunder är fulla med ilska, sorg, smärta, ånger eller allt sammanblandat. De dyker upp i livet genom olika prövningar utifrån omständigheter såsom skilsmässa, förlorat jobb, hälsoproblem, pengabekymmer eller annat individuellt problem. Inget konstigt egentligen. Livet ger och tar och ingen är immun mot prövningar.
Jag har rådfrågat vänner. I all välmening ger de rådet att gå till en terapeut. Jag har ibland funderat på om de verkligen känner mig. Inte en enda person har sagt att jag borde gå till en präst med mina funderingar.
I sann anda av KBT och ACT löser sig det mesta. Och jag håller med. Att jobba med acceptans för personlig utveckling är något som jag vet fungerar. Jag har nog en inbyggd ACT i min kropp. Det jag pratar om är inte den typen av personlig utveckling. Jag pratar om själens utveckling. Min fundering de senaste månaderna siktar in sig på Gud. Hur kan jag med Guds hjälp och närvaro vända mina inre tvivel till positiva tankar? Hur kan jag ta mig igenom svårigheter och bli stärkt i själen? Jag förstår naturligtvis att religionen ensamt inte är ett ”universalmedel”, att olika problem kan kräva terapeutisk hjälp, men just nu pratar jag om själen.
Jag tror att jag har fallit i den klassiska fällan: ”När min situation är bättre, så kommer jag att vända mig till Gud och känna hans närvaro. Nu när det är tungt i livet, känner jag inte hans närvaro.” Jag tror att det jag söker är andlig näring för att navigera igenom livets motgångar. Tror mig i alla fall söka det.
En av mina större inspirationskällor i livet är Johannes av Korset. En karmelitmunk från 1500-talet. Då jag läser hans böcker slås jag av hur ytligt mitt perspektiv är jämfört med hans teologiska långvandring. Ett annat sätt att se på saken är insikten om att jag fortfarande har mycket kvar att lära.
Jag har alltid funderat på Johannes ord om att ”tron är guds förening med själen”. Citatet får mig att tänka på att religionen i sig är en andlig resa som inte kan förklaras genom att betrakta den verklighet vi lever i. Tron måste i så fall vara ett tillstånd och i det här fallet en tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ.
Om så är fallet antar jag att tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.
Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att det inte är konstigt att separera sinne och själ och att definiera själ som något där Gud aktivt påverkar dig medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilde människan medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser.
Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.
Johannes av Korset led också en andlig svältdöd under en viss period av sitt liv. Antar att även han kände under den perioden att Gud hade övergivit honom. För honom kom vändningen en natt i en fängelsecell i Toledo. För mig hoppas jag att vändningen kommer på en enskild stig i en skog i Östergötland. Det är nämligen dags för mig att ta mig ut på min dagliga löprunda. Tack för att ni orkade läsa igenom mina teologiska funderingar den här ljumma sommarkvällen i juli.
/m
Mats Uddin 