Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
En lördag som alla andra…
Jag har en lördag för mig själv…. (sanning med modifikation då min författarkollega är instängd i ett angränsande rum här på gården. Ibland möts vi ute i hallen. :-)) Jag klagar dock inte. Kanske är dock min lördag lite annorlunda än er. Eller?
En skillnad kan vara att jag vaknade upp till ett vinterlandskap. Långt hemifrån. Det hade snöat kopiösa mängder under natten och min morgonjogg fick vänta till senare då vägen upp till gården blivit plogad.
Ett otroligt vackert landskap!
En annan skillnad kan vara att jag har skrivit och redigerat manus hela dagen. Som ni vet befinner jag mig på Mankellgården, Överberg utanför Sveg för tillfället. Lyckligt lottad att under nästan två veckor få skrivtid. Har man den lyxen är dagarna här uppe lika. Oavsett om det är vardag eller helgdag så skriver man för glatta livet. Man våndas kring texterna och man gläds åt förhoppningen att det kommer att bli ett färdigt manus.
En annan skillnad kan vara att jag håller på med två manus samtidigt. Det låter inte bra, kanske du tycker.
Jag vet inte. Jag vill ändå tro att skrivandet av det ena manuset berikar skrivandet av det andra, men det är möjligt att det blir platt fall för båda :-).
Eftersom ni är några tusen som lyssnat eller läst min debutroman, Viljans makt, får jag en hel del frågor om när uppföljaren kommer. Det gläder mig något oerhört att det är flera av er som vill fortsätta följa mina karaktärers öden. Som ni förstår är ett av mina manusarbeten just nu bearbetning av uppföljaren. Jag är snart halvvägs in i manuset. Det har gått några år sedan sist. Nu är det år 1913/14 samt år 2008. Både Carl och Caroline, som mina huvudkaraktärer heter, kommer sin vana trogen att hamna mitt i händelsernas centrum. På helt olika sätt men ända touchas deras öden, med nästan 100 års mellanrum. Ni kommer således att känna igen er då detta manus släpps som bok.
Det andra manuset har jag kallat ”min egen lilla terapibok”. Att skriva det manuset har varit som en lång terapisession för mig. Jag har under många månader ömsom skrattat, gråtit och våndats. Jag har känt skam, skuld och stolthet, på samma gång. Det har verkligen varit en resa och jag är övertygad om att den fortsätter, dock på ett annat sätt om jag vågar ge ut den. Som ni kanske förstår baseras manuset på verkliga händelser. Jag har dock tagit mig en författares frihet att fabulera och extrapolera vissa händelser och karaktärer. Man kan dock inte träna sig till eller fabulera sig till vissa känslor. De måste upplevas. Jag tror att vi upplever saker eller är med om saker i våra liv för att kunna säga att de hände. Att de hände just dig och ingen annan. Ibland börjar man inte leva förrän vetskapen om ens egen dödlighet blir uppenbar. Att allt kan ta slut då man minst anar det. Det jag har lärt mig, den hårda vägen, är att så länge man lever är det aldrig för sent. Hur illa än allt ser ut att vara. Det är aldrig för sent. Allt ter sig bättre när man är vaken än när man sover och när man ligger där på sin dödsbädd vill man bara en sak….man vill komma tillbaka!
Det handlar mitt andra manus om…..och lite till :-). Nu är revideringen av det manuset strax färdigt och jag befinner mig mellan känslorna ”det här är kanon” till att ”det här är skräp”. Känns det igen :-)?
Nu är det strax lördag kväll. Jag tänkte ägna kvällen åt lite läsning och löpning. Även det kanske är en skillnad mot er lördagskväll, eller?
Vi ses snart igen
/m
Mats Uddin 