Jag har på senaste tiden gått och tänkt en hel del på vägar och stigar. Det kan låta som att jag plötsligt blivit vägingenjör, men så är inte fallet. ”Guds vägar är förvisso outgrundliga” men viss måtta får det vara.

Hur som helst…när jag var liten tränade jag en hel del längdskidåkning. På somrarna blev det en hel del terränglöpning. När jag kom till träningen och tränaren sa att ”idag blir det obanat, det blir till att springa i obanad terräng”, då visste jag att det skulle bli tufft. Inte bara att det skulle bli tufft att springa där stigar inte fanns utan även att man inte alltid hittade, det var bara att springa.

Tänkte på det här med de där obanade terrängerna i söndags när temat var ”Bana väg för Herren”. De där obanade terrängerna som inte har några uppenbara stigar och vägar eller att man i alla fall inte ser stigarna. De kanske finns där under allt sly och annat som döljer det som finns där under, där fotstegen ska landa, men du ser dem inte.

I texterna i söndags (Jesaja 40:1-8, Galaterbrevet 3:21-29 och Lukas 3:1-15) var det tydligt att ”bana väg” är på ett sätt enkelt, du landar alltid, men det är aldrig bekvämt. Det är som om vi dras in i det obanade och uppmanas att göra stigarna eller vägarna för att Gud själv ska gå just den vägen. Samtidigt måste vi ha tillit till att stegen bär. Alltid. Man landar alltid någonstans.

Adventstidens väg handlar om hjärtats beredelse. Att våga tro att det existentiella faktiskt vill komma – till oss, till mig, till dig. Och i min värld gör han ju det. Han kommer med sin tröst, sin nåd, sitt liv, men har vi banat vår inre väg tillräckligt? Har jag gjort mitt jobb?

Jag går och funderar på dessa inre vägar i mitt liv just nu. Söndagens texter har satt mig på spåret. Jesaja använder nämligen bilden av vägar och landskap. Dalar ska höjas, berg sänkas, krokiga vägar rätas. Det låter som ett storskaligt vägbygge, men den väg som ska beredas är i första hand inte en fysisk väg, inte en statlig motorled genom Juda öken. Det handlar om en andlig väg, i hjärtat. Bana väg för Herren betyder just bered plats i ditt liv, i ditt samhälle, i ditt inre, för honom som kommer.

Orden föds i exilens natt, till ett folk som förlorat tro och mod. Men evighetens Gud ropar genom sina profeter, det finns en väg hem, det finns en framtid. Och budskapet är att där Gud går fram, förändras landskapet, höjderna sänks, dalarna fylls, vägen blir rak.

När Johannes Döparen griper tag i Jesajas ord flera hundra år senare och låter dem ljuda på nytt, blir det tydligt att Guds tröst alltid tar sig uttryck i rörelse. Den Guds väg som förbereds är inte en yttre väg i öknen, utan en inre väg, i hjärtat, i samvetet, i livet.

Och det är därför folket frågar honom: ”Vad ska vi göra?”
Frågan är lika aktuell idag. Vad betyder det, i vår tid, att bana väg för Herren? Vad ska vi göra?

När Johannes Döparen träder fram vid Jordan, ekar Jesajas ord över tidens klyftor. Han ropar: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka!” Och människorna strömmar till honom. De anar att Gud håller på att göra något nytt. Johannes predikar omvändelse, inte som ett straff, utan som en öppning att vända sig bort från det som låser och förgör, för att vända sig mot det som ger liv. En ny väg.

Det blir snabbt tydligt att Johannes inte bara ropar till de enskilda. Han talar till folkets gemensamma samvete. Den som har två skjortor ska dela med sig, den som har mat ska göra likaså. Det handlar om en väg där rättfärdighet får kropp. Att bana väg för Herren är inte att dekorera den religiösa ytan, utan att låta Gud förändra det som skaver och stänger andra ute.

I Galaterbrevet fördjupar Paulus detta. Han beskriver hur Kristus är den som fullbordar den väg Gud har öppnat. Genom honom är vi inte längre fångna under lagen, vi har iklätt oss Kristus, blivit Guds barn. Här är inte någon längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus.

I min värld förenas de alla i ett budskap. Det är en sprängkraft i de orden som Paulus skriver. Vägen som Johannes ropade fram i öknen visar sig vara en väg som Gud själv går, inte för att hålla människor borta, utan för att förena. Det Gud tröstar genom Jesaja, det Gud manar till oss genom Johannes, det Gud fullbordar i Kristus, allt hör ihop i ett enda evangelium. Den eviga Guden vill komma nära, och det finns inget hinder som inte kan planas ut av hans nåd.

Jag har därmed kommit till några slutsatser gällande ”Att bana väg för Herren”. I vår egen tid kan det betyda flera saker men några delar:
1, Det kan betyda att se upp med våra inre berg av stolthet och självupptagenhet. Den här egoismen som hindrar oss.
2, Det kan betyda att fylla igen dalar av oro, förtvivlan och hopplöshet.
3, Det kan betyda att räta ut de krokiga vägar där orättvisans strukturer slingrar sig.
4, Och inte minst…i alla fall för mig…att våga tro att Gud faktiskt kommer, inte bara för andra, utan också för var och en av oss.

Så står vi då här i advent, vid vägkanten. Det är mitt i tredje adventsveckan och jag hör hur Jesaja talar. Jag hör hur Johannes ropar och jag läser hur Paulus vittnar. Och mitt i allt viskar Anden: ”Bana väg för Herren.”
Inte genom att springa fortare eller göra mer, utan genom att öppna mitt hjärta.

För den Gud jag väntar på — han är på väg och redan här, vandrandes på just min obanade stig, bredvid mig. Alltid! Frågan är om jag har banat min terräng tillräckligt?

/m

Året måste ha varit 1998 och under sommaren läser jag Gitta Serenys fascinerande biografi över Albert Speer. Jag blev oerhört fascinerad över Speer och dennes sätt att intellektualisera sanningen till sin egen fördel. Serenys djuplodande samtal och hennes sätt att lägga upp samtalen blev till en oerhörd läsvärd upplevelse som jag ofta sedan dess återkommit till i livet. I boken nämns det om psykiatrikern Douglas Kelleys arbete under Nürnberg-rättegångarna. Det var så jag kom in på Kelley och dennes bok om Nürnberg.

Det skulle sedan dröja ända till min arbetslöshetsperiod efter 2017 när jag får möjlighet att läsa Jack El-Hais roman om Kelley och Nürnberg. Sedan dess har jag hoppats att någon skulle göra en film om Nürnberg, antingen baserat på Serenys bok eller Kelleys…det blev Jack El-Hais. Lite synd men jag var ändå nyfiken på filmen, fick möjlighet att se den idag under Lucia. Helt ensam i en stor biograf i Malmö!

Filmen Nürnberg skildrar inte bara rättvisans formella triumf utan också en djupare kamp, försöket att förstå det mänskliga ansiktet bakom systematisk ondska. Psykiatrikern Douglas Kelley står mitt i spänningsfältet mellan vetenskapens objektivitet och moralens krav. När han undersöker de tillfångatagna nazistledarna möter han inga monster, utan intellektuella, bildade män som bär på samma drag av komplexitet och självförsvar som vi alla gör.

I boken som Kelley sedan skriver förstår man att särskilt Albert Speer väckt hans fascination. Speer framstår som kultiverad och självkritisk, den ”gode nazisten”, men Kelleys psykologiska blick börjar ana ett större självbedrägeri. Hans uppdrag blir till sist en spegling: vad händer med den som försöker förstå ondskan utan att själv bli del av dess förklaringssystem?

Filmen utgår från Jack El-Hais bok och i filmen är inte Speer ens nämnd. Det handlar istället om Göring och Kelley, vilket jag kan förstå. Filmen är en Hollywood-produktion.

När Gitta Sereny många år efter Kelley inleder sina djuplodande intervjuer med Speer i Albert Speer och sanningen, fortsätter hon samma sökande som Kelley. Men där Kelley går in som forskare, går Sereny in som moralist – eller rentav själasörjare. I deras samtal finns en märklig parallell till själavårdssamtalet: sanningen dras fram långsamt, med motstånd, i mötet mellan skuld och försvar.

Sereny tar Speer till gränsen av det uthärdliga: att se, och erkänna, det man själv gjort möjligt. Det är här teologin börjar viska i mina öron. Sanningen är inte bara ett konstaterande, utan ett domens ljus över människan. ”Sanningen skall göra er fria”, säger evangeliet – men det är en dyrköpt frihet. Först när lögnen och självbedrägeriet blottas kan nåden bli möjlig. Stanley Hauerwas kallar det den kristne människans viktigaste redskap – att alltid prata sanning.

Speers självbild krackelerar under Serenys envisa frågor, men full bekännelse uteblir. Han når aldrig hela vägen till det bibliska metanoia, den inre omvändningen. Hans skuld blir erkänd på ytan, men inte i djupet. Kelley och Sereny blir båda vittnen till hur svårt det är att föra sanningen till ett hjärta som vill se sig själv som ”inte så ond som de andra”.

Och det är här deras arbete berör oss. Vi är inte Speer, men vi lever också med mekanismer av ursäkt, förskjutning och kontroll. När vi betraktar världens lidande, klimatets kollaps eller social orättvisa, kan vi känna dragningen att säga: ”Jag hade inte kunnat göra något.” Då viskar Kelleys och Serenys berättelser: se upp – det är så självbedrägeriet börjar.

I kyrkans språk talar vi ibland om ”sanningen i nåd”. Det är mer än tröst; det är en inbjudan att stå kvar i ljuset även när det avslöjar något vi inte vill. Kanske är det just detta som fattades Speer, en människa som sa: ”Jag fördömer inte dig, men jag står inte utanför sanningen heller.” Nåden bär bara när den inte kortsluter ansvaret.

Kelley kunde inte rädda sina patienter från sig själva, Sereny kunde inte väcka full ånger i Speer, men båda gjorde något djupt mänskligt och evangeliskt: de höll kvar blicken. De vägrade låta lögnen vinna inte genom moralism, utan genom att insistera på människans möjlighet till sanning.

Kanske är lärdomen från Nürnberg att bekännelsen alltid är ofullständig, men nödvändig. Världen blir inte friare av att ondskan förklaras, utan av att den erkänns. Att se ondskan i ögonen – i historien, i vår samtid, i oss själva – är början på en långsam omvändelse som aldrig blir färdig.

Se gärna filmen Nürnberg – den är sevärd, men läs hellre böckerna från Sereny och Kelley.

/m

Jag sitter på Espresso house, Limhamn, och justerar mitt senaste bokmanus. Samtidigt filar jag på söndagens predikan och låter tankarna härja fritt. Det är en salig blandning över Liverpools senaste Champions league match, Luthers ”Sola fide”, framtidens bostad, mina barn och barnbarn, bristen på snö, avsaknad av utspel om mänskliga rättigheter i politiken, byte av spotifylåt i mina hörlurar, extra shot till latten, de nya busstiderna, kommande satsningar inom andlig fördjupning i Höör, om Lucia är något jag ska se på TV, sociala medieutspel, kvällens löptur, nästa akrylmålade tavla och nya karaktärer till nya manus. Mitt huvud vilar aldrig och jag slås över att så har det nog alltid varit för mig. Det är jag helt enkelt. Jag är…hela tiden.

Det här speglar av sig i mitt liv. Att vara i stillhet är jag inte bra på. Att bara vara innebär visserligen ingen stress för mig men mitt huvud är hela tiden igång med olika tankar och till slut vill jag då ta tag i något. Frågan är om jag lever tillräckligt långsamt för att ta in det existentiella mysteriet i mitt liv i den omfattning som det kräver? Lever jag tillräckligt långsamt för att att ta in djupet i Guds mysterium och existens?

Härom dagen när jag höll en betraktelse på musikgudstjänsten i Tjörnarp fick jag för mig att köra en manusfri predikan. Det fick bli som det blev. När jag ställde mig framför altaret och hade besökarna framför mig i kyrkbänkarna och höll min predikan visste jag inte vad jag skulle säga. Jag lät orden följa det stunden gav.

Jag inledde med att ”Intet är som väntanstider”. Det var det som följde naturligt för mig. Karlfeldts dikt från Fridolins visor har med tiden blivit ett bevingat uttryck och omformuleras ofta i talspråk till ”inget är som väntans tider”. Det blev en naturlig ingång för mig i det som är adventstid i våra liv.

Jag fortsatte min betraktelse med att konstatera att advent är inte jul. Ändå kan det kännas så, med alla ljus, dofter och sånger som smyger sig in i våra hem och kyrkor, där vissa till och med sätter upp julgranen under första advent. Men kyrkoåret lär oss något annat, advent är förberedelsetid. Den är stilla och lågmäld, även när världen skyndar mot glitter och julhandel. Advent betyder ju ankomst. Det handlar om honom som kommer och inte bara om barnet i krubban, utan också om Kristus som ständigt kommer till världen, till oss, här och nu och han som en gång ska komma åter för att upprätta allting. Den kristna tron lever alltid i det spänningsfältet, mellan det som redan har hänt och det som ännu väntas.

Där någonstans i min betraktelse gled jag över till att vi i denna tid är inte bra på att vänta. Vi vill ha svar direkt, besked nu, leverans direkt, allt ska hända nu. Men advent bjuder in oss att öva på något djupare, den stilla, förtröstansfulla väntan. Inte passivitet, utan en väntan fylld av beredskap. Som herdarna på ängen, som Maria med sitt ofödda barn, som varje människa som längtar efter ljus när mörkret känns tungt.

Det är därför adventsljusen tänds ett efter ett, inte alla på en gång. Ljuset växer långsamt. Hoppet föds i det lilla, i det ännu inte färdiga. Det är en motrörelse i vår tid.

När jag står där och levererar min betraktelse inser jag att jag håller den till mig själv. Jag har fallit in i samma fälla som vår nutid lever i. Långsamhetens lov, väntans tider, de stilla stunderna, det där livet vars syfte är att öppna upp sig för Gud har jag trängt undan. Att leva i advent är att leva i väntans tid och jag tänker att det handlar egentligen inte bara fyra om veckor om året, utan i hela livet. Den kristna människan borde alltid leva i ett slags adventstillstånd, med blicken mot Kristus som ständigt kommer, mitt i mörkret, i vardagens gömda stunder men då handlar det om att bereda långsamheten plats och inte fylla den med annat.

Mina tankar fladdrar fritt igen och jag försöker slå undan dem. Lever jag tillräckligt långsamt? Lever jag tillräckligt långsamt för att ta in det existentiella mysteriet? Lever jag tillräckligt långsamt för att att ta in djupet i Gud? Lever jag tillräckligt långsamt för att bereda Gud plats eller fyller jag mitt liv med annat?

/m

Jag slog en prästkollega på en pingismatch igår innan Ungdomscaféet drog igång i källaren. Han blev nog mer förvånad än mig över resultatet. Tänker så här i efterhand att det handlade nog mer om inställningen än om det faktiska spelandet eftersom han frågade mig innan matchen följande fråga:

”Har du tid att få stryk i pingis innan ungdomarna kommer?”

Han hade uppenbarligen i sitt sinne förutsatt att vinna relativt enkelt över mig och när det blev en chockstart med två-tre förlorade bollar i rad för min vän, ja, då blev inställningen förödande.

Frågan är nu om detta var min ”peak” när det gäller vårt pingisspelande tillsammans? Ska jag leva på det här resten av vårt gemensamma liv och låta honom få leva i skuggan av att han fick stryk av mig i pingis? För evigt!

Jag har djup respekt för sångare som kör ända in i kaklet. Deras viktigaste instrument, rösten, är en annan än när de började sin musikkarriär, än när de gjorde sina genombrott. När Leonard Cohen och David Bowie släpper sina sista skivor precis innan de lämnar detta jordeliv är det med en åldrad röst men med ett djup och en annan nyans som de aldrig skulle ha kunnat uppbringat tidigare i livet. Deras musikstil följer med röstens kapacitet och när jag lyssnar på Cohens ”You want it darker” fylls jag av djup respekt, djup beundran. Cohen släpper albumet med låten den 21 oktober och Cohen dör sen 7 nov. Bådas liv handlar inte om ”peaks” – de kör ända in i kaklet.

När jag ska fylla 15 år spelar Whitesnake på TV-programmet, Musikbörsen, som sänds från Hamburger börs i Stockholm (tror visserligen att just Whitesnakes spelning är från Grand hotell…men där kan minnet svika mig). Det blir i alla fall Jon Lords sista spelning med Whitesnake innan han återförenas med Deep Purple. Whitesnake hade helt tagit över mitt musikliv det året. Under min uppväxt blev det av naturliga skäl väldigt mycket Sweet, Kiss, Deep Purple och Nazareth, men även mycket svensk musik, men när jag fick upp ögonen för David Coverdale blev det inget annat ett tag. Hans soloskivor i slutet av -70 talet blev ingången och sedan när Whitesnake kom med sina skivor Saints and Sinners och Come and get it blev dessa ett tag mitt hela universum.

1984 är ett år när Van Halen släpper sitt berömda album men för mig blev det Whitesnakes album Slide it in som lyfte till ännu högre höjder. Det är här här jag ser dem på TV i mitt barndomshem. Låten ”Gambler” inleder spelningen och David Coverdales röst fyller vårt vardagsrum. Mina föräldrar är inte lika entusiastisk som jag och min lillebror. ”Guilty of love” följs av ”Love ain´t no stranger” och jag har för mig att de avslutar med ”Ready and willing”. Hans röst är så där rispig och bluesig som bara Coverdale kan ge.

Åren går och ny musik produceras, andra band och andra artister kommer in i mitt liv. Jag är en riktig musiknörd och mitt lyssnande breddas. Det blir klassiskt, det blir pop, det blir rock och naturligtvis hårdrock. Många spelningar ses med mängder med artister. Ett band och en röst ligger dock där djupt i mitt inre, som en inristad sten som inte släpper mig. David Coverdales röst under det sena 70-talet och -80-talet bär mig genom livet. Hans röst under den eran är nog både hans livs ”peak” och även mitt.

Coverdales Whitesnake utvecklas och släpper hela tiden nya skivor, han gör ibland sina farvälturnéer men fortsätter ändå. Jag ser konserter och lider med honom. För det är något med rösten som inte bär längre. Han får slita mycket och egentligen ändå från 80-talets slut till nu har Coverdale haft problem med sin röst. Nu bär det inte längre och han gick igår ut och sa i ett officiellt meddelande att nu kommer det inte bli något mer, han lägger av.

Ett långt musikliv avslutas därmed. Det blir inget Bowie eller Cohen-liknande att köra ända in i kaklet. I Coverdales fall handlar det nog mer om musikstilen som Coverdale ser att han inte vill ändra utifrån röstens kapacitet utan det som är gjort finns där, det som är gjort är gjort. Han har kört längre än vad många tänkte var möjligt – beundransvärt.

På vägen till jobbet lyssnar jag återigen på Saints and Sinners, albumet från 1983. Njuter av ”Youngblood” och alla andra låtar. Rösten är fortfarande bluesig och bär igenom hela albumet. Jag njuter. Det är något med en ”peak” som får livet att stanna upp men likväl är livet så mycket mer än bara en speciell tid i livet eller en speciell skiva. Livet erbjuder både upp- och nedgångar och att kunna leva livet så som det är och att följa med i livet i takt med sin egen kropps utveckling är sannerligen häftigt. Bowie och Cohen levde verkligen ett helt liv i samklang med sin egen utveckling.

Jag hade gärna sett att Coverdale gett sig in på andra musikstilar, lugnare musik, där hans röst kanske fortfarande erbjuder en möjlighet men jag respekterar hans val av att nu är det nog. Ett liv med låtskatter är till ända. Tack för allt!

Byter låtval och lyssnar en stund på Cohens ”You want it darker”. Det avgör min inställning till fortsatt pingisspelande med min prästkollega. Jag kommer att köra ända in i kaklet. Jag kommer säkert att förlora några gånger framöver, vinna några, men det spelar egentligen ingen roll. Jag kommer att njuta av stunderna, skratten, glädjen och livet.

Ända in i kaklet.

/m

(Bilderna i detta inlägg är från sista konserten jag fick uppleva med Whitesnake när de spelade på Hovet den 4 juni 2022 tillsammans med mina syskon. Tack för allt Mr Coverdale)

Vid busshållplatsen i Limhamn där jag varje morgon står och väntar på bussen som ska ta mig till Hyllie för vidare tåg till Höör finns ett träd vars lövförändring och lövavfall jag har följt någon vecka nu. Löv efter löv har omdanats från gröna till orange via en röd nyans. I förra veckan föll alla löven till marken, utom två. Dessa båda höll ut i det längsta. Nu när jag i morse tog bussen efter en ledig måndag var även dessa löv borta.

Det finns något vemodigt när höstens sista löv har fallit. När mörkret sänker sig över hösten och dagarna krymper. Det är som om världen omkring oss tystnar. Det är som om skapelsen själv drar ett djupt andetag och väntar.

I denna stillhet väcks något inom mig, en längtan, men också ett motstånd. Vi är vana vid ljus, aktivitet och klarhet. Men nu kallas vi inåt, till den största av alla resor, den som går genom vårt eget inre landskap. Det finns en resa som ingen karta kan beskriva, som ingen annan kan vandra åt oss – den som leder inåt.

I människans inre finns djup vi sällan vågar röra vid, rum som bara öppnas när allt annat tystnar. Det är därför jag tycker att hösten har något heligt över sig. När löven faller och världen går mot vila, får vi alla en inbjudan att sakta ner, att lyssna på den stilla rösten bakom allt brus. 

Den yttre världen följer sin rytm, men i vårt inre kan tiden stanna. Där möter vi frågor som inte har enkla svar, minnen som ännu söker mening, drömmar vi inte riktigt vågat följa. Det är lätt att vilja springa ifrån mörkret, men det finns stunder då vi i stället behöver stanna kvar. Höstens månader lär oss detta tålamod. Att våga vila i det oklara, att lita på att även det som ligger dolt har sin tid att spira.

Den inre resan är lång och ibland vandrar vi vilse. Men där, i mörkrets stilla rum, kan en ny visshet gro. Att vi inte är förlorade. Att ljuset, även finns där det inte syns, att det fortfarande lever. Att livets väg inte alltid handlar om att veta, utan om att våga tro, vänta och till sist se hur allting långsamt får sin form.

Den inre resan är inte alltid behaglig. Den kräver tålamod och modet att vara i mörkret utan att genast söka ljuset. Vi möter vår otålighet, våra rädslor och vår längtan efter kontroll. Men just där, mitt i osäkerheten, kan något nytt börja spira. För mörkret är inte tomt, det rymmer evighetens närvaro lika mycket som ljuset gör. Det är i väntan, inte i jakten, som förvandlingen sker. 

Att lita på resan innebär att tro att även det stillastående har mening. Att inse att själen rör sig, även när allt tycks stå still. Höstens månader påminner oss om att livet inte bara handlar om att blomma och skapa, utan också om att vissna och vila. I det vilandet lär vi oss att Guds tid inte är vår. 

När vintern slutligen kommer, bär den med sig löftet som vi bara kan ana i mörkret, att allt som tycktes dött ska få liv igen. Så får också människans inre resa sitt ljus, när vi vågar stanna upp och låta mörkret bli den jord där vårt nya hopp gror. 

Så njut av resan – den är det enda du har!

/m

I lördags anordnade vi en tyst retreatdag i Hallaröd. En dag av tystnad och stillhet vid utkanten av höstens underbara färgexplosion. En fantastisk dag helt enkelt!

Att vara på retreat är att vara på en plats i tystnad, tillsammans med andra. Retreaten är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv och reflektera över vad som är viktigt i livet…och på köpet kanske komma närmare Gud…det är i alla fall min bestämda trosuppfattning.

Tystnaden är naturligtvis central under en retreat. För en del av oss är tystnaden utmanande, men ändå något vi kan lära oss att vara i, och med tiden uppskatta. Då kan tystnaden bli läkande för själen. I vardagen är de flesta ständigt uppkopplade och nåbara. Vi vill vara produktiva, effektiva, lyckade och framgångsrika. Men retreaten är fri från mobiler, sociala medier och prestationer. I tystnaden har var och en tid och utrymme att fundera över sin uppgift – sitt kall. 

Från början formades det kristna livet av den rytm som Jesus själv modellerade – ett handlingsliv som flödade ur djup stillhet. Han drog sig tillbaka för att be ensam. Han tog sina vänner upp på berget för att bevittna förvandlingen. Han sökte tystnaden i vildmarken. Det var tydligt att något transformerande hände när Jesus steg bort, och de omkring honom insåg att hans yttre liv var rotat i hans inre förening med det gudomliga.

Under kristendomens första århundraden tog detta mönster tydligare form i öknarna i Egypten, Palestina och Syrien. Ökenmödrarna och -fäderna drog sig tillbaka från städerna för att motstå imperiets förvrängningar av evangeliet. Efter Konstantins omvändelse och kyrkans ökande sammanflätning med den kejserliga makten kände många att något väsentligt gick förlorat. Så de lämnade – inte för att fly verkligheten, utan för att söka den djupare. In i grottor, hyddor och små samhällen gick de för att minnas, för att be, för att leva enkelt och för att brottas med Gud….

Det som började med Jesus och tog tydligare form i öknen flyttade sig sedan västerut – och började blomstra i nya former. Sett ur ett västerländskt klosterperspektiv flödade strömmen av kontemplation genom österns öknar och exploderade så småningom till en mängd olika uttryck i Europa. Naturligtvis finns det många kontemplativa traditioner – man kan säga lika många som det finns människor och samhällen som söker leva i medvetenhet om Guds närvaro. Även om vi hålls fast vid en gemensam tradition och en gemensam rytm i bön, kan sättet detta liv utvecklas på ta många former. Målet har aldrig varit att knäcka någon kontemplativ kod eller bli flytande i bönens mekanik. Det har alltid varit att bli den typ av person som lever vaken inför Guds närvaro – på ett sätt som är rotat, gemensamt och ändå lyhört för de unika strukturerna i våra liv, kulturer och samhällen.

Kontemplation är alltså inte en separat väg eller ett unikt kall. Det är kristendomens innersta väsen, levd med djup och ärlighet. Det är hjärtat i den kristna traditionen, som sträcker sig från Jesus till öknen till idag. I takt med att vår förståelse av människan har fördjupats – genom psykologi, neurovetenskap och traumastudier – uppmanas vi att lägga till nya verktyg, inte för att traditionen var fel, utan för att den formades i en annan tid, med mindre kunskap om hur vi bär och överför trauma eller erfarenheter som har varit obehagliga för oss. Dessa nya verktyg hjälper oss att läka, att förbli närvarande och att älska mer fritt.

I slutändan handlar kontemplation inte om att fly livet utan att gå in i det mer fullständigt. Det är hur vi lyssnar efter Gud i tystnaden – och hur vi hör Gud i detta inre samtal. I Hallaröd dessutom med skapelsens stön och glädjen i att vara vid liv under en underbar höstdag.

Unna dig en tyst retreatdag – du hör mer än vad du kanske tror!

/m

En av mina vänner från förr i tiden när jag bodde och verkade i Östergötland ringer och säger att hen ska bryta upp ifrån sitt långåriga äktenskap. Min vän är oerhört ledsen och jag är där, lyssnar och låter stunden få ta sin tid. I en utläggning om vad det är som gjort att de bryter upp säger min vän:

”Det är precis som om mitt ex inte älskar mig för den jag är längre. Det är alltid de där kommentarerna om varför jag är si eller så, eller varför jag gör si eller så, varför kan jag inte bara få vara älskad för den jag är.”

När vi avslutar samtalet färdas jag tillbaka i minnet. Jag tror det är sommaren 1993. Min första sambo och jag väljer att bryta upp. Vi separerar. Kärleken överhuvudtaget känns långt borta i mitt liv då. Jag lyssnar mkt på musik, Ulf Lundell kommer med sin skiva, Måne över Haväng. Där finns låten ”Älskad och sedd” om det svåra att älska en annan människa. I en textrad lyfter låten till en kärlek som aldrig sviker. Jag minns att skivan gick på repeat under den sommaren. Ulf Lundell sjunger:

”Gå till Gud, om du vill ha nån, som älskar dig alltid, utan förbehåll och utan gränser.”

Den där villkorslösa och förbehållslösa kärleken som vi på något sätt alltid vill ge vår partner men som verkar så svår att praktisera. Paulus skriver mycket om detta i sina brev, om Guds kärlek, den där gränslösa kärleken utan förbehåll. Gud är någon som ständigt älskar oss, som inte vill tränga sig på, utan har den där villkorslösa och gränslösa kärleken i sig. Precis som Ulf Lundell beskriver. Det spelar ingen roll vilka vi är i så måtto att vi ska bli bedömda om vi är värdig att älskas, det spelar ingen roll vad vi gjort eller gör, Gud älskar oss alla utan förbehåll.

Låt oss stanna lite i den där kärleken. Alla som någon gång har upplevt kärlek vet hur befriande och läkande den är, vet också hur den kan uppfylla en människa totalt och göra att man nästan befinner sig i en lyckobubbla. Att ha fått ta emot en sådan kärlek är på många sätt en gåva och en lycka. I gåvan ligger dock även möjligheten och uppmaningen till oss alla, kärleken är på många sätt tudelad. Vi får kärlek och tar således emot kärlek, men vi ska också ge kärlek och sprida kärlek till andra. Kärlek som kommer till oss och kärlek vi skickar vidare.

Paulus texter bygger på det dubbla kärleksbudet som Jesus bekräftar i Lukasevangeliet, att ”Älska din Herre över allting och älska din medmänniska som dig själv”.  Kärlek blir således en handling, ett medel, något vi gör. Genom kärleken, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika det eviga, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett det eviga ljuset. Kärleken är en viljehandling.

Ibland säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen tror jag snarare handlar om att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, men tänk om vi ändå skulle försöka. Konsekvenserna skulle bli enorma. Att ständigt i handling leva i kärlek och sanning. Älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att älska i handling och sanning. Går det?

Kärleken gör förvisso att människan blir stark men den gör oss också sårbara. Hur mycket vågar vi ge i kärlek till någon annan utan att riskera att bli sårad tillbaka? Då ligger Lundells ord där som en påminnelse och Paulus ord som en bekräftelse. Den eviga Gudens kärlek är en aldrig sinande bäck. Skillnaden mellan Guds kärlek och mellanmänsklig kärlek ligger i löftet att Guds kärlek är evig. Guds kärlek tappas ur den eviga källan och tar aldrig slut. Den strömmar till oss, oavsett hur vi mår, oavsett hur tilltuffsade vi är av nutidens krav, oavsett om vi har en stark tro eller svag tro.

När livet går emot oss, när sorg drabbar oss, när orättvisor slår emot oss, kan det vara svårt att förstå var den eviga Guden är i allt detta. Tvivlet kan vara nära men slut dig inte för Gud utan det är då du behöver kärleken som mest. Avvisa i svårigheter inte Gud för då stänger du dig för Guds kärlek. Den ultimata gåvan från Gud är att valet är ditt och mitt. Det är en kärlekshandling från Gud. Valet att säga Ja eller Nej.

Att uppleva Guds närvaro och kärlek betyder inte att vi förskonas från det jobbiga men det rustar oss för att möta det jobbiga och ta oss igenom det.

Kärlekens väg är en försoningens och förvandlingens väg. Kärleken vill oss väl, den vill se oss hela, den vill att vi ska bli de människor vi är ämnade att vara. Något annat alternativ finns inte.

/m

Kom hem sent igår kväll efter en fin arbetsdag där kvällen skulle förgyllas med att se mitt älskade Kalmar FF besegra Landskrona BOIS. Så blev det nu inte. Kalmar spelade ineffektivt och det blev en naturlig 0-0 match till slut. Vi på Borta stå är luttrade vid vårt Kalmar. Ibland fågel ibland fisk men vi älskar vårt Kalmar ändå.

Sömnen blev bristfällig. Gick igenom Kalmar-matchens olika ögonblick och vad som kunnat gjorts annorlunda. Efter ett tag tog jag fram mobilen och började se nyheterna jag missat. Satte mig upp i sängen och såg några tal från FN:s generalförsamling. Rent nyhetsmässigt fick Trumps tal mest uppmärksamhet. Mina tankar vandrade vidare mot Dag Hammarskjöld och hans otroliga engagemang för FN och FN stadgarna som en idealbild för världens fredssträvan. FN är tänkt att vara ett internationellt forum för samråd, samarbete och kompromisser. President Donald Trump har dock ett annat slags budskap till FN:s 192 medlemsstater: ”Gör bara som jag säger”.

”Migration? Stäng era gränser. Klimatkrisen? Glöm den. Rysk olja? Sluta köpa den”.

Den amerikanske presidenten utfärdade starkt formulerade förslag, ungefär som ordrar till övriga länders ledare.

”Jag är riktigt bra på sånt här”, sa han vid ett tillfälle. ”Era länder kommer att gå åt helvete.”

Amerika, å andra sidan, är ”det hetaste landet i världen, och det finns inget annat land ens i närheten”, sa han, i vad som inte var en klimatförändringsreferens.

Det landade inte väl. Inte hos mig, men inte heller hos de andra samlade ledarna och här väcktes något hos mig. Ett hopp om att de andra kommer att steppa upp. Ett hopp om att när den amerikanska presidenten för ett allt mörkare och allt märkligare presidentskap så måste vi andra ta stafettpinnen. Genom att se Trump svamla i en extraordinär grad, även för att vara honom, blev det otroligt tydligt att lögnerna är en del av USA som gör att vi andra i denna värld måste vandra i sanningens spår. Trump sprutade ut ett antal häpnadsväckande antal lögner (ja, även för att vara honom), som att antyda att London var på väg mot att anta islamisk lag och hävdade till exempel att koldioxidavtryck inte spelar någon roll samtidigt som han beklagade luftföroreningar i vissa regioner.

Det intressanta var de andra ledarnas tal och reaktion. Hoppet hos mig väcktes. Det finns något där som gryr, ett hopp om ett annat ledarskap, ett hopp om att låta Trump få vara Trump och helt enkelt strunta i honom. Låta USA vandra i skuggsidan ett tag.

Innan Trumps 58 minuter långa tal om de förmodade hoten från öppna gränser, sharialagar, FN:s misslyckanden och ”klimatbluffen” visste anhängarna av FN:s värderingar att de stod inför en utmaning. Nu insåg de i vilken grad världens supermakt verkar vara inriktad på att förstöra allt de tror på.

Omedelbart efter Trumps framträdande, talade ledarna för två stora muslimska stater, den indonesiska presidenten Prabowo Subianto och den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Subianto fick starka applåder när han hävdade: ”Makt kan inte vara rätt, rätt måste vara rätt. Inget land kan mobba hela mänskligheten. Vi må vara svaga individuellt, men känslan av förtryck och orättvisa kommer att förena oss till en stark kraft som kommer att övervinna denna orättvisa.” Erdoğan insisterade på att den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, ”var helt utom kontroll, och att de som var tysta inför hans barbari var medskyldiga”.

Och omedelbart före Trumps tal hade den brasilianska presidenten, Luiz Inácio Lula da Silva, utan att nämna USA, gett en sofistikerad varning om hotet från de nya auktoritärerna. ”Idag är de ideal som inspirerade FN:s grundare i San Francisco hotade som aldrig förr i sin historia. Multilateralismen står vid ett nytt vägskäl. Denna organisations auktoritet är i schack. Vi bevittnar konstellationen av en internationell ordning som präglas av upprepade eftergifter till maktspel. Attacker på suveränitet, godtyckliga sanktioner och unilaterala interventioner blir regel. Det finns en tydlig parallell mellan multilateralismens kris och demokratins försvagning. Auktoritärism stärks när vi misslyckas med att agera inför godtyckliga handlingar när det internationella samhället vacklar i att försvara fred och suveränitet. Över hela världen försöker antidemokratiska krafter underkuva institutioner och kväva friheter. De dyrkar våld, glorifierar okunskap, agerar som fysiska och digitala miliser och begränsar pressen”, sa Lula.

Andra, som Sydkoreas president Lee Jae Myung, insisterade på att klimatkrisen långt ifrån var en bluff och att den representerar ett hot mot den globala mänskligheten.

Trumps tal gjorde det tydligt att den oundvikliga frågan om hur världen kommer att fungera i avsaknad av ett pålitligt amerikanskt ledarskap intensifierar behovet för övriga ledare att göra något snabbt. Dock lamslås ju FN av veto från olika auktoritära länders ledare, inte minst från Trump, men även från Putin och Xi Jinping.

Den amerikanska presidentens påstående om att ha avslutat sju ”Oändliga krig”, helt utan hjälp från FN, är visserligen absurt, men det är sant att FN:s säkerhetsråd inte längre kan få slut på konflikter. Som Lula sa: ”Vetots tyranni saboterar själva anledningen till FN:s existens.”

I sitt tal argumenterade FN:s generalsekreterare, António Guterres, för FN:s fortsatta relevans, men han erkände att pelarna för fred och välstånd höll på att brytas ihop och att multilateralismen led. ”Multipolaritet utan effektiva multilaterala institutioner leder till kaos vilket Europa fick erfara den hårda vägen, vilket resulterade i första världskriget”, sa han.

I slutet av sitt tal fick han trösta sig själv med att insistera på att ”vi aldrig får ge upp”.

Där någonstans la jag ifrån mig telefonen och skrev några stolpar inför detta blogginlägg. Hoppet finns där ändå, trots allt det mörka från USA och andra auktoritära världsstater. Kanske kan övriga världens ledare ändå få världspolitiken på rätt väg igen? Jag när en förhoppning. Vi får aldrig ge upp.

Pedro Sánchez, den spanske premiärministern, sa det kanske bäst när han varnade i ett tal till 500 studenter vid Columbia University på måndagen kring de mörka krafterna: ”Öppna samhällen är det bästa motgiftet”.

/m

Vi lever i en tid där projektion är en politisk strategi. Psykologin har betydelse och just nu är det gruppering och projektion som gäller i den offentliga debatten och inte minst på sociala medier. Inom psykologin är projektion när en människa tillskriver andra sina egna brister eller tillkortakommanden. Inom politikens värld så är det gärna när den egna politiken inte riktigt har nått fram så projiceras misslyckandet på den andra sidan eller en viss grupp människor. Allt för att stå rakryggad själv i de egna ledens ögon.

Detta gör ju också att det blir enkelt att skylla på någon annan för stora, komplexa frågor. Exempelvis är det invandrarnas fel att vi nu har hög arbetslöshet eller vänsterns fel att vi har höga klimatmål som vi inte når upp till eller högerns fel att vi har en lågkonjunktur som biter sig fast. Verkligheten är något helt annat och det vet vi ju alla. Alla frågeområden har en komplexitet som gör att det inte går att enbart projicera och reducera en fråga till att handla om att skylla på en grupp.

Är det inte dags för en återgång till en människosyn där vi vågar tala om problemen utan att sätta etiketter och projicera ämnet på andra? Kan vi inte stå för något annat? Att exempelvis använda invandrare som slagträ i en politisk debatt om arbetslöshet är inte bara ovärdigt utan hjälper inte frågan om arbetslöshetens utmaning. En fråga som klimatkrisen hjälper ju inte klimatet om vi projicerar frågan till att handla om att den ena eller andra politiska sidan har satt för höga klimatmål. Klimatet blir inte bättre för det.

Den här bloggen har ungefär 8000 läsare och jag får en del DM skickat till mig efter varje inlägg. Ibland beskylls jag för att vara Socialdemokrat, ibland beskylls jag för att vara Sverigedemokrat, ibland beskylls jag för att vara Miljöpartist. Jag har egentligen inget problem med det men jag kan tycka det är märkligt att vi lever i en tid där gruppering är en naturlighet likt en naturlag och att det blir som ett slags svar. Bara för att man tycker en viss sak i en enda fråga innebär ju inte det att man automatiskt tycker lika i alla frågor som en viss grupp kanske delar i just den enskilda frågan. Allt detta har sin ursprung i att jag kan tycka i en viss fråga att den lösningen vore bra, då etiketterar gärna läsaren mig med en viss politisk grupp och så tycker den läsaren att jag därmed automatiskt tillhör en viss grupp. Märkligt fenomen men jag ser ju detta fenomen överallt just nu.

Ord har betydelse och etiketteringen tycker jag leder fel. Woke hit, Sosserie dit, Högerspöken där och Miljömuppar där…kan vi inte stå för något annat? Varför hålla på och gruppera över huvudtaget. Världen är komplex, frågorna vi lämnar till politiken att lösa är inte enkla och då kanske vi också ska respektera världen som den är. Vi kan inte låta komplexa frågor lösas via enkla svar. Vi kan inte låta tyckanden kring en fråga bli ett grupperingssvar.

Att diskutera politik och samhällsfrågor utifrån respekt för komplexitet ger enligt mig bättre förutsättningar för lösningsorienterade samtal. En mer saklig och öppen diskussionskultur, där tyckanden och gruppering undviks till förmån för analys av fakta och helhetsbild, ger ökad möjlighet att förstå och hantera samtidens utmaningar.

Håller ni med?

/m

Det är tre år sedan jag var på Sveriges Teologiska Institut (STI) i Jerusalem. Där träffade jag min vän, Bisse. Resultatet blev en bok, Närvaron & Bisse. Egentligen kan man nog säga att vi skrev den ihop, i alla fall i tankarna, själva nedtecknandet lämnade Bisse åt mig.

Jag har i ett tidigare blogginlägg presenterat min vän. Kan läsas HÄR. Under åren som har gått sedan vi senast sågs har jag undrat över hur min väns liv har gestaltat sig. I boken skriver jag om vårt sista möte i Jerusalem i ett av de sista kapitlen. Det är sista dagen på min vistelse i Jerusalem. Jag och Bisse sitter i trädgården i Tabors hus. Vi sitter och reflekterar över allt vi har varit med om under de veckorna vi har fått vara tillsammans. Så här inleds kapitlet:

”Min vistelse i Jerusalem håller på att avslutas. Det är sista förmiddagen och jag intar kaffet i trädgården. Bisse ligger vid min sida och spinner förnöjt. Katten är nöjd och jag är mer än nöjd. Kanske inser katten rent känslomässigt att det här är sista morgonen och vill visa upp en vänlighet så här på sluttampen.”

Vår resa ihop under min vistelse har varit fantastisk. Som i alla relationer har den gått igenom olika faser men nu på sluttampen är vi båda verkligen tillfreds.

Slutet av kapitlet står det så här om vårt sista avsked:

”Bisse har fått nog och lämnar mig. Katten kommer iväg till närmaste palmträd och sedan vänder sitt ansikte mot mig innan den fortsätter. Ögonblicket är som om Bisse vill säga att nu har jag lärt dig allt jag kan. Jag vinkar som en sista hälsning. Gå i frid min vän.”

Det här var den senaste gången vi sågs. Jag har ända sedan dess undrat hur Bisses liv utvecklat sig. Ibland har mina tankar vandrat till de gemensamma stunder vi hade. Speciellt den kvällsstunden vi fick ihop i STI:s kapell som jag beskriver om i kapitel 15. Den stunden kommer jag nog bära med mig livet ut.

Så fick jag i veckan ett livstecken från min vän. STI:s Direktor, Anna Hjälm, skickade mig en bild. Den värmde mitt hjärta. Bisse hade nu sett vårt gemensamma alster, vår bok, och som Anna skrev…”godkänt den”. Så fint! Tack, Anna.

Hoppas att du som läsare av vår bok kommer finna den lika intressant som det var för Bisse och mig att uppleva stunderna tillsammans.

/m