Jag spanar ut från tågfönstret och tar in landskapet som fladdrar förbi. Vrider huvudet och sneglar på de som sitter runt omkring mig i tågkupén. Alla är upptagna med något. Ingen ser ut genom fönstret.

För egen del har jag medvetet tagit sovmorgon så att tåget jag färdas i är precis där jag vill att det ska vara när solens uppgång sker. Som aviserats i min solapp sker uppgången klockan 08:06. När jag vandrade vid Hyllie station var mörkret fortfarande kompakt, men jag längtade efter ljuset, jag längtade efter att klockan skulle slå 08:06.

Jag har räknat ut att när jag färdas någonstans mellan Lund och Höör är klockan 08:06. Vill ta del av de första solstrålarna när det skånska landskapets öppna fält är som synligast. Vill ta del av solens ljus där vidderna är som störst.

Jag har en blick för ljuset, eller snarare sagt så har jag en förkärlek till ljuset. Det finns ett ljus i denna värld som finns mitt ibland oss. Ljuset strålar över oss alla och när jag blickar ut över mina medpassagerare är jag fundersam om de ser på världen på samma sätt som jag. Eller?

Johannes av Korset skriver i en av hans böcker att ”mörkret kan inte fatta ljuset” och psaltarpsalm 139:11-12 bär jag ofta med mig:

”Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Kanske är det svårt att ta del av det ljus som jag tyr mig till ifall man helt uppslukas av annat? Mina medpassagerare lyssnar på något i sina hörlurar, scrollar på sin telefon eller knappar på sin bärbara dator. Ingen är i stillhet och lyssnar inåt.

Jag delar mycket av det Johannes av Korset skriver. Har man en gång sett ljuset, blir inte livet detsamma. Man anar ljusets värld och livets hägringar i form av karriär, materiella ting, pengar och status blir irrelevanta. Du går in i en annan livsrytm och leds in i det fördolda. Livets tempo kan för andra te sig mer saktmodigt eller fattigt, när en själv uppfattar det mer som att man funnit en fördold värld, en inre värld, där livslängtan baseras på ljusets källa.

Det fördolda ljuset kan du lättast nå i det stilla, i det lugna, i det ljudlösa…i vad jag brukar kalla själens stilla varsamhet. Så har det nog alltid varit. När jag tar del av texter från Mäster Eckhart, Johannes av Korset, Teresa av Avila, Thomas a Kempis, Therese av Lisieux, Franciskus av Assisi och Hildegard av Bingen så slås jag över att de alla berör den här förmågan av att begrunda i varsamhet, att vara aktsam, att vara nöjd med det lilla. De basunerar inte ut sin förträfflighet, de vänder sig inåt, de söker stillheten, de söker stillheten.

När Jesus vid ett tillfälle förvandlas inför lärjungarnas ögon till en ljusgestalt så ber han att avvakta med att berätta detta för någon (finns beskrivet i Matt 17, Mark 9 och Lukas 9). Som om ljuset ska förbli i det fördolda och hanteras med försiktighet.

Jag tänker att med detta ljus får vi bara en blick av det fördolda. Den förändrar människors syn på världen och dess omgivning. Du anar konturen av en annan värld, en annan dimension, en annan realitet. Det är som om slöjan rycks bort ifrån dina ögon och plötsligt ser du allt i ett nytt skimmer. Gator, stenar, blommor som du tidigare bara sprungit förbi mellan två möten blir plötsligt platser du ser som underbara. Du ser detaljer där du tidigare inte ens vilat ögonen. Du ser möjligheter där du tidigare enbart sett begränsningar.

Du får ett perspektiv där du inte vill ha fördelar före någon annan. Du vill inte klättra i en hierarki på bekostnad av andra. Du skrattar inte åt andras misslyckanden och du låter dina fel och brister stå öppna som djupa sår för andra att beskåda.

Jag är en av dem som ser ljuset i det fördolda. En av dem som söker ljuset i allt. Jag vill inte vinna fördelar över andra eller se mig som speciellt märkvärdig. Jag vill bära mina medvandrares bördor, inte sprida andras brister eller förminska andra. Jag vill be för de jag har svårt för och jag vill gråta med de som gråter och vara glad med de som gläds.

I första hand vill jag låta min förändrade syn på världen, där ljuset genomsyrar allt, låta ljuset spridas genom mig. På så sätt gör jag mitt lilla för att världen kan förändras. På så sätt sprider jag ljuset.

Därför sitter jag där i tågkupén och sneglar ut över det skånska landskapet klockan 08:06. Molntäcket är kompakt. Det gör inget – det är ljust i mitt inre.

/m

Igår var det förintelsens minnesdag eller dagen för befrielsen av Auschwitz-Birkenau. Vi minns ”det som inte borde ha inträffat” som Hannah Arendt så träffande kallade det. Förintelsen, detta systematiska utrotande av den europeiska judenheten, administrerat av nazister som om det vore en arbetsuppgift för en statsmakt att bocka av.

För några år sedan hade jag förmånen att befinna mig i Jerusalem. Vi besökte bland annat förintelsemuseet Yad Vashem vid Har Hazikaron. Att kalla det förintelsemuseum är kanske fel. Det är mer en myndighet, ett forskningscentrum, ett arkivcentrum för hågkomst av förintelsens offer.

Människans förmåga att bruka våld mot sin egen medmänniska är svårförståelig men samtidigt när jag sitter framför modellen ”Modell Crematorium II”, i Yad Vashem, som visar hur gasningen genomfördes på Birkenau under andra världskriget är det svårt att fly eller bli oberörd. Modellen gör något med mig, något med alla som ser den.

Hur svårt är det inte att förstå människans två paradoxala, diametrala förmågor, att både älska sina medmänniskor men även att bruka våld? Redan i början av den Hebreiska bibeln finns berättelsen om Kain och Abel. Hur Kain drivs av en sådan avund gentemot sin bror att han till slut tar livet av sin bror. Kanske är berättelsen så tidigt beskriven i bibeln för att vi människor ska ta till oss av ett svårsmält faktum? Inom oss bor en lika självklar del av ondska bredvid en annan självklar del, nämligen förmågan till kärlek. De grymheter av masskaraktär som visas upp i Yad Vashem väcker en sådan avsky att distanseringen är självklar. Du vill bara fly, lämna det bakom dig, vända bort blicken och låta likgiltigheten ta över.

Jag inser att vi ska göra precis det omvända gentemot att fly in i likgiltigheten, vi måste utforska logiken bakom människans inre paradox. Kan det göras begripligt hur människan kan göra sådana här grymheter gentemot en annan medmänniska?

En liten flicka går fram till modellen. Jag ser det hända innan det har hänt men jag ingriper inte. Mycket riktigt. Flickan sträcker fram sin högerhand och försöker att lyfta bort en av figurerna från modellen. Tror det är en av figurerna som med en skottkärras bistånd forslar bort en livlös kropp en hon kan också ha siktat in sig på den figuren som står vid gaskammarens öppning. Längre bort hörs en mörk röst från en vakt som gör att flickan direkt tar bort sin hand. Jag torkar bort mina tårar från kinderna. Flickan har givit mig en pusselbit. För tänk om det skulle fungera så att någon högre varelse skulle inbegripa med sin hand och ta bort de som gör illa andra människor. Lyfta bort dem precis innan de låter ondskan ta över.

I min värld finns det en sådan högre makt. Jag uttalar orden ”Kyrie, eleison”, medan jag ser
vakten prata med flickan. Efter mitt Kyrie uttalar jag orden, ”Var, var du i Birkenau?” Det är klart att Gud var i Birkenau. Det är lika självklart för mig som att Gud är här just nu i skrivande stund men ibland är det mänskligt att vilja reducera Gud till att vara en världslig kung som gör skillnad på sina barn här på jorden och eliminerar de som inte sköter sig.

Jag sneglar på fångvaktarna i modellen. Hur är det egentligen möjligt för en medmänniska på
denna jord att så medvetet döda andra medmänniskor på denna jord? Ludvig Igra försöker i sin
bok förklara fenomenet och kommer fram till slutsatsen att det är en tunn hinna mellan
människans omsorg och grymhet. Inom oss har dessa båda egenskaperna ett gemensamt
ursprung i människans psykiska konstitution. Begreppet ondska är således tveksamt att använda
sig av för att förstå det mänskliga agerandet för det blir lätt en distansering av det egna ansvaret
till en oberoende ond kraft. Igra kallar det därför för onda handlingar, grymhet och destruktion
som djupt mänskliga aktiviteter, lika självklara hos människan som hennes förmåga till omsorg
och medkänsla.

En tanke har kommit upp i mig, en högst mänsklig tanke, som jag snabbt slår ifrån mig. Som
teolog har jag examen i läran om Gud, eller om du så vill, läran om det transcendenta. När jag
sitter vid modellen känns det som att dessa förvärvade kunskaper är långt borta. Det finns ett
behov hos mig, antagligen hos de flesta, att separera vad som är gott från det som är ont. I
allegori med det är det lätt att dra tankegången ytterligare och tänka sig att ondskan finns där en
frånvarande Gud är, att det onda är icke-Gud. I den lösningen förpassas det onda utanför Gud.
Till djävulen eller någon annan ond kraft. För mig blir detta dock en alltför enkel lösning.

Gud är komplex. Det finns enbart en Gud. Denna Gud har alltid existerat och har således ingen historia med en startpunkt. Gud bara existerar och har alltid funnits. Om Gud är alltings ursprung och mål, och dessutom allsmäktig, var kommer då ondskan ifrån? Om människan, som vi har smärtsamt kunnat erfara, både har
möjlighet till godhet och ondsinthet inom sig, uppstår ännu en fråga. Människan är skapad utifrån
Guds avbild, innebär det att Gud är både god och ond och att det är Gud som är ursprunget till dem båda?

Jag tar som vanligt Bibeln till hjälp. Jesaja har en intressant aspekt på detta. I sammanhanget
kring att Herren är den enda Guden så lyder Jes 45:7 så här:
Jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag,
Herren, är den som gör allt detta.

Ovanstående vers är från 1917 års översättning. Kanske kändes det mer självklart förr i tiden
att benämna Gud som den kraft som skapar allt, även om det inbegriper både lycka och olycka. I
Bibel 2000 har ordet ”olycka” neutraliserats en aning till ”ofärd”. Känns egentligen ganska
omodernt att byta ordet olycka till ofärd, vilket jag tolkar som att översättarnas egna synpunkter
spelade in i översättningen. Deras syn var antagligen att den ende Guden inte kan ge både lycka
och olycka utan då görs en nyansering av det sistnämnda. På ett sätt förstår jag översättarna. Det
är svårt att ta till sig att Gud är skapare av både lycka och olycka. En strikt monoteistisk syn
innebär att det inte finns två orsaker till gott och ont, utan en enda.

Även på ett annat sätt kan jag förstå människans behov av att göra en Gudomlighet fri från
destruktiva krafter, trots att den Hebreiska bibeln är full med beskrivningar över en Gud som
agerar både i vredesmod och med hämndlystnad. Kanske är det där grogrunden till tänket kring
en Djävul som är ursprunget till det onda finns. Kampen mellan Gud och djävulen handlar inte
om en kamp mellan två ursprungsgestalter utan mellan en ursprunglig skapare och en fallen kraft
som i sitt missmod försöker vinna makt genom destruktiva handlingar. En slags dualistisk kamp
utifrån en persisk zoroastrisk syn.

Jesaja ger oss sannerligen ett perspektiv som är hårdsmält. Gud är upphov både till det goda
och det onda. Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att trossvaga undermineras i sin
bräckliga tro. Insikten från Jesaja är tung att bära för vem som helst men när jag sitter där vid
modellen över det hemska massmördandet vid Auschwitz förklarar Jesajas text en hel del för mig
i alla fall.

Den berättelse om Adam och Eva som finns i 1 Mos avslutas med förvisningen från
Edens trädgård med Gud som uttalar att ”nu har människan blivit som oss”. Det kan tolkas
som att människan har blivit Gudalik. På vilket sätt, är en naturlig följdfråga och Gud ger själv
svaret, ”kunskap om gott och ont”.

Att ha kunskap om gott och ont är således en egenskap som vi efter Adam och Evas synd i
Edens trädgård delar med Gud. Nu är kunskap något annat än att agera, samtidigt är det en tunn
hinna mellan att ha en kunskap och vilja pröva den kunskapen i praktiken. Vägen från att äga
kunskap om gott och ont till att vara god och ond är därmed kort, närmast obefintlig. Jesajas text
i kombination med Adam och Evas öde i trädgården ger oss kunskap om både hur människan
fungerar men även hur Gud är. Hur svårsmält denna visdom än ter sig förklarar denna insikt en
hel del. Kunskapen nådde människan men den var inte menad för människan, kunskapen skulle
ha stannat hos Gud.

Förmågan till att ha kunskap om gott och ont gör oss medvetna om skillnaden däremellan.
Vårt sökande efter att vilja göra goda handlingar kommer därför att födas ur samma källa där
även ondskan existerar. Sökandet och den inre viljan till att göra gott kommer också att göra oss
medvetna om att den inneboende ondskan finns, för hur skulle vi annars kunna se skillnad på
dem båda.

Vi måste lära oss att leva med denna paradox som finns inom oss men som också finns hos
Gud. Paradoxen är skapad av Gud, både det onda likväl som det goda, kanske för att kunna se
det goda i jämförelse med det onda. Den paradoxen skulle dock ha stannat hos Gud, nu får vi
människor lära oss att leva i dess efterföljd. Om vi alltför lättvindigt försöker separera ondska och
godhet i en slags dualistisk motsatsparsgudomlighet, gör vi oss skyldiga till avgudadyrkan. Vi
överger då den monoteistiska grundläggande synen på en, enda Gud som alltings ursprung. Vi
måste också lära oss leva med parallelliteten i att inneha en mänsklig förmågan till ondskefulla
handlingar likväl som godhjärtade omsorgshandlingar.

Så när vi minns förintelsen tänker jag att det handlar om ett levande minne där vi, var och en, alltid måste ställa oss frågan hur vi hanterar denna parallitet som finns inom oss. Evangeliet sprider kärleksbudskapet men det gjordes även under andra världskriget så själva evangeliets existens är ingen garant för att vi inte hamnar där igen. Istället handlar det nog om att leva evangeliet…så mycket som möjligt.

Pax/m

Sitter i en fullsatt tågkupé på väg hem efter 21 timmar i Linköping. Igår kväll kom jag fram till en snöig stad där det till och med fanns snö kvar på trottoaren. För någon som bor i Malmö kändes det nästan exotiskt. Precis innan jag går av tåget ut i snön i Linköping ser jag att den man som suttit framför mig under hela vägen från Skåne upp hit har läst min bok, ”Spår av dig”. För ett ögonblick får jag instinkten att ge mig till känna. ”Här är jag, författaren” men låter det stanna vid en ingivelse. Säger inget och går av tåget. Mina 21 timmar tar sin början.

Det här är staden där jag har spenderat 32 år av mitt liv. Jag känner till varje gata, gathörn och fasad. Vissa förändringar sker men i stort känns det som precis när jag bodde här. Mängder med minnen sköljer över mig när jag vandrar från tåget till hotellet. Jag låter tankarna fladdra fritt och när jag sneddar över Stora torget hälsas jag välkommen av en vårdenhetschef som känner igen mig.

Vi blir ståendes en stund och chefen beklagar sig över rådande situation i regionen. Jag försöker peppa så gott det går. Innan vi skiljs åt säger hon att det bästa vore om jag kom tillbaka, men jag svarar henne att jag jobbar för något större just nu och pekar uppåt. Hon skrattar och fortsätter att gå åt ett annat håll.

Precis utanför Stadshuset möter jag en politiker jag känner väl sedan tidigare. Vi pratar lokalpolitik. När vi skiljs åt frågar vederbörande om jag inte kunde komma tillbaka och ta någon chefsstol någonstans.” Du behövs”, säger hon. Jag upprepar det jag bara för någon minut sedan svarade till vårdenhetschefen om att jag jobbar för något större just nu och pekar med handen uppåt. ”Jo, jag vet men det kan du göra ändå”, får jag till svar.

När jag fortsätter min vandring tänker jag på alla de spontana mötena. ”Är det något Gud vill säga mig?” Typiskt mig att alltid tänka in existentiella mönster i allt.

Väl vid hotellet svidar jag snabbt om och ger mig ut på en löptur. Skönt att springa av sig ”resdammet”. Det blir en nostalgisk löprunda kring stans inre kärna. När jag springer över Trädgårdsföreningen ropar en gammal bekant till mig ”Hej, Mats!”. Jag stannar upp och vi blir pratandes om allt som hänt sedan sist. Säkert 10 år sedan vi sågs senast. ”Du saknar inte Östergötland?” frågar min vän. ”Jo, mina vuxna barn”, svarar jag och lägger till ”men inte så mycket annat.” Min vän lägger till ”Synd, vår kyrka söker efter en präst…så om du vill flytta tillbaka…”. Jag ler och säger att jag trivs bra i Skåne.

När jag beställer in lite oliver och ett glas vin på hotellets restaurang tillsammans med en god bok kan jag inte låta bli att tänka på dessa möten. Är det ändå inte lite märkligt att första mötet där jag inte gav mig till känna berörde mitt författarskap, det andra mötet berörde chefskap i regionen, det tredje chefskap i kommunen och det sistnämnda en prästtjänst? Kanske en slump…men jag tror ju inte på slumpen…

Morgonjoggen dagen efter flyter på i ett folktomt Linköping. Klockan är runt 06:30 när jag tassar omkring i stan. Det känns som om jag missat något PM någonstans och att alla människor har flytt. Kontrasten mot Malmö kunde inte ha varit större.

Vid hotellfrukosten kommer en kvinna fram till mig och presenterar sig, Jag har bra ansiktsminne och känner igen henne, men kan inte placera henna. Hon berättar att jag invigde tillsammans med dåvarande rektorn för Linköpings Universitet ett fryslabb uppe på US för många år sedan och jag hade inför invigningen ringt och intervjuat henne om faktafrågor för att allt skulle bli rätt i mitt invigningstal. Jag fick en svag minnesbild. Hon sa att jag var en fantastisk regiondirektör och många saknade mig…fortfarande. Jag tackade generat och tog mitt kaffe och gick och åt min frukost.

Googlade fram att Morgonbön höll de i domkyrkan vid 09:00 och tog mig dit. Vi var tre tappra själar som tillsammans med präst och två kyrkvaktmästare genomförde en fin andakt. Jag blev sedan sittandes bakom Sörensens altartavla där Märta Afzelius vävnad hänger.

Träffade min älskade dotter för en kaffe på Simons kafferosteri. Otrolig härligt att få umgås några timmar med min prinsessa. Ren kärlek. Vi följdes åt till Uppståndelsens kapell vid kyrkogården. Gav min dotter en farvälkram och jag hälsade på gamla kollegor från 30 år tillbaka i tiden istället. Kändes som om tiden stått still.

Den borgerliga ceremonin över min vän och kollega sedan 32 år tillbaka blev fin men för mig saknades naturligtvis innerligheten, men så må det vara. Jag inneslöt mig själv kring minnesbilder tillsammans med min vän. Alla dessa ögonblick och stunder vi delade. Ren kärlek.

Jag följde sedan med en av mina kära gamla kollegor hem till hans lägenhet för en fika efteråt tillsammans med en annan vän. Fina samtal om minnen och ögonblick.

I all hast fick jag sedan tacka för mig för att möta upp min yngsta son på stan för några timmars umgänge innan mitt tåg väntade för hemfärd. Ren kärlek.

Väl på stationen blir jag pratandes med två US-medarbetare som känner igen mig och ger sig till känna innan jag kliver på tåget. Mina 21 timmar i Linköping är över och nu sitter jag här och funderar vad det var som hände.

Livet består av möten, ögonblick, personer och stunder. Allt skedde under 21 timmar och jag är tacksam. Nu åker jag hem.

/m

Idag firar jag min prästvigningsdag. Minnet är för evigt inristat i mitt kroppsminne. Det sitter fast förankrat och går inte att rubba. Jag är vigd till präst och det kan ingen ta ifrån mig.

Under morgonen har jag badat i minnesbilder som fladdrat förbi min näthinna från prästvigningsdagen. Jag vet att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när jag gick upp för Lunds domkyrkas trappor bredvid min prästassistent Tobias för att ta plats i koret. När jag kom upp såg jag mina föräldrar sitta i de gamla korstolarna tillsammans med mina söner och Anette. Allt förenades i stunden. Allt. Och det brast för mig.

Tårarna började att rinna. För det var inte själva prästvigningen i sig som jag grät över, utan resan dit och alla ögonblick som lett fram till stunden. När psalm 1 sjöngs stod jag och mest och torkade tårarna. Mina föräldrars möte, den där gången för länge sedan som ledde fram till min födelse, till alla uppväxtstunder, min barndom och ungdomstid, skolmiljöerna, mina val i livet kring flickvän, barnens mor, mina barns födslar och uppväxt, mina karriärsval…alla dessa ögonblick där jag kunde ha valt en annan väg, där jag kunde ha beslutat mig för något annat, alla de moment i livet där jag oförhappandes hamnat utifrån andras tyckanden, åsikter och handlingar, alla de vägval som lagts fram för mig men som jag inte tog…allt tog plats i min kropp där jag stod i koret i Lunds domkyrka. Alla dessa ögonblick.

Stunden var min men jag förenades med alla som gått före mig i historien, mina vigningskamrater och inte minst med evigheten och tårarna som rann var ett kroppsligt uttryck för tacksamheten.

När jag nu firar min prästvigningsdag några år senare förstår jag att alla ögonblick och alla stunder jag upplevt i mitt liv, både de goda likväl som de dåliga, ledde fram till just det ögonblicket där i Lunds domkyrka. Jag valde inte vägen, den valde mig, och den fortsätter att välja mig.

Livet är en resa och som sådan är den inte någon yttre resa, även om vi gör små nedslag i vägkanten. Livets resa är en vandring inåt och som Dag Hammarskjöld så klokt skriver: ”Den längsta resan är resan inåt” är även min och din resa en resa som sker varje dag, varje ögonblick, där evigheten ständigt finns närvarande.

För om tacksamhet fanns i mina tankar under prästvigningsdagen så är nåden att vara buren av något större än mig själv något jag bär med mig nu. Livet som resa betyder uppbrott och avsked men det betyder också nya bekantskaper på en resa som aldrig tar slut. Att öppet bejaka allt som sker och allt som händer bygger på att man bär en tillit på att det är ok att släppa taget. Att leva i full sanning med sig själv och i full transparens med evigheten. Jag vet att nåden att få tas i tjänst och brukas som ett redskap i evighetens tjänst är en tillitsbaserad relation som jag nu bär som mitt sigill.

Under förra veckans högmässa hade jag valt psalm 236 som gradualpsalm och texten säger mig mycket. Bo Setterlind har skrivit texten, ursprungligen som en tydlig doppsalm som tecknar en bild över Guds outtömliga livskälla där förlåtelse, nåd, frid och nytt liv ständigt erbjuds. Bo Setterlind hade kanske Psaltaren 65:10 om Guds vattenrika källa som inspiration.

Guds källa är en gåva till oss, och Setterlinds textrad om en gåva ”som räcker för dig och för mig” bär jag ofta med mig. För visst räcker Guds källa men som alla gåvor handlar det i vår värld om en inbjudan, en kallelse om att leva som Jesus lärjungar och tjänare…som sista versen i psalm 236 tar upp.

Så med ett klassiskt Hammarskjöld-citat vill jag avsluta denna text med känslor av tacksamhet och nåd:

”Det är nu, nu, du inte får släppa. Andras väg har rastplatser i solen där det mötas. Men detta är din väg, och det är nu, nu, nu, du inte får svika. Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka”.

/m

Brevet från Trump till Jonas Gahr Stöhre är bara ett i mängden av märkligheter från USA:s president. När jag läste det, tänkte jag dock att det här är till och med dummare än vad han brukar leverera. En ytterligare nivå så att säga. Det verkar som om narcissismen inte har någon begränsning och märkligheterna lär väl fortgå tre år till…om inte det finns en annan väg?

Det positiva med detta brev är väl att alla nu (äntligen) inser att Amerikas president är ett skämt och att hela landet skämmer ut sig för övriga världen. Det faktum borde väl ändå sätta fart på några kloka republikanska politiker, för några borde det väl finnas kvar? Det kanske är läge för representanthuset att agera?

Om jag i all enkelhet börjar med att översätta brevet i sin helhet, ett brev som alltså USA:s president skickade i förrgår till Norges premiärminister, Jonas Gahr Støre. Texten vidarebefordrades av Vita husets nationella säkerhetsråd till ambassadörerna i Washington och var tydligt avsett att delas brett.

Kära Jonas:

Med tanke på att ditt land beslutade att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat 8 krig PLUS, känner jag inte längre en skyldighet att tänka enbart på fred, även om den alltid kommer att vara det dominerande, utan kan nu tänka på vad som är bra och lämpligt för USA. Danmark kan inte skydda det landet från Ryssland eller Kina, och varför har de egentligen ”äganderätt”? Det finns inga skriftliga dokument, det är bara en båt som landade där för hundratals år sedan, men vi hade också båtar som landade där. Jag har gjort mer för Nato än någon annan person sedan dess grundande, och nu borde Nato göra något för USA. Världen är inte säker om vi inte har fullständig och total kontroll över Grönland. Tack!

President DJT

Man kan observera många saker i detta dokument. En är den barnsliga grammatiken, inklusive de märkliga versalerna (”fullständig och total kontroll”). En annan är det lösa greppet om historien. Donald Trump har inte avslutat åtta krig. Grönland har varit danskt territorium i århundraden. Dess invånare är danska medborgare som röstar i danska val. Det finns många ”skriftliga dokument” som fastställer dansk suveränitet på Grönland, inklusive flera undertecknade av USA.

Under sin andra mandatperiod har Trump inte gjort någonting för NATO, en organisation som USA skapade och teoretiskt leder, och som alltid har använts för att försvara amerikanska intressen. Om de europeiska NATO-medlemmarna har börjat spendera mer på sitt eget försvar beror det på hotet de känner från Ryssland.

Ändå är det inte de specifika fraserna som spelar roll, utan det övergripande budskapet. Donald Trump lever i en helt annan verklighet, en där varken grammatik eller historia eller de normala reglerna för mänsklig interaktion påverkar honom. Dessutom är han maniskt, ohälsosamt besatt av Nobelpriset. Den norska Nobelkommittén, inte den norska regeringen och definitivt inte den danska regeringen, avgör vem som ska få priset. Ändå skyller Trump nu inte bara Norge för att de inte gav honom det, utan använder det också som rättfärdigande för en invasion av Grönland.

Tänk på vart detta leder. Dels ett skadligt handelskrig. En annan är en amerikansk militär ockupation av Grönland. Försök att föreställa er det…de amerikanska marinkårssoldaterna anländer till Nuuk. Kanske dödar de några danskar, kanske dör också några amerikanska soldater. Och vad händer sedan? Kommer de arrestera alla politiker, sätta kriminella i styrningen av ön, skjuta folk på gatan för att de talar danska, ändra skolornas läroplaner och genomföra en falsk folkomröstning för att godkänna erövringen? Är det den amerikanska planen? Om inte, vad är det då? Detta skulle inte vara ockupation av Irak eller Afghanistan, vilket var svårt nog. Amerikanska trupper skulle behöva tvinga grönlänningar, medborgare i en fördragsallierad, att bli amerikaner mot sin vilja.

Under det senaste året har amerikanska allierade runt om i världen försökt mycket hårt att hitta en teori som förklarar Trumps beteende. Isolationism, neoimperialism och patrimonialism är alla ord som har använts. Men i slutändan handlar det bara om ”affärer” och ”tävlingar”. Han är fastlåst i en egen värld, fast besluten att ”vinna” varje möte, oavsett om det är i en imaginär tävling om Nobels fredspris eller en protest från en småbarnsmamma som motsätter sig hans maskerade, beväpnade paramilitär i Minneapolis. Dessa tävlingar är viktigare för honom än någon långsiktig strategi och USA:s anseende. Naturligtvis är behovet av att verka gå segrande ur märkliga ”tävlingar eller affärer” mycket viktigare än amerikanernas välstånd och välbefinnande.

Människorna runt Trump skulle kunna hitta sätt att stoppa honom, som vissa gjorde under hans första mandatperiod, men de verkar för korrupta eller för makthungriga för att försöka under denna mandatperiod, eller?

Min fundering är helt enkelt om det inte är dags att ta till demokratiska medel för att få stopp på eländet men inser att det bara är två sätt detta kan göras på.

1, Riksrätt är den klassiska vägen att avsätta en president och regleras i själva konstitutionens första artikel. Representanthuset väcker åtal: En enkel majoritet i representanthuset röstar om så kallade “articles of impeachment”, alltså formella anklagelsepunkter (t.ex. förräderi, mutbrott eller “andra allvarliga brott och förseelser”) och Senaten dömer. Frågan är hur riksrätt kan väckas mot Trump och på vilka grunder?

2, Det 25:e tillägget reglerar vad som händer om en president inte kan fullgöra sina uppgifter, till exempel på grund av allvarlig sjukdom eller annan faktisk oförmåga, inte enbart politisk impopularitet. Vicepresident och kabinett agerar: Vicepresidenten tillsammans med en majoritet av ministrarna lämnar en skriftlig förklaring till kongressens ledning att presidenten är oförmögen att sköta sitt ämbete. Ser i nuläget svårt att få till stånd då alla dessa är Trumps kompisar. Eller?

USA är ju inte riktigt på samma demokratiska nivå som vi i Europa är vana vid. Till skillnad från många parlamentariska system finns ju ingen möjlighet för kongressen att genom en vanlig politisk misstroendeomröstning avsätta presidenten enbart för att han eller hon är impopulär eller har förlorat stöd, så den vägen är ju stängd. Eller?

Så är det någon av er som ser en annan demokratisk väg för detta?

Kommer republikanerna i kongressen någonsin att ingripa?

/m

Limhamn bjuder på ett tunt lager med snö och jag är sååå avundsjuk på alla som visar bilder från skidspår eller gator med mängder med snö från övriga landet…men så är livet…inte alltid rättvist. Mitt arbete är dock i Höör, långt norrut upp i landet, och där får jag njuta lite av snö.

Igår var det åter till ordningen med första personalmötet för året. Jag njöt av att i princip alla var tillbaka igen och alla vittnade om att de haft en bra jul- och nyårshelg.

Varje personalmöte inleds med en liten kort andakt och denna gång var det min tur. Jag tänkte först ha en kort betraktelse kring något med snö men när jag kom till församlingshemmet och sneglade upp mot Höörs kyrka kom psalm 134 upp i mitt huvud. Inte så konstigt, den är en tydlig Trettondedag psalm och som sådan hade jag sjungit den dagen innan. Jag stod en lång stund och njöt av morgonljuset över kyrkan och nynnade första versen. Det fick bli en betraktelse över psalm 134 istället för snö!

Psalm 134 heter ”Gläns över sjö och strand” i vår Svenska psalmbok och jag har alltid tyckt om den väldigt mycket, först och främst för texten. Melodislingan går från låg till hög i lugnt tempo så den kräver en del, men slingan är naturlig och sätter sig snabbt. Dock kan den bli lite långsam i församlingssammanhang. Går ofta och nynnar på den ändå (även om 1937 års melodislinga är bättre i mina ögon).

I oktober var jag i Jönköping och fick lite tid över och gick till Jönköpings stadsbibliotek för jag visste att de hade en utställning om Rydberg. Han är född i Jönköping men dog i Djursholm. Får ni någon tid över och är i Jönköping, slink gärna in till biblioteket och njut av den lilla Rydbergsutställningen.

När vi sjunger ”Gläns över sjö och strand” rör vi vid en av de djupaste bilderna i den kristna tron, ljuset som leder hem. Viktor Rydberg låter stjärnan ”ej bort, men hem” leda genom jordelivets ökenstormar. Det är en ovanlig formulering. Ofta tänker vi att Gud ska ta oss bort. Lyfta bort oss från kaoset, bort från sorgen, bort från ångesten, bort från oron och bort från kampen. Men i julens och trettondagens berättelser går Gud en annan väg. Han går inte runt livet. Han går in i det. In i det svåra, och det är hem.

Det är så jag vill tänka att Rydberg tänkte den där gången han skrev ned dikten som sedan blev psalm 134. Han är lite över 60 år och skriver sin sista stora roman, Vapensmeden, som kommer ut år 1891. I romanen sjungs dikten av vapensmedens dotter under en stilla, förtrollad sommarkväll ute på Vättern. Kan vara svårt att tänka sig in i det faktum att texten är ursprungligen en sommardikt, så här när vi många år senare förknippar den med Trettondedag jul.

Dikten hade först ingen egen titel men döptes i folkmun till Betlehems stjärna och där började den förknippas med jul. Inte så konstigt. Textmässigt bygger den ju helt på berättelserna om Betlehemsstjärnan och Jesus födelse i Matteus 2:1-12 och Lukas 2:1-20.

Betlehemsstjärnan leder de vise männen inte ut ur världen, utan djupare in i den – till ett stall, till ett barn, till den Gud som blivit människa. Ljuset visar inte en flyktväg, utan en mötesplats. I det mörker som fanns då, politiskt, socialt och andligt, tändes ett ljus som inte utplånade natten, men som gjorde det möjligt att gå, att söka, att hitta. Så är det också med Guds ljus i dag. Det lovar oss inte ett liv utan natt, men det lovar att natten aldrig ska vara utan stjärna.

1893 tonsatte Alice Tegner dikten och gjorde mindre ändringar i Rydbergs dikt. Den största ändringen var en flytt av en strof, ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem”. I ursprungliga versionen var den utspridd i sista versen, men nu flyttades den och fick en sammanhängande egen rad. Jag är väldigt glad för det. Tegner visste vilken tyngd det fanns i de orden.

”Leder ej bort, men hem.”

Orden bär en hemlängtan. Inte bara efter en avlägsen himmel, utan efter att få vara hel, få vila, få veta vart man är på väg. Många människor bär den hemlängtan utan att kunna sätta ord på den. De anar att livet borde hänga ihop bättre än det gör. De anar att det borde finnas en punkt där allt inte faller isär. I min värld och det evangeliet säger är att den punkten inte är en idé, utan en person. Hemmet är inte först och främst en plats, utan en relation, till den Gud som i Kristus går oss till mötes.

När Alice Tegner skulle spela upp sin melodi och sjunga för första gången det som skulle bli psalm 134 för Viktor Rydberg så berättas det att de var hemma hos Rydberg i hans hem på Djursholm. De hade delat en middag tillsammans med andra men när det var dags för att få framföra psalmen för första gången gick de båda avsides. Tegner spelade upp och sjöng psalmen för Viktor. Hon var väldigt nervös, inte så mycket för melodislingan, utan mer för vad Rydberg skulle säga om textändringarna och förflyttningarna av ord. När hon hade sjungit klart satt hon i spänd förväntan och väntade på vad Rydberg skulle säga. Svaret var ungefär så här:

”Kära fru Tegner, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt aldrig blir folkets egendom förrän den tonsätts och kan sjungas.”

För mig finns det en rörelse i orden om att stjärnan leder ej bort, men hem. Å ena sidan att peka på just stjärnan och vittna om ljuset, tala om Kristus där orden ännu saknas. Å andra sidan att själv leva som människor som låter sig ledas hemåt. Inte genom att fly världen, utan genom att mitt i världen söka Guds vilja, dela Guds kärlek, spegla Guds ljus. I ett land av skärmar och strålkastare behöver människor inte fler bländande ljus, jag tror vi behöver ett milt, trofast ljus som går att följa.

Vi behöver den här rörelsen, inte bara ett accepterande av julens budskap, utan mer som att vi reser oss, vi söker, vi leds…ej bort men hem…precis som de vise männen en gång för länge sedan. De följde ljuset.

Tack Alice och Viktor!

/m

Färdas hem från Höör i ett pågatåg som stannar vid alla småstationer man kan tänka sig. Gör mig inget. Att färdas genom det vintriga, skånska landskapet under en längre tid än ifall jag skulle ha tagit Expresståg/Öresundståg innebär bara längre reflektionstid. Kvalitetstid med mig själv!

Sitter och tänker på ljus och mörker, så här när solens ljustimmar börja lämna vår dagtid. Det brukar jag visserligen ofta göra men den här gången handlar det om Trettondedagens ljus. Det där ljuset som vi ibland tar för givet och ibland missar.

För det börjar med en rörelse i mörkret. Några okända män från öster ser ett ljus på himlen och börjar att gå, inte för att de vet vart vägen leder, utan för att ljuset väcker något inom dem. De ser inte bara en stjärna, de anar en mening, en rörelse från Gud.

Så vill jag tänka mig in i de vise män som söker det heliga hos makten i Jerusalem, där kungar brukar födas. Men Guds ljus leder dem vidare, bort från palatsens trygghet, till ett barn i ett enkelt hem. Guds uppenbarelse visar sig inte som makt och prakt, utan som närvaro mitt i det sköra och i det mänskliga.

Epifania betyder uppenbarelse, och det handlar just om detta, att Gud låter sig ses. Inte alltid där vi väntar oss det, inte alltid på det sätt vi har tänkt oss.

Herodes blir orolig. Ljuset som uppenbarar Gud avslöjar också mörkret. Epifania handlar därför inte bara om att se Gud, utan också om vad som sker när Guds ljus tänds i världen, det tränger undan det falska, det som bygger på rädsla, egenintresse och kontroll. Ljuset väcker rörelse, bryter stillaståendet, öppnar nya vägar. Ljuset börjar som en rörelse i mörkret.

De vise männen faller ned och tillber barnet. Före stjärnan kanske de hade svar på mycket, nu böjer de sig i tillbedjan, med gåvor som rymmer både mysterium och profetia. Traditionen säger guld för kungligheten, rökelse för gudomligheten och myrra för lidandet. Allt detta speglar barnet som är både Gud och människa, kung och tjänare, liv och död i ett.

När de återvänder hem går de en annan väg. Ljuset de sett förändrar riktningen också i deras liv. Det är så uppenbarelsen fungerar. När Gud visar sig blir vi själva synliga på nytt. Vi ser annorlunda, vi går annorlunda, vi lever annorlunda.

Kanske är det så Epifania också vill tala in i vår värld och våra liv. Mitt i mörkret och oron söker Gud fortfarande vägen in. Ljuset kallar oss att följa, inte till kontroll eller bekvämlighet, utan till mötet där det heliga oväntat bryter fram. I det svaga och i det lilla.

/m

Kan inte sova. Går upp och slötittar på en hockeymatch som sänds på TV där ungdomar spelar. Vilken annan idrott sänder ungdomslandskamper på TV? Märkligt. Det är inte ens Sverige som spelar. Kanada möter Tjeckien.

Funderar på den nya världsordningen, den regelbaserade världsordningen som nu är borta.

Säga vad man vill om Nicolás Maduro, de allra flesta drar nog en lättnadens suck över att han är borta. Få i Venezuela kommer att sakna honom som president. Han var hänsynslös och anklagades för brott mot mänskligheten i sin jakt på oppositionella. Politiska motståndare och människorättsaktivister har fängslats, misshandlats och torterats eller helt försvunnit. Han misstänks för grovt valfusk och om demokratin hade fungerat i Venezuela hade han varit borta från makten för länge sedan.

Men det finns ett men, ett stort sådant. Han föll inte för trycket inifrån, presidenten fördes med våld bort från makten, av en annan stats militärmakt. Utan jämförelse, men ungefär som om Norges militär skulle flyga in till Rosenbad och kidnappa Ulf Kristersson och fru, och sedan flyga dem till Oslo. Jämförelsen haltar betänkligt eftersom Norge inte är en stormakt, men ändå. Jag funderar på hur vi kan ha hamnat här?

För historiskt har ju liknande manövrar av stormakter knappast varit lyckosamma, eller? Det är klart att vi exempelvis inte saknar Saddam Hussein i Irak. Men att bara störta en president och hoppas på frid och fröjd är inte alltid lätt. Vi har ännu inte sett USA:s plan för fortsättningen för Venezuela men USA:s invasion av Irak och störtandet av Saddam Hussein är ett snarlikt exempel där det inte gick så bra på sikt.

När de amerikanska styrkorna “befriade” Irak från decennium av tyranniskt styre utbröt istället ett blodigt inbördeskrig och grogrunden till terrorsekten IS såddes. I Libyen störtades diktatorn Muammar Khadaffi. Ett kortvarigt glädjerus övergick snabbt i motsättningar, inbördeskrig och ett laglöst land med konkurrerande regeringar. Talibanregimen störtades i Afghanistan i svallvågorna av 11/9-attackerna. Någon trygghet och demokrati ledde det aldrig till och nu är talibanerna tillbaka vid makten igen.

Finns det alternativ? Där icke välfungerande demokratier störtar den sittande presidenten inifrån kan det gå blodigt till men ändå brukar dessa stater gå stärkta ur prövningen, utan annan stats inblandning. Den rumänska revolutionen är ett sådant exempel där paret Nicolae och Elena Ceaușescu fråntogs makten och i en snabb domstolsprövning dömdes till döden, allt utanför extern makts påverkan. Rumänien måste man väl ändå säga ha lyckats komma ur den tiden på ett bra sätt, eller?

Så att störta en diktator är inte det stora hindret. Svårigheterna och utmaningarna kommer sedan. Frågan är hur Venezuelas väg framåt ser ut nu?

Jag låter ungdomsmatchen mellan Kanada och Tjeckien vara och googlar istället fram presskonferensen med Trump och dennes kompisar efter kidnappningen av Maduro.

”Det mäktigaste ögonblicket i amerikansk historia. Ingen militär kan åstadkomma vad vår militär kan”, sa president Trump.

Det är klart att det finns många andra tillfällen i amerikansk historia som i alla fall jag håller högre, men låt så vara. Trump har ihärdigt sedan han svors in för drygt ett år sedan undan för undan nött ner den rådande världsordningen. Han har övergett FN-organ, infört sanktioner mot internationella brottmålsdomstolens åklagare och visat liten eller ingen respekt för internationella principer, regler och lagar. Han lever efter en ordning där ”affärer” är allt och det är därför inte så konstigt att en stor del av presskonferensen handlar om Olja.

Venezuela besitter världens största oljereserver, hittills utom räckhåll för amerikanska oljejättar. Det lär det ju bli ändring på nu. Trump förklarar hur de amerikanska oljebolagen kommer att investera och styra upp de venezuelanska oljereserverna och göra Venezuela rikt. Samtidigt kommer landet att styras av USA, oklart hur, till det på ett säkert sätt kan överlämnas till venezuelanernas egen makt.

Vi har sett det förrut. En diktators fall är inget att beklaga men det är alltid oroligt i efterspelet. För egen del är jag nu ännu mer orolig för den nya världsordningen som nu är satt. En stormakt som inte låter sig utmanas militärt kan nu uppenbarligen agera helt fritt. Det verkar vara helt ok för USA, Kina och Ryssland att låta internationell folkrätt ligga åt sidan och agera som man vill, för vem kommer säga emot?

Grönland, Taiwan, andra forna Sovjetstater…andra mindre länder som är rika på naturtillgångar men svaga militärt…se upp…det är en ny världsordning där folkrätten är satt ur spel. Den starkes rätt över alla andra. Ska vi verkligen ha det så här? Vill vi verkligen ha kolonialismen tillbaka?

Slår på TV:n igen. Tjeckien gör mål och jag går och lägger mig.

/m

Sitter och tittar på grodan jag fick under årets julklappspel med släkten. Jag får inte riktigt kläm på ifall grodan ber eller om det är en yoga-position. Glad och tacksam verkar den ändå vara.

Tacksamhet är något jag bär med mig in i det nya året. Det är märkligt med år som går och går. ”Det rullar på”, som en av mina söner brukar säga när jag frågar hur det är. Det är nyårsafton och om någon timma ska vi vara hos våra vänner för ett gemensamt nyårsfirande. Jag sitter och tittar på grodan och tänker på nyårslöften medan min fru gör sig färdig.

Nytt år, fullt med förväntan. Nya årslöften. Ett ögonblick som känns lite som att få börja om på nytt. Man vill bli en ny, bättre människa, en bättre version av sig själv. Träna mer, äta hälsosammare och inte minst nå högre uppsatta mål. Man sätter ribban högt och lovar att hålla alla dessa högt satta målsättningar, Vissa kommer man sedan hålla och vissa kommer man bryta. Sedan börjar det om igen, nästa år. Ifall man har nåden att få vara med ett år till.

Varje nyår är det samma sak. Vi ska prestera mer och vara bättre nästa år. När misslyckandet sedan kommer smyger sig känslan på, varför klarade jag inte det här?

Det är här jag sitter och tänker att grodans bedjande position påminner mig om en annan väg. Ett annat fokus. För du behöver ju inte prestera för att lyckas eller bli älskad, det handlar inte om prestation, du är redan älskad för den du är.

Du är älskad, inte för att du har gjort något speciellt, utan för att just du är den du är. Det finns bara en av dig i hela världshistorien och kommer att så vara i all evig tid, så var dig själv, det finns bara en av dig. Gud gillar inga kopior, Gud gillar original med alla dess styrkor och svagheter.

För att gå in i ett nytt år för mig handlar mindre om att jag ska lova att bli bättre utan mer att tillåta mig att låta Gud bära mig mer. Att släppa lite taget om mitt kontrollbehov och inse att det är någon annan kraft som bär mig. Att tillåta sig själv att acceptera att allt vilar inte i mina händer.

Jag behöver inte sätta höga mål för att bli en bättre människa, sätta upp omöjliga målsättningar, ge mig själv högre krav. Det nya året kommer oavsett. Jag är välkommen in i det nya året oavsett alla dessa prestationer för jag är älskad för den jag är…och det räcker.

Så jag sneglar på den bedjande grodan som ser så där tacksam ut att jag tänker att jag ska gå in i nya året på samma sätt.

Tacksam, leende och bedjande.

Det duger gott!

Gott nytt år!

Tiden och dess förgänglighet håller på att lämna 2025 bakom sig och nu närmar vi oss 2026. Jag har några dagar ledigt innan årets alla nya måsten tar vid. Jag vill passa på att tacka er ungefär 9500 personer som läser min blogg. Inte alla läser varje inlägg men det gör inget. Jag är så tacksam, oavsett om ni är trogna bloggläsare som läser varje inlägg och de av er som bara läser några enstaka. Tusen tack till er alla!

Jag har varit några dagar i min barndomsstad, Flen. Under en av mina löprundor så ropar en man till mig att han följer min blogg. Jag hinner ropa tack och han svarar att han gillar när jag ”nördar ned mig i något”. Så den här bloggen är till dig, min okända bloggläsare från Flen.

För min vana trogen håller jag på att nörda ned mig i något varje gång jag får någon dag ledigt. Just nu håller jag på att fundera kring parallellerna mellan 1924 års demokratiska konvent och Trumps inflytande vid de republikanska konventen 2016 och 2024. Det bjuder på både historiskt och sociologiskt nörderi, verkligen. Häng med!

Jag har alltid varit historiskt intresserad och 1924 års demokratiska konvent har alltid fascinerat mig. När det demokratiska partiet samlades till sitt konvent i New York 1924 stod USA i en brytningstid. Urbanisering, kvinnlig rösträtt och ekonomisk modernisering utmanade den gamla samhällsordningen, särskilt i södern och mellanvästern. Mitt i detta pressade Ku Klux Klan på för att dominera partiet. Rörelsen hade växt till miljontals medlemmar och klanen försökte få sitt inflytande inskrivet i konventets plattform. Striden blev brutal och splittrade delegaterna längs moraliska och regionala linjer, och resulterade i ett rekordlångt dödläge. 103 omröstningar krävdes innan kompromisskandidaten John W. Davis slutligen nominerades. I praktiken hade klanen visat att den kunde tvinga partiet att förhålla sig till dess ideologi, även om den inte formellt segrade.

Det här är intressant – klanen försökte tvinga partiet till dess ideologi men lyckades inte. Parallellen till vår samtid går här när MAGA-rörelsen 2016 och 2024 försökte tvinga det republikanska partiet till att låta dess ideologi genomsyra partiet…och de lyckades. Det KKK misslyckades med 1924 lyckades MAGA med cirka 90 år senare.

För drygt 92 år efter 1924 års demokratiska konvent upprepades något liknande på den republikanska sidan. Donald Trumps uppgång under 2016 års primärval avslöjade hur ett missnöje mot globalisering, elitstyre och social förändring kunde samla folk till en politisk massrörelse med kultliknande lojalitet. Vid konventet i Cleveland samma år hade den traditionella partiledningen redan förlorat kontrollen, plattformen anpassades till Trumps nationalistiska och populistiska retorik. År 2024, när han återigen dominerade det republikanska konventet, var partiet i praktiken helt omformat efter “Make America Great Again”-rörelsens världsbild.

Likheten mellan 1924 och 2016–2024 ligger inte i de exakta ideologiska innehållen, utan i rörelsernas funktion, båda uttryckte en reaktionär kamp mot kulturell och demografisk förändring. Klanen representerade en vit protestantisk majoritets oförmåga att acceptera ett mer pluralistiskt Amerika. MAGA-rörelsen bär på en liknande symbolik, nämligen en längtan tillbaka till en förlorad nationell identitet, förstärkt av ekonomiska orättvisor och mediala ekokammare.

I båda fallen vinner inte rörelsen bara genom personer eller paroller, utan genom att sätta den politiska ramen för hela partiet. 1924 års konvent visade att intolerans kunde forma dagordningen även utan att segra öppet. 2016 och 2024 visade att en karismatisk folkrörelse kunde ta samma mekanism och vända den till seger. Skillnaden är att där 1924 års Klan föll samman några år senare, består MAGA som ett nydefinierat republikanskt credo.

Frågan är om detta är ett tecken inför framtiden?

/m

Vill ni läsa mer om 1924 års demokratiska konvent rekommenderar jag Robert K Murray och dennes bok ”The 103rd Ballot: The legendary 1924 democratic convention that forever changed politics”.