Det fanns en tid när jag under fasteperioden försökte att prestera bättre i mitt liv. Jag la ofta till saker där jag upplevde jag behövde bli bättre. Träna mer, gå upp tidigare på morgonen, äta mer hälsosamt, sprida mer kärlek och värme till min omgivning eller kontakta mina vänner oftare. Det blev en slags prestationsbaserad period som visserligen var nyttig för mig och som gjorde att jag utvecklades men samtidigt var fallhöjden hög. Risken att inte leva upp till min fasteperiods utmaning gav mig en sorts press som las utöver de utmaningar som redan fanns i livet. De senaste 5-6 åren tänker jag inte så längre.

Numer försöker jag skala ned och ta bort saker ur mitt liv under fastan för att ha möjlighet att reflektera mer och bli bättre på att ta tillvara på den gåva i form av varje dag jag trots allt får. Jag söker mig inåt och lyssnar. Tar det mer lugnt och söker friden även i stressade situationer. Söker ett liv där jag är mer ”härvarande” än bara ”närvarande”.

Detta är nog en av anledningarna till att min blogg uppdaterats en aning sparsamt ett tag. Inte för att jag saknar stoff eller inspiration utan snarare för att jag låter vissa stunder äga sin egen tonalitet och låta reflekterandet stanna hos mig.

En annan anledning är att efter mitt förra inlägg fick jag några DM och SMS som gjorde mig bekymrad. Det var främst meddelanden från okända som läser min blogg men även människor som är bekanta för mig. Det var åsikter som, ”Håll käft med din jävla blogg”. ”Hur kan du försvara Mullorna i Iran”. ”Din jävla vänsteridiot, USA gör världen en tjänst när de bombar Iran.” ”Hur kan du försvara folkrätten som bara finns till för att värna diktatorer.” Det fanns ytterligare åsikter men jag låter dessa bero. Mitt blogginlägg som skapade denna irritation kan i sin helhet läsas HÄR.

Det här gjorde att jag stängde ned min facebooksida så den inte blev offentlig längre men i övrigt har jag mest gått och funderat på hur vi har kunnat hamna här? Det är en polariserad värld och samtid och när någon som jag skriver att det är problematiskt att en stat inte bryr sig om folkrätten eller är allmänt emot krig så möts den personen av raseri. Det är den tid vi nu lever i. Något som skulle te sig absurt under den tid jag växte upp. Det här har inte bara drabbat mig utan jag ser ju att mönstret går igen lite här och där.

Även från vad jag skulle säga vara normalt sansade debattörer/politiker finns det en underton av raseri. Inte så att de svarar på vad som framförs i sak utan det blir mer krav på att kritikerna/politikerna ska bort ur radio eller tv. Antingen reduceras kritik av kriget till ”åsikter” eller så framställs det som något moraliskt förkastligt, som att folkrätten är förkastlig.

För egen del såg jag president Bush tal till nationen när han förmedlade budskapet, ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” i sep 2001. Inget utrymme för att det kan finnas andra komplicerande faktorer till att inte vara med USA när sedan invasion och krig följer i dess fotspår än att man stödjer terrorister. Lite så är det fortfarande. Det underförstådda budskapet är ganska tydligt: ”Håll käften eller var för USA:s och Israels attack och krig mot Iran. Antingen är du med oss eller så är du med Mullorna.”

När jag går och funderar på komplexiteten i hela situationen och det historiska arvet i att krig för regimförändringar under de senaste decennierna misslyckats kapitalt, exempelvis i Irak, i Afghanistan och i Libyen, så blir det märkligt hur upplysta människor ser det resonemanget som att man är för mullorna.

Eller när den tidigare stats- och utrikesministern, Carl Bildt (M), liksom undertecknad i mitt blogginlägg konstaterar att USA:s och Israels attack strider mot folkrätten blev svaret från en partikollega, Hanif Bali (M), lokalpolitiker i Österåker, att Bildt är ”dement eller desperat”. Ursäkta? Dement för att man konstaterar det uppenbara om folkrätten!

För egen del har folkrätten och de mänskliga rättigheterna varit grundstommen i min syn på hur vi ska se på världen. Onda människor som vill göra ont mot sin egen befolkning, likt mullorna, kan naturligtvis gömma sig bakom folkrätten men då är ju ondsintheten mot den egna befolkningen problemet, inte folkrätten. Folkrätten har sina utmaningar och är inte felfri, men vad är egentligen alternativet? Som jag försökte problematisera i mitt förra blogginlägg finns det ju en annan världsordning som bygger på att vi låter de stora staterna vara världspoliser och agera som de vill. Låta Kina agera fritt, likväl som USA tillåts göra det. Alexander Stubbs utmärkta artikel och bok kring ämnet rekommenderas.

Rättvisa och ansvarsutkrävande är avgörande för folkrättens upprätthållande och naturligtvis är vi många som följer ICC:s och ICJ:s tuffa och svåra arbete i Haag. Efter att Romstadgan kom till år 1998 och den första internationella brottsmålsdomstolen etablerades 2002 tänkte jag att ”äntligen ler Dag Hammarskjöld i sin himmel”. Äntligen!

I vår nutid kan vi ju se att det till viss del ändå fungerar. Filippinernas tidigare president Rodrigo Duterte som greps för misstanke om brott mot mänskliga rättigheter eller El Hishiri som greps misstänkt för brott mott mänskligheten och för krigsbrott i Libyen hade nog inte räknat med att deras misstänkta brott skulle leda till domstolen i Haag. Den 9 dec dömdes Abd-Al-Rahman till 20 års fängelse för brotten i Darfur 2003-2004, vilket visar att historien ej glöms bort när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Naturligtvis är det problematiskt, i min värld, när exempelvis Putin ej kan gripas och ställas inför brottsmålsdomstolen i Haag för de krigsbrott som sker i Ukraina…ännu vill jag dock lägga till det faktum att Abd-Al-Rahman levde nog länge under radarn innan han nu alltså dömdes. Så historien glömmer aldrig.

Förhållandet till folkrätten påminner dock allt mer om klimatdebatten. Det finns en hel industri av folkrättsförnekare där ute som bara hittar på. De lägger ut skärmdumpar på sociala medier från någon okänd persons flöde som är en åsikt som de ser som något som övertrumfar seriösa forskares komplexa bild över världen. I folkrättsfrågan tycks det gemensamma vara att när USA och Israel gör saker har de rätt. Regler är till för andra länder.

”Folkrätten har skyddat tyrannerna – bomberna öppnar för frihet” skriver exempelvis Alice Teodorescu Måwe (KD) i tidningen Affärsvärlden. Hennes resonemang utgår inte från FN-stadgan eller FN:s säkerhetsråd utan är i stort sett vad jag kan se en egen utmejslad moralisk övertygelse. Eftersom Irans regim tillhör världens vidrigaste är det rätt att avsätta den och därmed rätt att bryta mot folkrätten.

I princip innebär ju den åsikten ”den starkes rätt”. Alltså i princip den direkta motsatsen till den regelbaserad världsordning vi har byggt upp sedan andra världskriget och helt i motsatt riktning utifrån Dag Hammarskjölds värnande ”om de mindre staterna” eller folkrätten som ett sätt att värna de små mot de stora. Jag har svårt att se hur en sådan hållning är bra för Sverige i en värld där vi har diktatorn som gör vad den vill som president i Ryssland bara ett stenkast från Östersjön.

FN-stadgan är tydlig. Bara vid självförsvar eller med ett mandat från FN:s säkerhetsråd är krig tillåtet. Det finns naturligtvis skäl till det. Historien har ju ändå lärt oss något. I vår egen närtid finns erfarenheterna från första och andra världskriget och när FN bildades fanns det en bred förståelse att vi kan inte lösa internationella OCH nationella problem med krig. Detta har nu brutits…nu är den historiska erfarenheten som bortblåst.

Om jag ska reflektera lite ytterligare så var det väl egentligen högern i USA som för 25 år sedan försökte stöpa om Mellanöstern på liknande sätt som idag. De ”neokonservativa” tänkarna kring president George W. Bush med Rumsfeldt och Cheney i spetsen hade en idé om att med militärmakt göra upp en gång för alla med alla de spänningar som finns mellan länder, grupper och religioner i Mellanöstern. En snabb och enkel operation tänkte de nog…ungefär som Trump och Hegseth verkar resonera nu. Konsekvenserna då lever vi med nu. Afghanistan, Irak, Libyen…ja, ni vet hur det har utvecklats i dessa länder sedan dess…konsekvenserna av attackerna mot Iran får vi se…om 25 år vet vi.

För egen del tycker jag mullornas välde i Iran är och har varit fruktansvärd. Det är nog få som tycker annorlunda men frågan är hur vi ska bistå och hjälpa befolkningen i Iran på bästa sätt? Så en liten vädjan från mig…låt oss diskutera det utan att hela tiden hamna i skyttegravar kring JA/NEJ till folkrätt eller JA/NEJ till USA och Israels krig. Låt oss diskutera ideologi istället för åsikter. Sätt inte etiketter på folk som de inte har.

Så till de som skriver DM och annat till mig…vill jag bara förtydliga… jag är varken höger eller vänster och jag är inte för mullorna i Iran likväl som jag vill värna den folkrätt vi trots allt har, trots dess tillkortakommanden. Jag lever i det Thomas A Kempis kallar ”Om Kristi efterföljelse”. Det handlar om att leva så nära det kristna budskapet och de kristna värderingarna som möjligt. Därför problematiserar jag i mina blogginlägg det oförenliga med mina kristna värderingar att föra krig mot andra medmänniskor på denna jord som USA/Israel gör men det är naturligtvis lika problematiskt att mörda och terrorisera sin egen befolkning som mullorna i Iran gör och har gjort.

Att leva i Kristi efterföljelse är svårt och tufft i en värld som gärna lever enligt andra premisser. Jesusordet om svärdet som står i Matt 10:34–36: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd …” tolkas normalt inte som ett upphävande av budet att älska ens fiender, utan som en beskrivning av den konflikt som uppstår när människor tar ställning för honom, även inom familjen.

I Matteus 10 handlar talet om att lärjungarna sänds ut och kommer att möta motstånd och splittring, till och med i de närmaste relationerna. ”Svärdet” förstås därför ofta som en bild för den söndring sanningen skapar när människor reagerar olika på Jesus, inte som en uppmaning till våld. Det är lärjungarna och vi i Jesus efterföljelse som drabbas av svärdet (förföljelse, martyrskap) snarare än använder det. Orden om att ta sitt kors i samma avsnitt pekar i samma riktning, efterföljelse innebär lidande, inte våldsanvändning.

I Bergspredikan säger Jesus: ”Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.” Slaget förstås ofta som en förolämpning snarare än ett mordförsök, och poängen är att avstå från vedergällning och hederskamp. I stället för att svara med samma mynt bjuder lärjungen på en oväntad, icke‑våldsam respons som avväpnar den andre.

Jesus befaller: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Det rör sig om agape‑kärlek, det vill säga att vilja den andres bästa, göra gott och be för de som är förföljare och de som ser sig som dina ovänner. Jesus själv förkroppsligar naturligtvis detta när han ber för sina bödlar vid korset.

Jag följer därför en tro, tradition och värderingsstyrd linje där Jesus som talar om svärd förbjuder personlig hämnd och befaller fiendekärlek. Som ser Matt 10:34 symboliskt/eskatologiskt (om splittring, dom och efterföljelsens kostnad), inte som legitimering av våld mot fiender. Som ser de tre ovan nämnda texterna tillsammans som en konsekvent linje där Guds rike är ett rike av fred och fiendekärlek, men just denna fred väcker motstånd, vilket skapar ”svärd” – konflikt som drabbar dem som följer Jesus.

Kristus ger sina lärjungar fred med Gud och en livshållning av icke‑våld och fiendekärlek, men den fred han ger garanterar inte lugn i relationerna utan kan kosta både konflikt, förföljelse och ytterst livet.

Där är jag nu. Det är min verklighet!

/m

Sitter på ett X2000-tåg från Stockholm till Malmö. Har några timmar framför mig i en lugn avdelning. Njuter av att kunna läsa, skriva eller bara se landskapet fladdra förbi utanför tågfönstret.

Har varit några dagar i Sälen och bistått min bror med assistans längs en skidresa mellan Sälen och Mora. Mycket snö!

Sitter och läser ikapp lite nyheter via olika nyhetskanaler. Som många andra följer jag utvecklingen i mellanöstern. När jag för några månader läste det som Trump skrev till Norges statsminister Jonas Gahr Störe tänkte jag att det är som en inbjudan till Benjamin Netanyahu.

”Käre Jonas, med tanke på att ditt land beslutat att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat mer än åtta krig, känner jag inte längre någon skyldighet att bara tänka på fred…”

Det sistnämnda budskapet i Trumps brev var nog som en julklapp till Netanyahu som byggt sin politiska karriär på att försöka kommunicera med amerikanska presidenter och som drivs av personliga motiv för att klara sin politiska överlevnad. Presidenterna Clinton, Obama och Biden var måttligt road att gå med på Netanyahus ledarstil men när nu Trump är som han är blir det en synnerligen god match. Trump effektuerar Netanyahus dröm om att ge sig på makten i Teheran.

Nu är det nog få som sörjer bortgången av den maktgalna tyrannen Ali Khamenei och flera ur hans revolutionsgarde. 92 miljoner iranier slipper nu diktatorn som i mer än 45 år behandlat sin egen befolkning som islamisternas egendom och som sett terrorstämplade Hamas och Hizbollah som sina vänner. Ayatollan har slagit ned allt motstånd, nu senast alla lovvärda demonstrationer som skett.

Den stora frågan som jag brottas med under tågresan är…vad händer nu? I ett tidigare inlägg skrev jag om den erfarenheten som finns i världshistoriens samtid om att det blir sällan allt igenom gott efter att en annan stat blandat sig i en annan stats styrning. Den nya världsordningen är dock här. Folkrätten är satt ur spel. Den starkes rätt att göra vad den vill kallar jag den nya ordningen. Tidigare gav stormakterna i alla fall ett visst sken av att respektera FN-stadgan, nu struntar de blankt i dess innehåll. Se på Ryssland i Ukraina, USA i Venezuela och Kina i Sydkinesiska sjön.

USA har visserligen sedan länge struntat i folkrätten, som den imperialistiska supermakt de ändå är. Med Trump i förarsätet har dock en stor nyansskillnad införts, nu handlar det även om att störa andra länders regeringar, kidnappa och mörda deras ledare.

Den stora frågan kvarstår, nu när Trump givit Netanyahu klartecken till otaliga militära operationer i mellanöstern är…vad händer nu?

För vi får inte glömma att även om vi gläds över den frihet som iranierna tycks få från deras diktator så vet vi inte vad som kommer härnäst. Dödar man ett huvud på en månghövdad orm kommer snabbt en annan att fylla diktatorns plats, om inte en strategi finns för nästa steg. Trump är definitivt inte någon som arbetar enligt logik och det verkar inte finnas någon strategi över vad som ska ske härnäst, ungefär som Bush saknade en strategi efter att USA invaderat Irak 2003.

Kanske är det så enkelt att Trump helt enkelt lät sig övertalas av Netanyahu att det nu fanns en gyllene chans att slå ut Irans ledningsgarnityr. Efter förra sommarens bombningar och efter vinterns alla massdemonstrationer var det nu läge att förverkliga Netanyahus dröm sedan årtionden, ett storkrig mot Iran med USA som Israels allierade.

Inget i USA:s militära uppladdning kring mellanöstern tyder dock i nuläget på att några marktrupper ska invadera Iran. Styrkan består mest av stridsflyg och krigsfartyg, vilket tyder på att varken Israel eller USA tänker sätta in marktrupper för att installera en proamerikansk eller proisraelisk regering.

Så frågan gnager…vad händer nu? I makthungriga mäns irrationella huvuden är det svårt att läsa in det logiska för en utomstående. Det är bara att försöka vila i uttrycket ”allt vilar i Guds händer”. Psaltarpsalmen 139:5 är bra att ta till tycker jag.

”Du omsluter mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”

Det handlar inte om att förneka ondskan eller krigets realitet, utan om att överlåta det okontrollerbara till ”det eviga” som upprätthåller världen. Jesus lovar trygghet i Faderns hand (Joh 10:29) även mitt i stormar. Att allt vilar i Guds händer är tryggare för mig än att försöka förstå mig på logiken hos män som Trump och Netanyahu.

/m

Jag har den senaste tiden, ja egentligen under några års tid, gått och funderat på min samtid och två små ord. Orden uttalades visserligen för cirka 2000 år sedan men de äger sannerligen sitt berättigande även idag. Kanske är de mer aktuella än någonsin i dessa tider av nationalism och politiska diametralt olika åsiktsskillnader. Orden är ”följ mig” och var de ord Jesus uttalade varje gång han kallade någon till att bli hans lärjunge.

Tidigt en morgon kom Jesus ned till stranden vid Gennesarets sjö och fann några fiskare som arbetade i sina båtar. ”Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare”. Likaså såg han vid tullstationen i Kapernaum en man som hette Matteus, Jesus stannade och sa ”Matteus, följ mig”. Alla lärjungar fick samma fråga och de stod upp och följde honom.

Flera fick samma fråga, men inte alla gjorde som han sa. Den som jag närmast tänker på är den unga, rika mannen som skyndade fram till Jesus och frågade ”vad gott ska jag göra för att få evigt liv”. Jesus svarade att ”sälj allt du har och ge till de fattiga…och följ mig”.

Jag har grubblat mycket på hur olika människorna besvarade Jesus. Petrus förstod ögonblickligen och släppte allt och följde Jesus. Likaså Matteus och de andra lärjungarna. Den rika mannen förstod nog innebörden av Jesus budskap men klarade inte av dess konsekvenser. Det kostade helt enkelt för mycket för honom för att lämna allt och följa Jesus.

Jag tänker mig att alla som har läst sin Bibel och som har tagit del av Jesus ord ”följ mig” har innerst inne förstått budskapet. Frågan är om alla är villig att vandra den vägen? Du vet Jesus väg, men vill du gå den? Klarar du det?

För att leva i Jesu efterföljelse och svara ja på hans fråga till oss alla genom generationerna, ”följ mig” får konsekvenser. Jesus sa inte ”tro på mig” utan han sa verkligen ”följ mig”. Det är som att läran i sig är bra men att bara kunna den kristna läran, säga de rätta orden, kunna bibelverserna är inte den rätta vägen. Du är helt enkelt inte kristen bara för att du säger det, allt handlar om efterföljelse, du är kristen så långt du följer Jesus. Så länge du lever upp till ”följ mig”.

Det är här jag tycker att många i vår samtid går vilse. Jag har helt enkelt svårt när folk kallar sig kristna och säger sig svara JA på Jesus uppmaning om ”följ mig” samtidigt som man kallar andra medmänniskor på denna jord för ”pack” eller delar in människor i ”vi och dom”. Eller kallar sig kristen nationalist när Jesus inte såg några gränser. Eller för den delen har en rasistisk grundsyn. Det rimmar helt enkelt illa.

För Jesus är urtydlig. När en judisk laglärd frågar Jesus: ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?” så svarar Jesus: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv.” Den judiske skriftlärde ställer då en följdfråga: “Vem är då min nästa?” (Luk 10:29b).

Att ”älska Gud av hela sitt hjärta” innebär att tro på Herren, följa hans bud och leva ett liv i bön, lärjungeskap och kärlek. Att ”älska sin nästa som sig själv” innebär att vi ska ta hand om våra medmänniskor på samma sätt som vi skulle ta hand om oss själva. Eller som Jesus formulerade det i Matteusevangeliet: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”

Israeliterna tolkade budet att ”älska din nästa som dig själv” som att det gällde israelitiska landsfränder, inte främlingar och utlänningar. I det bibelord som ligger till grund för detta bud står det, “Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:17–18)

Man kan således tolka det andra kärleksbudet som att det bara gäller kärlek till människor från samma folk. Om det inte vore för den lilla detaljen att det bara några verser senare i samma kapitel står: “När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3 Mos 19:33–34)

Främlingar ska alltså också behandlas som infödda. Jesus liknelse om den barmhärtige samariten understryker inte minst detta faktum (Luk 10:30-37). Istället för att fundera på ursprung, främling eller ej och vem som är min medmänniska och försöka begränsa till enbart landsfränder, så visar Jesus på hur jag kan vara en god människa, istället för att dela in människor i olika kategorier och en diskussion om vem som är ”rätt” landsfrände.

I vår tid, när vi ofta delar in människor i grupper och kategorier, påminner Jesus oss om att kärlek inte stannar vid gränser. Vem som är vår broder, vår nästa, vår medmänniska, är inte begränsat till nationalitet, social status eller kön. Alla människor, från våra landsfränder till våra fiender, är våra medmänniskor.

”Följ mig” är något som visar sig i handling, inte i ord. Visa mig vad du gör i handling mot andra människor och jag kan säga om du är kristen eller ej. Kärlek är någonting som visar sig i handling. Man kan inte tillbe Gud och samtidigt gå förbi sin broder i nöd. Man kan inte gå till kyrkan på söndagar för att sedan bete sig som en rasist alla andra dagar. Man kan inte säga att man älskar Gud samtidigt som man med sina handlingar visar att man hatar sin broder. Man kan inte kalla andra för ”pack” eller vilja föra en politik där vissa är ”bättre än andra” samtidigt som man säger att man står upp för kristna värderingar.

”Följ mig” får konsekvenser och i mitt jobb som präst är jag präst för alla, oavsett vilken politisk uppfattning du har. Jag är varken höger eller vänster och det finns alltid dem som tycker att kyrkan ska stå utanför sakpolitiken, att tro och politik ska hållas isär. Det är en uppfattning som i mina ögon bygger på en djup okunskap. Kristen tro får politiska konsekvenser. Jesus avrättades inte för att han spred sitt dubbla kärleksbudskap eller liknelser kring den barmhärtige samariten utan för att den tidens politiska och religiösa företrädare såg honom som ett hot.

De kristna värderingarna och Jesus budskap kan inte, enligt min uppfattning, placeras in i den slitna höger-vänsterskalan i den politiska världen. ”Följ mig” bygger på en 2000-årig tradition och får visserligen politiska konsekvenser, men moderna partigrupperingar som på sin höjd har 200 år på nacken, står sig slätt gentemot den 2000-åriga kristna traditionen.

Jesus sa att vi ska älska varandra, oavsett ursprung, kön, social status. Vi ska välkomna främlingen, värna de utsatta, ta hand om de fattiga och utslagna. Han sa inte, ”tro på mig”, utan han sa ”följ mig”. Det handlar inte om hur många bibelcitat du kan rabbla, det handlar om hur du behandlar dina medmänniskor. Han sa inte att vi ska älska våra skrifter, vår kyrka eller våra nationer. Han sa att vi ska älska våra medmänniskor, inga undantag. Han sa inte att vi ska älska någon speciell religion…han sa ”följ mig”…vi måste komma tillbaka till det. Vi måste återgå till det i alla sammanhang. Älska varandra! That´s it!

”Följ mig”!

/m

Det är dagen efter Alla hjärtans dag. Mitt inre är varmt efter en fin dag igår med nära och kära. Jag är på väg till Höör och sedan Hörby för avtackning av kyrkoherden som går i pension. Låter tankarna fladdra fritt på tåget och just nu är det mycket OS reflektion som upptar mitt inre. De senaste dagarnas ”snackis” med Marc Kennedys ”fuskfinger” i curling och Ebba Anderssons otäcka vurpa under gårdagens stafett blir som ett raster kring min morgon.

Vi är bara människor och att vara en del i ett lag är att vara en av dem som ska bidra till lagets bästa. När vi gör något som sätter lagets framgång i fara är det oundvikligt att vi känner en slags skuld.

Jag ser en intervju med Marc Kennedy där han försöker förklara sin fingertouch med att han inte medvetet gör detta, ”om han nu råkar nudda graniten”. Sedan lägger han till meningen ”Jag skulle aldrig göra något som skulle sätta vårt lag i knipa.”

Efter att Ebba lugnat ned sig och tröstats av både lagkamrater och en hel nation efter sitt fall säger hon i en intervju att ”hon mår hemskt för att det var hon som satte laget i den här situationen”.

Skulden hos båda skiner igenom. Två helt olika utgångspunkter. Vad som till synes är en fuskare som försöker förklara bort det han gjort men som bär en skuld inom sig medan den andre har råkat ut för ett fall som skulle kunna hända vem som helst med ödesdigra konsekvenser för laget vilket gör att skulden syns utanpå hennes kropp.

Att bära en skuld är att vara människa. Vi går alla och tänker tankar som ”Varför ringde jag inte henne?”, ”Varför gjorde jag inte så istället?”, ”Varför sa jag så?”…nu är det för sent…alltid denna skuld. Oavsett omständigheter, som att du själv åsamkat eller om du bara råkar ut för något…skulden är där…skulden finns där.

Ni vet de där känslorna som sätter sig i bröstet, sätter sig i magtrakten. Skulden följer oss var vi än går, den är med oss hela tiden, vare sig vi sover, äter eller är på jobbet. Tankarna kan komma upp när man minst anar det…”borde jag inte ha ställt upp för henne”…”borde jag inte ha sagt så istället, nu blev det fel”…

Vi bär alla på stunder vi helst skulle vilja skriva om. Ord som sårade, beslut vi tagit i all hast, handlingar som gått på tvärs mot det vi innerst inne vill stå för. Det är då skuldkänslan vaknar, den där smärtan som påminner oss om att något inte blev rätt. Den kan kännas tung, men i själva verket säger den något gott om oss, att vi fortfarande lyssnar till det samvete som Gud lagt i våra hjärtan.

För i min värld bär vi skamkänslor som en del i Guds skapelse, som en del i att vi alla bär kärleken inom oss. När Gud skapade himmel och jord såg Gud att det var gott. Allt som Gud har skapat är gott. Gud har inte skapelsen på armlängds avstånd. Guds kärlek är närmare än våra egna andetag, och det är just den kärleken som gör att skulden inte behöver bli en börda vi bär ensamma. När vi lägger fram vår skuld inför Gud, får den byta plats med förlåtelse, hopp och upprättelse. I mötet mellan vår ofullkomlighet och Guds barmhärtighet föds friheten att börja om.

Vi är bara människor, men vi är människor älskade av Gud. Att känna skuld är inte ett tecken på att vi är oälskade, utan på att vi längtar efter att leva i kärlekens riktning igen. Därför får skulden bli början på något nytt vägen hem till den Gud som redan ser oss, redan älskar oss och redan öppnar sina armar. För du behöver aldrig bära allt själv…för du är aldrig själv.

/m

Jag erkänner – jag är en riktig miljö- och klimatmänniska. Jag tillhör dem som tycker att vi ska ta hand om skapelsen, vårda den och lämna den till kommande generationer i ett bättre skick än när vi fick den. Med ett sådant synsätt erkänner jag att jag tycker att vi måste göra avkall på vissa privilegier som det moderna samhället möjliggör åt oss. Vi får helt enkelt stå tillbaka lite för att ge mycket till kommande generationer.

När republikanerna genom USA:s president Donald Trump nu beslutat att i praktiken avväpna landets klimatarbete, genom att ta ifrån miljömyndigheten EPA möjligheten att reglera centrala växthusgaser, är det svårt att kalla det något annat än ett historiskt svek. Beslutet handlar inte om en teknikalitet i en lagparagraf, det handlar om att med öppna ögon montera ned det viktigaste verktyg staten haft för att minska utsläppen från industrier, kraftverk och transporter. När en president avfärdar klimatpolitiken som en “bluff” och ett hinder för ekonomin, skickar det en tydlig signal till resten av världen. Den kortsiktiga vinsten väger tyngre än framtida livsvillkor och framtida generationer.

Som svensk är det frestande att skaka på huvudet åt USA och tänka att “så där gör vi inte här”. Men den hållningen håller inte. Sveriges utsläpp av växthusgaser ökade kraftigt under 2024, omkring 7 procent på bara ett år, efter många år av minskningar. Ökningen beror i hög grad på politiska beslut av denna regering. Medveten handling för att öka våra levnadsvillkor, men samtidigt då försämra för skapelsen och nästa generation. Sänkt inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel, lägre skatter på fossila bränslen och därmed ett medvetet steg bort från en tidigare mer ambitiös linje. Naturvårdsverket talar om den största ökningen på många år och forskare beskriver hur Sveriges roll som klimatpolitiskt föredöme har försvagats dramatiskt.

Det är här parallellen till USA blir så obehaglig. I Washington river man ned klimatverktygen med buller och brak. I Stockholm skruvar man ned ambitionsnivån steg för steg och kallar det “justeringar” eller “balans mellan olika intressen”. Resultatet är ändå detsamma: ökade utsläpp, större svårigheter att nå både våra egna mål och våra EU‑åtaganden, och ett tyst skifte i värderingar, där klimatet inte längre räknas som en överlevnadsfråga utan som en post i en budgetförhandling.

Som kristen kan jag inte se den här utvecklingen utan att höra ekon från Bibelns profeter, som gång på gång påminner om ansvaret för den svage, den kommande generationen och själva skapelsen. Vi vet redan nu att de som drabbas hårdast av ett destabiliserat klimat inte är de som släpper ut mest, utan de fattigaste, de mest utsatta, de som har minst buffert när torka, översvämningar och extremväder kommer. Att då medvetet försvaga klimatpolitiken, oavsett om det sker i Vita huset eller i Rosenbad, är inte bara ett tekniskt misstag. Det är ett moraliskt haveri.

Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att fastna i domedagsprofetior. Hoppet får inte bli naivt, men det får heller inte tystna. För mitt i denna reträtt på högsta politiska nivå finns fortfarande människor, rörelser och lokala sammanhang som vägrar släppa taget. Forskare som fortsätter att tala klarspråk, ungdomar som demonstrerar, kommuner och församlingar som ställer om sin egen verksamhet. Utsläppskurvor kan vända, det vet vi, inte minst från Sveriges tidigare utveckling. Frågan är inte om det är möjligt, utan om vi har modet att låta ansvar och solidaritet väga tyngre än rädsla och kortsiktig bekvämlighet.

Kanske är det just här, i skärningspunkten mellan förtvivlan och ansvar, som kyrkans röst behövs som mest. Inte för att leverera enkla svar, utan för att envisas med att tala om människovärde, om skapelsen som gåva och om det ansvar som följer av att veta vad vi vet. Att Trumpadministrationen skär bort klimatpolitiken ur USA:s myndigheter och att Sverige samtidigt låter sina utsläpp rusa är två sidor av samma berättelse. Frågan är vilken av berättelserna vi vill att våra barn ska läsa om oss. Generationen som såg vad som höll på att hända och vände, eller generationen som visste och ändå valde att titta bort.

Att Trump gärna vill ha oförtjänta priser vet hela världen men ett pris han och den svenska regeringen har gjort sig förtjänt av är därmed det nyinrättade priset (av mig)…”Årets kolpris!”

/m

Vi har ett konfirmandpass med våra måndagskonfirmander och temat är kärlek och det dubbla kärleksbudet. Våra måndagskonfirmander reflekterar över ”Älska Gud och älska din nästa som dig själv” (Luk 10:27)

Du är älskad av Gud precis som du är, du behöver inte vara någon annan eller göra något speciellt för att förtjäna Guds kärlek…du är älskad för att just Du är Du. Vi är människor…även om vi ÄR älskade av Gud gör inte det att vi automatiskt KÄNNER oss älskade. Det dubbla kärleksbudet och de dubbla kärlekspärlorna vill visa oss på frågor som kommer att vara centralt för oss genom hela livet och det är detta vi samtalar med konfirmanderna om denna eftermiddag.

Inför en övning där de ska göra egna reflektioner får de ta del kring olika bibelcitat om just att älska och kärlek och en av konfirmanderna får detta citat:

”…älska det goda…” (Amos 5:15)

Frågan från konfirmanden blir efter en stund…”hur vet jag vad det goda är?”

Mycket bra fråga! I Amos bok ställs profetens röst som en spegel mot människans liv. Han talar till ett folk som på ytan levde väl, men som i grunden tappat sin kompass. Mitt i överflöd och ordnade samhällsstrukturer fanns orättvisa, likgiltighet och en tilltagande distans till Gud och till medmänniskan. När Amos säger “älska det goda” är det inte en passiv uppmaning till fromhet, utan en kallelse till handling, till att återföra kärnan till det mänskliga livet. Till rättfärdighet, sanning och omtanke…till att välja det goda.

Om vi för ett ögonblick flyttar blicken till vår egen tid, tycker jag hans ord är märkligt samtida. Vi lever i en värld där mycket går snabbt, där information och åsikter sprids med blixtens hastighet, och där gränserna mellan sant och falskt ibland suddas ut. Det goda riskerar att drunkna i ett överflöd av intryck. Samtidigt är behovet av det goda större än någonsin, som exempelvis hederlighet, civilkurage och genuin omtanke om andra. Detta framstår dock som djärva handlingar i en tid där det är lättare att vända bort blicken än att ta ställning.

Jag svarar konfirmanden att älska det goda i vår tid kan tolkas som att man önskar världen väl. Det betyder att våga välja sanning när lögnen känns bekväm, att värna rättvisa även när det utmanar våra egna fördelar, att se människan bakom åsikten. När samhällsdebatten hårdnar och digitala rum blir arenor för polarisering snarare än förståelse, blir Amos ord en uppmaning till mod. Den som älskar det goda söker dialog i stället för fördömelse, lyssnar när andra ropar, och bygger broar där andra reser murar. Bär medmänsklighet över gränser, lägger jag till.

Konfirmanden ler men säger samtidigt att hon sett på ”tiktok” att en partiledare kallat andra människor för ”pack”, och det är väl inte särskilt medmänskligt…det är väl inte att sprida det goda?

Jag kan inte annat än att hålla med. Det uttrycket är inte särskilt medmänskligt.

När vi skiljs åt efter kvällens konfirmandpass tänker jag på uttrycket att ”älska det goda”. För mig handlar det nog om hopp. Att älska det goda är att vägra cynismen. Det är att tro att ljuset fortfarande kan tränga igenom skuggorna, även när världen känns splittrad. Vi ser det i människor som engagerar sig för klimatet, som ger av sin tid till unga, äldre, eller nyanlända. I små, nästan osynliga handlingar växer samhällsväven starkare, tråd för tråd.

Kanske är “älska det goda” just därför en motrörelse mot vår tids trötthet och fokus på ”vi och dom andra”. Den påminner oss om att varje människa bär ett ansvar, inte att förändra allt, men att förändra något. Det goda börjar sällan med stora beslut från talarstolar, utan med en människas val att handla i kärlek, att tala med respekt, att se den andre.

I slutändan står Amos röst kvar som en tidlös utmaning för oss att inte bara känna till vad som är gott, utan att verkligen älska det och därigenom forma ett samhälle som bär både medmänsklighet och hopp som sin grundton. Att välja kärlek och genuin medmänsklighet…i alla lägen.

/m

Sitter på tåget till Höör och läser Tranströmer. Hans ”Romanska bågar”, ja i princip hela diktsamlingen ”För levande och döda” från 1989 har följt mig de senaste 36 åren av mitt liv. Jag har nu tagit mig an ”Stigar” från 1973. Har inte tidigare läst den. Fastnar vid dikten ”Den skingrade församlingen”. Fastnar för versraderna:

”Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: ni bor bra. Slummen finns invärtes i eder.”

Tänker på Nietzsche och hans berömda citat om att vi människor har dödat Gud. Tanken att mänskligheten själv vill vara Gud och ”sin egen lyckas smed”. Tranströmer skrev dikten 1973 och jag tänker att han kunde inte ha haft mer rätt. Jakten efter lycka går oftast genom strävanden efter mer pengar, större hus, större bil, karriärsträvanden, fler materiella ting. En del av oss lyckas i sin strävan men hur mår själen? Hur mår vi invärtes…”slummen finns invärtes”…som Tranströmer skriver.

Längtan efter något mer finns där hos oss människor inpräntat i oss. Vi vill göra mer, upptäcka mer, leva mer. Det finns något otroligt gott i det, men vad är det egentligen vi söker i det där ”mer”? Har vi redan en villa som räcker för oss och en fin bil…varför vill vi ha en större villa som vi egentligen inte behöver eller en dyrare bil…bara för att vi har möjligheten?

Tranströmer lyfter fram i en enkel versrad mänsklighetens behov av att visa upp för andra och få bekräftelse att man har lyckats, men hur mår insidan…hur mår själen? Där kanske tomheten ekar, där kanske det man visar upp utåt inte reflekteras i en lika fin själsbild. Det som Tranströmer många år senare kommer att kalla ”valv efter valv”.

Vad är det då vi söker i själen som det där världsliga ”mer” aldrig kan fylla? Kanske är det så enkelt att vi gradvis begriper att vi ”inte är vår egna lyckas smeder”? Vi behöver varandra. Livet innebär att det är ändligt, lyckan är skör, och vi är beroende av varandra, av relationer, av kärlek. Vi delar ett gemensamt hem, vi delar naturen, skapelsen och vi delar stunderna, ögonblicken. Vi hör alla ihop i ett enda gemensamt hem.

Det fina ordet eikos som på grekiska betyder hem bär jag ofta med mig. Vårt eikos är det stora, det eviga. Einstein sa vid något tillfälle:

”Vi är alla del av den helhet som vi kallar universum, och det är en villfarelse att tänka sig oss som åtskilda från varandra. Denna åtskillnad är som ett fängelse för oss.”

Själen längtar inte efter mer saker, större villa, finare bil…själen längtar efter en helhet, ens självklara plats i Guds skapelse och den naturliga kärlek som uppstår i att vara tillsammans med människor som älskar dig för den du är. Gåvan att bli älskad och att få sprida kärlek är fundamental. För innerst inne handlar allt om att älska varandra och Gud. That´s it.

”Du ska älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Luk 10:27)

Tranströmer hade rätt…både 1972 och 1989…låt inte själen vara kvar i ”slummen” gör din resa genom ”valv efter valv” till en resa där själen är med.

/m

Det är kallt. Klockan börjar närma sig 21 och jag står vid en busshållplats vid Anna Lindhs plats i Malmö. Jag har Malmö Live i blickfånget och musik i hörlurarna. Efter en jobbhelg med dop, högmässa och musik i vintertid är jag fylld av kärlek inombords. Det må vara kallt ute men varmt i mitt inre.

Jag har fått upp ögonen (och öronen :-)) för ”The Just Adam Band”, ett av alla dessa Nordirländska band som sjuder av glädje när de spelar. De är flitigt anlitade som festband och bröllopsband i sitt hemland. De har bara släppt några få låtar på Spotify och för några månader sedan släppte de låten ”Your love” men den kom upp i mitt flöde först under lördagen. Sedan dess har den gått varm in i mina öron.

Jag står och värmer mig genom att dansa i busskuren i takt med bastrummans rytm. Det är sent söndag kväll så det är inte många som rör sig i närheten. Låten går på repeat. Vinden gör att de fåtal av oss som väntar på bussen tyr oss till hållplatsens glasbur. Det hindrar mig inte. Jag dansar på.

En äldre dam sneglar på mig lite då och då noterar jag. Först en aning konfunderad i blicken men allt eftersom blir hennes leende mer uppenbar. När bussen till slut närmar sig ser jag att hon vill säga något till mig, så jag tar ur ena hörluren.

”Tack, du har gjort min kväll med din dans”, säger hon.

Jag nickar som tack men hör mig själv lägga till:

”Glad att jag får sprida mitt inre ljus till dig.”

Hon ler och säger ”tack.”

På bussen tänker jag på att min predikan och betraktelse kring Kyndelsmäss plötsligt blev verklighet. Jag har predikat kring ljuset som kommer till oss via ett barn. Hur ljuset förblir något ömtåligt. Jesus är ännu ett spädbarn, beroende av sin mors och fars omsorg. Ljusets Gud väljer att komma på det mest sårbara sättet. Det är som om Gud vill säga att det sanna ljuset lyser inte genom makt eller styrka, utan genom närvaro och kärlek.

Och det är genom Närvaro och Kärlek vi får bäras vidare. Apostlagärningarna visar oss vad som händer när ljuset börjar verka i människor. De första kristna lever ut evangeliet i vardagen, de delar brödet, bönen, tron och livet. Deras gemenskap blir som en spegel av det ljus som fallit över dem. De delar ljuset.

Ljuset sprids inte genom ord av övertygelse utan genom liv i delande, tacksamhet och omsorg. Det är den ”kyndelsmässianska rörelsen”, att bära ljuset vidare, inte för att det ska bli vårt, utan för att världen ska lysas upp. Ungefär som jag precis gjorde med min dans vid busshållplatsen. Sprida ljuset vidare till en värld som upplevs och är både hård och tuff.

Så mitt i det kalla, mitt i denna världs hårdhet har du alltid ett val. Sprida ljuset eller låta det förbli dolt. För det finns där, djupt inom oss, vare sig vi vill det eller ej. Ljuset! Det är inte borta bara för att världen gått in i vila. Ljuset vilar också i oss. Och mitt i vintern finns alltid ett frö till ny vår, inte trots mörkret, utan tack vare det.

Så när du tänder ett ljus, tänk inte bara på att du bär ljuset, tänk att Ljuset bär dig. Dela det gärna med andra…kanske med en dans vid en busshållplats.

/m

Det har varit isdygn i flera dagar nu. Även här i Malmö. Luften är så stilla att varje andetag känns som en gnista mot kylan. Marken ligger under ett täcke av frost, grenarna bär tunna kristaller som glimmar som glas i den bleka solen. Allt är stilla, men det är en stillhet som rymmer både skönhet och prövning. Det är som om naturen själv drar sig tillbaka, in i tystnaden… väntande, lyssnande.

För egen del går jag omkring och ständigt fryser. Även inomhus. Prövningens tid är här. Mina fingrar är så stelfrusna så när jag knappar på tangenterna är jag rädd att de stelfrusna fingertopparna ska falla sönder. Under mina sex år här i Malmö har jag inte varit med om liknande väder.

Då kommer orden från Game of Thrones till mig: ”Winter is coming.” I serien är det en varning. Ett konstaterande av att något hårt och ofrånkomligt närmar sig. Vädret hårdnar, hotet växer, förberedelserna måste börja. Men kanske kan vi höra de orden annorlunda nu, när vintern redan har kommit till oss – inte som hot, utan som kallelse. För vintern bär på sin egen sorts prövning men även lärande.

När allt levande drar sig tillbaka, när färgerna dämpas och ljuden stillnar, blir vi själva tvungna att stanna upp. I stillheten, som ibland kan kännas ödslig, börjar andra röster att tala. Mystikerna genom tiderna har beskrivit det som vägen mot det inre ljuset, lågan som brinner i själen trots yttre kyla och mörker. Den heliga Birgitta talade om ”själens sol” som aldrig går ner. Johannes av Korset gick ännu längre: i ”den mörka natten” skriver han att själens väg till Gud ofta går just genom mörkret. Inte trots det, utan genom det.

Vi människor har en märklig vana att vilja fly vintern, både den yttre och den inre. Vi vill tillbaka till ljuset, till värmen, till livet som rör sig snabbt. Men kanske är det just i den tid när allt saktar ner som Gud bäst kan tala till oss. När vi inte längre kan prestera, hålla igång eller trösta oss med blommande omgivningar, börjar vi höra något annat, det stilla suset, som profeten Elia hörde på Horebs berg. Det är ljudet av livets innersta andning.

Det inre ljuset, som mystikerna beskriver, är inte som solens strålar som lyser upp världen utifrån. Det är snarare som glöden i en gammal vedbit, lätt att förbise, men om man blåser varsamt på den, börjar en ny låga ta form. Det handlar inte om att skapa ljuset själva, utan att upptäcka det som redan finns där, fött av Gud i varje människa. Som mäster Eckhart skriver: ”Det ljus Gud föder i själen är samma ljus som Gud själv är.”

”Winter is coming” kan alltså ses mer än som en årstid – den kan bli en inre plats. En plats där vi övar oss i att se annorlunda, lyssna djupare och leva långsammare. Vi behöver kanske kylan som får oss att söka värmens källa inom oss, den mörka natten som får oss att längta efter gryningen.

Så, ja – ”winter is coming” eller redan är här. Men kanske behöver vi inte längre höra det som en varning. Kanske kan det istället vara en påminnelse om att ljuset inte är borta bara för att världen gått in i vila. Det vilar också i oss. Och mitt i vintern finns alltid ett frö till ny vår, inte trots mörkret, utan tack vare det.

/m

Jag spanar ut från tågfönstret och tar in landskapet som fladdrar förbi. Vrider huvudet och sneglar på de som sitter runt omkring mig i tågkupén. Alla är upptagna med något. Ingen ser ut genom fönstret.

För egen del har jag medvetet tagit sovmorgon så att tåget jag färdas i är precis där jag vill att det ska vara när solens uppgång sker. Som aviserats i min solapp sker uppgången klockan 08:06. När jag vandrade vid Hyllie station var mörkret fortfarande kompakt, men jag längtade efter ljuset, jag längtade efter att klockan skulle slå 08:06.

Jag har räknat ut att när jag färdas någonstans mellan Lund och Höör är klockan 08:06. Vill ta del av de första solstrålarna när det skånska landskapets öppna fält är som synligast. Vill ta del av solens ljus där vidderna är som störst.

Jag har en blick för ljuset, eller snarare sagt så har jag en förkärlek till ljuset. Det finns ett ljus i denna värld som finns mitt ibland oss. Ljuset strålar över oss alla och när jag blickar ut över mina medpassagerare är jag fundersam om de ser på världen på samma sätt som jag. Eller?

Johannes av Korset skriver i en av hans böcker att ”mörkret kan inte fatta ljuset” och psaltarpsalm 139:11-12 bär jag ofta med mig:

”Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Kanske är det svårt att ta del av det ljus som jag tyr mig till ifall man helt uppslukas av annat? Mina medpassagerare lyssnar på något i sina hörlurar, scrollar på sin telefon eller knappar på sin bärbara dator. Ingen är i stillhet och lyssnar inåt.

Jag delar mycket av det Johannes av Korset skriver. Har man en gång sett ljuset, blir inte livet detsamma. Man anar ljusets värld och livets hägringar i form av karriär, materiella ting, pengar och status blir irrelevanta. Du går in i en annan livsrytm och leds in i det fördolda. Livets tempo kan för andra te sig mer saktmodigt eller fattigt, när en själv uppfattar det mer som att man funnit en fördold värld, en inre värld, där livslängtan baseras på ljusets källa.

Det fördolda ljuset kan du lättast nå i det stilla, i det lugna, i det ljudlösa…i vad jag brukar kalla själens stilla varsamhet. Så har det nog alltid varit. När jag tar del av texter från Mäster Eckhart, Johannes av Korset, Teresa av Avila, Thomas a Kempis, Therese av Lisieux, Franciskus av Assisi och Hildegard av Bingen så slås jag över att de alla berör den här förmågan av att begrunda i varsamhet, att vara aktsam, att vara nöjd med det lilla. De basunerar inte ut sin förträfflighet, de vänder sig inåt, de söker stillheten, de söker stillheten.

När Jesus vid ett tillfälle förvandlas inför lärjungarnas ögon till en ljusgestalt så ber han att avvakta med att berätta detta för någon (finns beskrivet i Matt 17, Mark 9 och Lukas 9). Som om ljuset ska förbli i det fördolda och hanteras med försiktighet.

Jag tänker att med detta ljus får vi bara en blick av det fördolda. Den förändrar människors syn på världen och dess omgivning. Du anar konturen av en annan värld, en annan dimension, en annan realitet. Det är som om slöjan rycks bort ifrån dina ögon och plötsligt ser du allt i ett nytt skimmer. Gator, stenar, blommor som du tidigare bara sprungit förbi mellan två möten blir plötsligt platser du ser som underbara. Du ser detaljer där du tidigare inte ens vilat ögonen. Du ser möjligheter där du tidigare enbart sett begränsningar.

Du får ett perspektiv där du inte vill ha fördelar före någon annan. Du vill inte klättra i en hierarki på bekostnad av andra. Du skrattar inte åt andras misslyckanden och du låter dina fel och brister stå öppna som djupa sår för andra att beskåda.

Jag är en av dem som ser ljuset i det fördolda. En av dem som söker ljuset i allt. Jag vill inte vinna fördelar över andra eller se mig som speciellt märkvärdig. Jag vill bära mina medvandrares bördor, inte sprida andras brister eller förminska andra. Jag vill be för de jag har svårt för och jag vill gråta med de som gråter och vara glad med de som gläds.

I första hand vill jag låta min förändrade syn på världen, där ljuset genomsyrar allt, låta ljuset spridas genom mig. På så sätt gör jag mitt lilla för att världen kan förändras. På så sätt sprider jag ljuset.

Därför sitter jag där i tågkupén och sneglar ut över det skånska landskapet klockan 08:06. Molntäcket är kompakt. Det gör inget – det är ljust i mitt inre.

/m