Ljus som inte slocknar – om Requiem i novembermörkret

Det finns en särskild stillhet i november. Löven har fallit och ljuset kommer sent och går tidigt. För en vecka sedan tände vi ljus på kyrkogårdarna och för många av oss har kvällarna blivit långa. Jag sitter på bussen till Malmö C. På sätet bredvid sitter en kvinna som läser noter. Jag sneglar på verket och ser att det står ”Reguiem” av Rolf Martinsson på framsidan. Jag har noterat att St Petri i Malmö och Petri sångare framför verket i morgon eftermiddag. Det är Requiem-tider tänker jag och ler inombords.

Tänker att hur bra Martinssons verk än är kan det nog inte riktigt nå upp till ”1700-talets favoritrequiem”, som jag kommer att få njuta av under eftermiddagen. Lilla Höör slår Malmö…igen. För i eftermiddag fylls nämligen Höörs kyrka av musik som är skriven just för stillheten i november, skiftningarna i livet och ljus och mörker: Niccolò Jommellis ”Requiem”.

Nu kanske du undrar vad ett Requiem är för något. Ett Requiem är en mässa för de döda, på latin Missa pro defunctis. Namnet kommer från de första orden i mässans inledning: ”Requiem aeternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis”. På svenska ungefär: ”Ge dem evig vila, Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem.”

Lägg märke till att det redan i första meningen finns två ord som bär hela verket: vila och ljus. Ett Requiem är ingen musik om döden för dödens skull utan det är en bön för dem som har gått före oss och lika mycket en bön för oss som är kvar med vår saknad, våra frågor och vår egen dödlighet.

Genom århundradena har många tonsatt de här texterna, bland andra Mozart, Verdi, Fauré och Duruflé. Under 1700-talet var det dock ett verk som var mest älskat, nämligen det vi får höra idag i Höörs kyrka.
Den 1 februari 1756 dog Maria Augusta av Thurn und Taxis, mor till hertig Carl Eugen av Württemberg. Hertigen bad sin hovkapellmästare Jommelli att skriva en dödsmässa. Enligt ett manuskript blev musiken färdig på tre dagar. Maria Augusta var katolik i ett protestantiskt hertigdöme, och begravningen hölls i det intima slottskapellet i Ludwigsburg. Där sjöng åtta sångare till fyra violiner och orgel.

Det som skrevs i all hast för en enda begravning började sedan spridas över Europa. Över hundra avskrifter finns bevarade. Musiken framfördes vid begravningar för Gluck, Ludvig XV och Canova och så sent som 1868 vid Rossinis begravning. En musikprofessor har kallat verket ”1700-talets favoritrequiem”. Citatet kan ju visserligen ifrågasättas eftersom Mozarts Requiem skrevs 1791.

Jommelli skrev hela verket i Ess-dur, en varm och ljus tonart. Hans Requiem vill inte skrämma eller imponera. Det vill trösta, och möter döden med lugn snarare än fruktan. För mig är det ett slags trosbekännelse i toner. Även när texten talar om ”domens dag” så vilar musiken i ett ljus som inte går att släcka.

Kyrkoåret följer årets rytm. Kring allhelgona minns vi våra döda, läser upp namn och tänder ljus. Snart kommer Domssöndagen när kyrkoåret tar slut med tankar om det yttersta och sedan kommer Advent med sitt nya ljus.

Vi går alltså genom mörkret mot ljuset, inte runt det. Kyrkan låtsas inte att november är något annat än november. Hon ger oss ord och musik så att vi kan stå kvar i mörkret tillsammans, tills ljuset kommer.

”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, skriver Johannes i början av sitt evangelium. Han lovar inte att mörkret ska försvinna. Han säger att det inte har vunnit.

Det är ett annat sorts hopp än optimism. Optimism säger att allt ska ordna sig. Hopp säger att det finns ett ljus som håller också när ingenting ordnar sig. Ett ljus som inte är beroende av årstid, nyhetsflöde eller hur vi mår idag.

Vi lever i en tid som är turbulent och orosfylld: krig, polarisering, oro för klimatet och en ensamhet som många bär tyst inom sig. Det är lätt att tro att det mest ärliga vore att tystna. För mig kan musiken då vara en väg som visar oss ljuset.

I musiken är dissonansen inget fel. Den är en spänning som söker sin lösning. När två toner skaver mot varandra känner örat att något måste hända, att musiken är på väg någonstans. En kör som sjunger ett Requiem rymmer också det skavet. Flera olika röster med olika klangfärger och ibland medvetna dissonanser som ändå hålls samman i en enda gemensam rörelse mot vila.

Kanske är det därför vi behöver den här musiken just nu. Den tystar inte klagan och Domens dag får ta sin plats med rädslan och allvaret. Men den slutar inte där. Den slutar i en bön om ljus och vila.

Ett Requiem påminner oss om att vi är dödliga. Det kan låta tungt, men det kan också vara befriande. Den som vågar se sin egen gräns kan leva lite mer sant, älska lite modigare och förlåta lite snabbare. Livet är inte oändligt, och just därför är det så dyrbart.

Musiken skrevs på tre dagar av en sörjande hovkompositör för en mor som skulle begravas, och den sjungs fortfarande, 270 år senare. Sorg som delas kan bli gemenskap och det som sägs i ett mörkt ögonblick kan bära ljus till människor långt senare.

Så kom gärna till Höörs kyrka i eftermiddag. Sitt stilla och njut, både i tanken och i hjärtat. Låt någon annan sjunga en bön, för ibland orkar man bara lyssna. Vi bär varandra, vi är ljus för varandra. Requiem är verkligen ett bevis för det. Som en bonus får ni dessutom lyssna till Höörs fantastiska klassiska musiker och kompositör, Jacob Ulfsheden, och dennes verk Missa Brevis Op.9. Kommer att bli fantastiskt!

”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.

/m