Spindelväv som är ny varje morgon

Varje morgon, samma station. Hyllie bjuder på sista perrongen innan Danmark tar vid eller första där Sverige tar vid, beroende på hur man ser på sitt resande. För egen del innebär Hyllie en daglig stunds reflektion på cirka 20 minuter om Öresundståget är i tid och ännu längre ifall det vill sig annat.

Hyllie bjuder på långa perronger, grå betongvalv och räfflade pelare i rad. Högst upp på varje pelare sitter en krans av strålkastare som lyser upp perrongerna. Vi går där varje dag, många av oss med blicken nedåt, oftast fast i telefonen, andra i rask takt gåendes mot tåget som kommer om bara några minuter. Hyllie är en plats man passerar och inte en plats man stannar på.

Några mornar har jag nu gått omkring och medvetet tittat uppåt. Varje pelare bjuder på liv som få ser.

Precis intill strålkastarna, i skarven mellan lampa och pelare, hänger det spindelnät. I pricip ett spindelnät per strålkastare. Det är inga gamla och dammiga nät utan runda och fullkomliga hjulnät, där tråd efter tråd strålar ut från en mittpunkt och knyts ihop i fina ringar. När ljuset faller genom dem glittrar de som silver. I mitten av ett av näten sitter spindeln själv, liten och gyllene och väntar.

De har funnits där hela tiden, men man ser dem bara om man tittar upp.

”Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma?” (Ps 121:1, 1917).

Psalmisten lyfter blicken. Det är en enkel rörelse, men den förändrar mycket. Den som tittar upp ser mer än det som ligger framför fötterna.

Mycket av vår vardag sker med nedböjt huvud, över skärmar, över kalendrar, över oro. Det är inget fel i sig, för livet kräver att vi ser var vi sätter fötterna men om vi aldrig tittar upp krymper världen till det som ligger närmast.

Jesus sa: ”Se på himlens fåglar” och ”Se på liljorna på marken” (Matt 6). Kanske är det detta jag försöker göra lite mer av i mitt liv? Han pekade på det lilla, sådant som ingen räknar med. Kanske hade han lika gärna kunnat säga: se på spindelnäten i strålkastarljuset vid Hyllie.

När Moses vallade fåren i öknen såg han en buske som brann utan att brinna upp. Han bestämde sig för att gå dit och se närmare på den märkliga synen (2 Mos 3:3). Först när Moses har stannat och vikit av från sin väg talar Gud till honom.

Spindelnätet vid Hyllie är ingen brinnande buske. Men det påminner mig om något liknande: det heliga visar sig ofta i det vardagliga för den som saktar ner.

Det första jag undrade över var varför spindlarna har spunnit sina nät precis där? Svaret är antagligen enklare än vad jag först antog. Ljuset drar till sig liv. Små insekter dras till strålkastarna och därför bygger spindeln sitt hem där ljuset är.

Jag tänker att det säger något om oss människor också. Vi söker oss mot ljuset. Den som har gått länge i mörker vänder sig instinktivt mot det som lyser. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Joh 1:5). Och det är där, nära ljuset, som livet tar form och väven blir till.

Det är ljuset som gör nätet synligt. Utan strålkastarna skulle trådarna försvinna i dunklet under betongtaket. Jag tror att Guds ljus fungerar på liknande sätt. Det skapar inte det vackra ur ingenting, utan det visar det som redan finns. När ljuset faller på en människa syns något av det hon är vävd av, nämligen hennes historia, hennes sår och hennes skönhet.

När jag ser bilden av nätet under lampan tänker jag på rosettfönstren i de gamla katedralerna, med sina runda mönster där allt strålar ut från en mittpunkt. Byggmästarna ville att ljuset skulle tala om Guds ordning och skönhet.

Här, i en station av betong och stål, har en spindel utan ritning eller beställning gjort ett eget rosettfönster. Flera har följt spindelns exempel och nu är det rosettfönster under varje strålkastare. Ingen arkitekt planerade det. Ändå finns det där, ett litet tecken på en skapelse som fortsätter att väva skönhet också på platser som byggts för något helt annat.

I Psalm 139 beskriver psalmisten hur han formades och vävdes samman i det fördolda, långt innan någon såg honom. Gud såg honom redan då.

Spindeln vid Hyllie arbetar också i det fördolda. Den väver på natten, högt upp där ingen tittar, utan publik och utan att någon tackar. Jag tänker att mycket av det viktigaste i livet sker just så. Det gäller bönen som ingen hör och omsorgen som ingen ser, en förälder som vakar, en vän som ringer, ett arbete som görs troget år efter år. Väven syns först när ljuset faller på den.

Spindelväv brukar vi förknippa med det som är skört och övergivet. I Jobs bok liknas den gudlöses trygghet vid ett spindelnät (Job 8:14), något som brister när man lutar sig mot det. Och visst är nätet skört. En vindpust från ett inkommande tåg får det att darra.

Samtidigt är spindeltråd, räknat efter vikt, ett av naturens starkaste material. Många hjulspindlar river dessutom sitt nät och bygger ett nytt nästan varje natt. Varje morgon hänger alltså en ny väv i ljuset.

”Varje morgon är den ny, stor är din trofasthet”, står det om Guds nåd i Klagovisorna (Klag 3:23). Det är en vers skriven mitt i förödelse, av någon som hade sett allt raseras. Ändå finns där en tro på att något byggs upp igen, morgon efter morgon.

Så är det med oss också. Vi är sköra, och ett telefonsamtal eller en diagnos kan riva upp mycket. Men det finns en seghet i människan och en förmåga att börja om, tråd för tråd.

I 1917 års översättning av Ordspråksboken står det att spindeln, som man kan gripa med händerna, ändå bor i kungapalatsen (Ords 30:28). Det minsta och mest obetydliga finns i de stora husen.

Hyllie station är inget kungapalats men den är en stor byggnad av betong, glas och stål, byggd för tusentals människor på väg. Högst upp i den, vid ljuset, bor ändå det lilla, levande och sköra.

Det blir min morgonbön. Att jag lyfter blicken en gång om dagen innan tåget kommer och att jag ser det som finns där fast ingen pekar på det. Jag vill tro att Gud väver i det fördolda, också i mitt liv och i livet hos dem som står bredvid mig på perrongen, med huvudet nedböjt och på väg någonstans.

Det kostar ingenting att titta upp men den som gör det kan få se ljuset glittra i en spindelväv som är ny för den här morgonen.

/m