Den längsta resan

I går satt jag på Kungliga biblioteket i Stockholm. De hade tagit fram originalmanuskriptet över Dag Hammarskjölds Vägmärken åt mig.

På blad nummer 42 läser jag:

Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten /finns det någon botten/?

Ja, i originalet har han inga parenteser. Han jobbar med grön rättningspenna och ibland slår han till med / /. Jag försöker se honom framför mig, där han sitter där på 73:e gatan i New York och rättar.

Dag Hammarskjölds ord om ”den längst resan är resan inåt” har följt mig några dagar i Stockholm, Jag har varit på Sigtunastiftelsen och tagit del av Hjalmar Ekströms samlade böcker och även på KB och nördat ned i Dag Hammarskjölds värld. Det har varit några fantastiska dagar.

Jag fick förmånen att övernatta hos bror med familj i Sundbyberg och nyttjade både pendeltåg- och tunnelbanesystem. Något har hänt med Stockholm sedan jag jobbade här under åren 2001-2006. Det är vansinnigt med folk, överallt. På morgonen och efter jobbet är det naturligtvis flest människor i rörelse. Något har hänt med Stockholm, eller mig, men det är en märklig ensamhetskänsla att befinna sig på ett knökfullt pendeltåg från Sundbyberg till Stockholm City. Så märkligt.

Jag står mitt i gången eftersom det är fullt överallt. Runt mig i vagnen sitter människor. Täta, nära, men ändå var och en inneslutna i sin egen värld. Hörselkåpor, mobilskärmar, samtal om jobb och möten. Det är en annan tid än den jag minns från åren 2001–2006. Jag försöker minnas tillbaka före Iphones dagar. Visst fanns Sony Walkman och kasett/CD-skivor som gav en sorts analog distans till omvärlden men inte så här.

Nu är vi ständigt uppkopplade, ständigt tillgängliga men kanske också ständigt på flykt från det inre. Ingen verkar vara närvarande i nuet. När vi rör oss ut från tunnelbanan verkar alla rusa. Det går så snabbt. Är jag långsam och gammal, ja får man nog svara på båda dessa premisser.

Hammarskjöld skrev vidare i sitt manuskript:

Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala.  

Hur många av dessa i tunnelbanan lyssnar verkligen inåt eller utåt?

När jag arbetade i Stockholm i början av 2000-talet hade kommunen cirka 750 000 invånare. Idag är det över en miljon. Om du räknar ytterområdena är det gigantiskt, lilla Malmö är ingenting. Tillväxten har varit snabb sedan 2006 med rekordår som 2009. Fler människor, fler möten, mer rörelse, men också en annan sorts närvaro. Tunnelbanan, som förr var en plats för korta möten och tysta blickar, har blivit en förlängning av kontoret. Här jobbas, rings det, streamas det och ingen verkar bry sig om de som står närmast. Brus överallt men ingen verkar lyssna, varken inåt eller utåt.

Hammarskjöld visste något om att leva i världens brus utan att förlora sig själv. Han skrev,

Den ’mystiska upplevelsen’. Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor.

År 2001 lyssnade vi på musik i våra Walkman. Det var en medveten paus, en vald distans. Idag är hörselkåpor och mobilskärmar inte längre ett val, de är en slags förlängning av oss själva. Vi skapar bubblor av ljud och ljus för att skydda oss från det yttre, men kanske också från det inre? Hammarskjöld skrev om att,

bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.

Hur bevarar vi den inre tystnaden när stojet inte längre bara kommer utifrån, utan också inifrån våra egna enheter men inte från vår medvetna val om att verkligen lyssna inåt eller finna stillheten i att titta utåt?

Hammarskjöld gav oss en vägledning,

Förstå – genom stillhet, Handla – ur stillhet, Vinna – i stillhet.

Och på ett annat ställe:

Understand – through the stillness, Act – out of the stillness, Conquer – in the stillness.

När jag sitter där på KB och läser det sistnämnda ur Hammarskjölds original slås jag över hur väl det överensstämmer med skomakaren från Helsingborg och hans tankegångar, Hjalmar Ekström.

Ekström, mystikern som år 1901, sexton år gammal, upplevde ett genombrott där ”alla ting och människor blev genomskinliga, ’liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”

Ekström beskrev denna tid som en ”beskådelsens tid” som varade i tre år: ”Allting låg bländande klart och likväl med ett milt sken framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting.”  Sedan blev det honom fråntaget. ”Vid detta fick jag ej tydligen stanna. Vägen ledde vidare.”

Ekström skrev också något som talar direkt till den som känner sig ensam och härjad: ”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd. O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”

Är det inte precis detta vi behöver höra när vi sitter i tunnelbanan, omgivna av människor men ändå ensamma? Att vårt djupaste lidande, vår djupaste ensamhet, kanske är den plats där vi är närmast himlen – och närmast varandra?

Ekström talade ävenom de ”vingskjutna fåglarna” – de som är ” av Gud vingskjutna och för Guds skull av denna världen vingskjutna.”  Hur många av människorna runt oss i tunnelbanan är vingskjutna – av Gud och för Guds skull – utan att veta om det?

Som präst och kristen mystiker söker jag en immanent Gud, jag vill tro på en immanent Gud, en Gud som finns i allt, i varje ögonblick, i varje människa. Men var är Gud i tunnelbanans brus? Kanske just där, i tystnaden mellan två notiser, i blicken som möter en annan människa trots skärmen, i det lilla valet att lägga ifrån sig mobilen och bara vara. 

Hammarskjöld skrev om detta centrum av stillhet som varje människa bär inom sig,

Varje människa bär på ’ett centrum av stillhet omgivet av tystnad’  

Och vidare några blad bort,

The Uncarved Block –. Förbli i Centrum, ditt eget och de mänskliga reaktionernas. Handla för de mål detta ger ditt liv i all utsträckning som detta i varje ögonblick är dig möjligt. Handla så utan tanke på följderna och utan att i något söka dig själv.

Att förbli i Centrum är kanske det svåraste vi kan göra i en värld som ständigt drar oss utåt, mot skärmar, mot prestation, mot att vara synliga. Hammarskjöld fortsatte,

Att förbli en mottagande –. Av ödmjukhet. Och för att rädda din mjukhet. Att förbli en mottagande – och att tacka. För detta: att få lyssna, se, förstå.

Och i en annan passage, en av mina favoriter,

Icke jag utan Gud i mig. Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande. Bägarens stolthet är drycken, dess ödmjukhet tjänandets.

Hammarskjöld använde bilden av den tomma skålen,

Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –

Det är blott när skålen är tom som Centrum blir Gud. Men hur många av oss kommer till tunnelbanan med tomma skålar? Hur många av oss är fyllda av egna tankar, egna projekt, egna rädslor?

Ekström skrev om att ”Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom det allra minsta lilla ting här i världen, t.o.m. genom sten och bråte.” Om Ekström kunde se Guds rike i sten och bråte i Helsingborgs gator – kan vi då inte se det i Stockholms tunnelbana år 2026? I de trötta ansiktena, i de snabba stegen, i de tysta suckarna?

Hammarskjöld skrev också

Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling. 

Att se människan bredvid sig som mer än en silhuett, att våga en blick, ett leende, en gest av närvaro – det är handling. Det är helgelse.

Stockholm växer, men vi behöver inte växa ifrån oss själva. Hammarskjölds väg inåt är inte en flykt från världen det är ett sätt att möta den på djupet.  Han skrev

Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.

 Och:

Never look down to test the ground before taking your next step: only he who keeps his eye fixed on the far horizon will find his right road.

Att ta sig tid till tystnad, att våga vara närvarande utan att göra något, att se människan bredvid sig som mer än en silhuett i en full vagn, det är kanske den mest andliga handlingen vi kan göra i en stad som aldrig sover.

Hammarskjöld skrev också:

We all have within us a center of stillness surrounded by silence. 

Vi har alla detta centrum, i oss, oavsett om vi sitter i tunnelbanan, på kontoret, eller hemma i soffan. Frågan är bara…vågar vi söka det? Vågar vi lyssna? Inåt?

Den längsta resan är fortfarande resan inåt. Men kanske är det just i tunnelbanans brus, i mobilens ljus, i stadens oavbrutna rörelse som vi får chansen att påminnas om att Gud inte är långt borta utan nära, immanent, väntande i det ögonblick när vi väljer att stanna upp och lyssna. Men hur många gör det?

Ekström skrev,

O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand […] salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!

Och Hammarskjöld

För den som tror skall det sista undret bli större än det första.

Kanske är det sista undret inte något som sker bortom världen utan mitt i den. I tunnelbanan. I blicken. I tystnaden mellan två notiser. I valet att vara närvarande. Jag låter Hammarskjölds och Ekströms ord fylla mitt inre samtidigt som jag försöker se och möta de som är mig närmast.

Den längsta resan är resan inåt!

/m