Längtan

Söndag. Det är min sista mässa innan semestern tar vid. Jag ska arbeta två veckor till men sedan blir det fem veckors ledighet. När många andra återvänder efter sin ledighet traskar jag ut från tjänstgöringen till något annat. En märklig känsla av längtan har tagit sin plats i mitt inre de senaste dagarna. Den bär dock dubbelheten i sig. En märklighet som jag försöker att bearbeta.

För kan man längta efter diametralt motsatta saker? Samtidigt? Som om det finns en märklig spänning i människans hjärta kring två poler, som om dessa vore spända mellan två stränder. Ena stranden bär vilans löfte med långsamma morgnar, vindens sus genom träden och tiden som inte jagar. Den andra brinner av kallelse med uppgifter som väntar och som vill bli gjorda, platser som vill bli besökta, människor som man vill träffa och ord som vill bli sagda. Och mitt däremellan står jag, med en längtan som inte låter sig delas upp så enkelt.

För samtidigt har jag under flera års tid, ja större delen av mitt vuxna liv försökt att leva i nuet. Att hela tiden vara närvarande, härvarande, med full fokus på det som jag gör i stunden. Inte vara i tankarna någon annanstans. Inte drömma mig tillbaka till förflutna tider eller i nuet tänka på det som kommer i framtiden. Nuet är det enda som existerar och jag har tränat mig på att maximera stunderna, ögonblicken. Längtan passar då inte riktigt in. Att längta tillbaka till ögonblick som varit eller se fram emot något i framtiden stjäl både tid och uppmärksamhet från nuet. Hur passar längtan in i nuet?

Jag tänker dock att vi är många som längtar efter vila, men inte efter tomhet. Vi längtar efter arbete, men inte efter tyngd. Det är som om själen vet något som kroppen ibland glömmer, att vi inte är skapade för antingen eller, utan för ett både och, som ännu inte riktigt låter sig fångas.

Det finns en helig längtan i tröttheten. Den säger att du inte är en maskin. Du är jord, du är ande, du är någon som behöver vila i det som inte måste förtjänas. Den längtan är mild, nästan viskande, men den bär på en sanning som går djupare än pliktens röst.

Men det finns också en annan längtan för mig som är minst lika helig, men kanske mer brännande. Den viskar att du är kallad. Ditt liv är inte tillfälligt. Det finns något som bara du kan bära fram, något som inte kan vänta i all oändlighet. Den längtan skaver ibland, nästan stör vilan, som en eld som vägrar att slockna.

Och kanske är det just där, i mötet mellan dessa två, som livet blir som mest sant. Inte när vi lyckas välja bort den ena, utan när vi vågar lyssna till båda, utan att förneka någon av dem.

För vad är längtan om inte ett tecken på att vi ännu inte är framme? Och vad är det i oss som längtar, om inte något som anar ett djupare hem?

Kanske är semesterns längtan en bön om att få återvända till det enkla, till att bara få vara inför Gud, utan prestation. Och kanske är arbetslängtans glöd en annan sorts bön, att få bli ett redskap, att få ge det som lagts i våra händer och som bara jag kan.

Så står jag där, med båda dessa rörelser i mig. Och kanske är det inte ett problem som ska lösas, utan ett mysterium att leva i. Som ebb och flod, som inandning och utandning. Vila och verka. Ta emot och ge vidare.

Och i allt detta finns en djupare längtan, som ingen semester och inget arbete helt kan stilla. En längtan efter Gud själv, där all min oro får ro, och all min längtan får sitt namn.

/m