Tillfällig gäst i någon annans verklighet

Jag sitter på ett tåg. Bredvid mig sitter en muslim. Vi diskuterar Jesus. Min prästkrage gör det enkelt för oss båda att närma oss med relativ lätthet djupa teologiska frågor. Jag uppskattar samtalet, jag hoppas han gör likadant. Vi skiljs åt när han kliver av i en småländsk mindre ort medan min färd går vidare.

Precis innan han lämnar mig säger han att han uppskattade att få vara ”tillfällig gäst i någon annans verklighet”. Jag ler och nickar som respons.

Sitter och tänker på religionsfrihet i vårt land efter mötet med mitt tillfälliga resesällskap. Religionsfrihet är ett av de där orden som lätt blir högtidliga och lite avlägsna. Vi möter det i regeringsformen, i Europakonventionen och i olika högtidstal. Där står det som en självklar princip: varje människa har rätt att tro, eller att inte tro, att utöva sin religion och att uttrycka sin övertygelse. Men frågan är vad som händer när vi flyttar religionsfriheten från dokumentens värld in i vardagen. In i våra möten med varandra?

För i grunden är religionsfrihet för mig inte enbart en rättighet att försvara, det är en hållning att leva efter.
Att ta religionsfriheten på allvar innebär att vi erkänner något djupt mänskligt hos varandra, nämligen att tron, övertygelsen och sökandet efter mening hör till livets innersta väsen. Det gäller inte bara min egen tro, utan också din. Religionsfrihet betyder därför inte bara att jag får tro som jag vill, utan att jag också är beredd att ge samma utrymme till andra, även när deras övertygelser skiljer sig från mina egna.

Här blir religionsfriheten en praktisk ledstjärna. Den vägleder hur vi talar om och med varandra, hur vi möts i det offentliga rummet och hur vi bygger vårt samhälle tillsammans. Den påminner oss om att vi inte behöver vara överens för att visa respekt. Och den utmanar oss att stå upp för andras frihet, inte bara vår egen.

I en tid när jag upplever att samhällsdebatten ofta blir polariserad kan religionsfriheten fungera som ett slags andlig kompass. Den hjälper oss att hålla fast vid både övertygelse och ödmjukhet. Jag får tro men jag får inte tvinga någon annan. Jag får vittna men inte förminska någon annan. Jag får stå stadigt men inte stänga dörren för den andre.

Krister Stendals tre gyllene regler för religionsdialog bär jag ofta med mig i mitt inre, också som en praktisk vägledning vid möten med andra. Biskop Krister engagerade sig tidigt i religionsdialogens tjänst, framför allt dialogen mellan judar och kristna, och förmedlade en ny syn på Paulus i boken ”Paulus bland judar och hedningar”. Han formulerade tre ”regler för religionsdialog”:

• Ge utrymme för helig avund!

• Om du vill veta något om en annan religion ska du fråga dess anhängare, inte dess motståndare.

• Jämför inte din egen traditions bästa ideal med den andres värsta praktik.

Det sistnämnda tänker jag ofta på när jämförelser görs mellan olika åsikter. Inte bara i religionsdialoger, det är en bra regel att ha med sig överhuvudtaget.

För mig som varje dag lever och verkar i trons sfär är det tydligt att kyrkan lever i frihet fullt ut. En tro kan aldrig påtvingas, den måste få tas emot. Därför är religionsfriheten inte ett hot mot tron, utan en förutsättning för att tron ska vara äkta.

Kanske är det just här religionsfriheten blir som mest konkret, i det lilla mötet, i de små ögonblicken. När vi lyssnar och tillåter oss att lyssna färdigt. När vi avstår från att misstänkliggöra och döma andra. När vi vågar stå för vår tro men också respektera andras vilja att tro på något annat eller inte tro alls.

I Sverige garanteras denna frihet i grundlagen. Friheten innebär inte enbart att ha en religiös övertygelse utan också friheten att inte ha en övertygelse alls. Friheten att utöva sin tro i gemenskap med andra eller friheten att göra det i ensamhet. Frihet innebär också att slippa religiös påverkan från staten. Det är därför skolan ska undervisa om religioner, inte predika.

När jag efter några timmar går av tåget i Malmö känner jag att religionsdialog för mig är ett raster över min grundläggande uppfattning att oliktänkande berikar. I en värld där vi alltmer försöker sluta oss till de som är lika oss, tycker lika som oss tänker jag att sotdöden är nära. Jag står istället upp för det multikulturella, i att lyssna och lära av de som tycker och är olika oss.

Inom religionen är det dessutom grundlagsskyddat!

/m