Röstens peak efter en pingismatch

Jag slog en prästkollega på en pingismatch igår innan Ungdomscaféet drog igång i källaren. Han blev nog mer förvånad än mig över resultatet. Tänker så här i efterhand att det handlade nog mer om inställningen än om det faktiska spelandet eftersom han frågade mig innan matchen följande fråga:

”Har du tid att få stryk i pingis innan ungdomarna kommer?”

Han hade uppenbarligen i sitt sinne förutsatt att vinna relativt enkelt över mig och när det blev en chockstart med två-tre förlorade bollar i rad för min vän, ja, då blev inställningen förödande.

Frågan är nu om detta var min ”peak” när det gäller vårt pingisspelande tillsammans? Ska jag leva på det här resten av vårt gemensamma liv och låta honom få leva i skuggan av att han fick stryk av mig i pingis? För evigt!

Jag har djup respekt för sångare som kör ända in i kaklet. Deras viktigaste instrument, rösten, är en annan än när de började sin musikkarriär, än när de gjorde sina genombrott. När Leonard Cohen och David Bowie släpper sina sista skivor precis innan de lämnar detta jordeliv är det med en åldrad röst men med ett djup och en annan nyans som de aldrig skulle ha kunnat uppbringat tidigare i livet. Deras musikstil följer med röstens kapacitet och när jag lyssnar på Cohens ”You want it darker” fylls jag av djup respekt, djup beundran. Cohen släpper albumet med låten den 21 oktober och Cohen dör sen 7 nov. Bådas liv handlar inte om ”peaks” – de kör ända in i kaklet.

När jag ska fylla 15 år spelar Whitesnake på TV-programmet, Musikbörsen, som sänds från Hamburger börs i Stockholm (tror visserligen att just Whitesnakes spelning är från Grand hotell…men där kan minnet svika mig). Det blir i alla fall Jon Lords sista spelning med Whitesnake innan han återförenas med Deep Purple. Whitesnake hade helt tagit över mitt musikliv det året. Under min uppväxt blev det av naturliga skäl väldigt mycket Sweet, Kiss, Deep Purple och Nazareth, men även mycket svensk musik, men när jag fick upp ögonen för David Coverdale blev det inget annat ett tag. Hans soloskivor i slutet av -70 talet blev ingången och sedan när Whitesnake kom med sina skivor Saints and Sinners och Come and get it blev dessa ett tag mitt hela universum.

1984 är ett år när Van Halen släpper sitt berömda album men för mig blev det Whitesnakes album Slide it in som lyfte till ännu högre höjder. Det är här här jag ser dem på TV i mitt barndomshem. Låten ”Gambler” inleder spelningen och David Coverdales röst fyller vårt vardagsrum. Mina föräldrar är inte lika entusiastisk som jag och min lillebror. ”Guilty of love” följs av ”Love ain´t no stranger” och jag har för mig att de avslutar med ”Ready and willing”. Hans röst är så där rispig och bluesig som bara Coverdale kan ge.

Åren går och ny musik produceras, andra band och andra artister kommer in i mitt liv. Jag är en riktig musiknörd och mitt lyssnande breddas. Det blir klassiskt, det blir pop, det blir rock och naturligtvis hårdrock. Många spelningar ses med mängder med artister. Ett band och en röst ligger dock där djupt i mitt inre, som en inristad sten som inte släpper mig. David Coverdales röst under det sena 70-talet och -80-talet bär mig genom livet. Hans röst under den eran är nog både hans livs ”peak” och även mitt.

Coverdales Whitesnake utvecklas och släpper hela tiden nya skivor, han gör ibland sina farvälturnéer men fortsätter ändå. Jag ser konserter och lider med honom. För det är något med rösten som inte bär längre. Han får slita mycket och egentligen ändå från 80-talets slut till nu har Coverdale haft problem med sin röst. Nu bär det inte längre och han gick igår ut och sa i ett officiellt meddelande att nu kommer det inte bli något mer, han lägger av.

Ett långt musikliv avslutas därmed. Det blir inget Bowie eller Cohen-liknande att köra ända in i kaklet. I Coverdales fall handlar det nog mer om musikstilen som Coverdale ser att han inte vill ändra utifrån röstens kapacitet utan det som är gjort finns där, det som är gjort är gjort. Han har kört längre än vad många tänkte var möjligt – beundransvärt.

På vägen till jobbet lyssnar jag återigen på Saints and Sinners, albumet från 1983. Njuter av ”Youngblood” och alla andra låtar. Rösten är fortfarande bluesig och bär igenom hela albumet. Jag njuter. Det är något med en ”peak” som får livet att stanna upp men likväl är livet så mycket mer än bara en speciell tid i livet eller en speciell skiva. Livet erbjuder både upp- och nedgångar och att kunna leva livet så som det är och att följa med i livet i takt med sin egen kropps utveckling är sannerligen häftigt. Bowie och Cohen levde verkligen ett helt liv i samklang med sin egen utveckling.

Jag hade gärna sett att Coverdale gett sig in på andra musikstilar, lugnare musik, där hans röst kanske fortfarande erbjuder en möjlighet men jag respekterar hans val av att nu är det nog. Ett liv med låtskatter är till ända. Tack för allt!

Byter låtval och lyssnar en stund på Cohens ”You want it darker”. Det avgör min inställning till fortsatt pingisspelande med min prästkollega. Jag kommer att köra ända in i kaklet. Jag kommer säkert att förlora några gånger framöver, vinna några, men det spelar egentligen ingen roll. Jag kommer att njuta av stunderna, skratten, glädjen och livet.

Ända in i kaklet.

/m

(Bilderna i detta inlägg är från sista konserten jag fick uppleva med Whitesnake när de spelade på Hovet den 4 juni 2022 tillsammans med mina syskon. Tack för allt Mr Coverdale)