Ta vara på mellanrummen

Väntar på en försenad buss. Det är tidig morgon i Sveriges tredje största stad. Två andra medväntare står och trampar vid busshållplatsen, djupt försjunkna i sina mobiltelefoner och scrollandes med högertummen. Jag frågade vid något tillfälle min son vad det är för teknik alla använder sig av när de läser artiklar på mobilen. Han skrattade och sa att det är Tik-tok de tittar på och tum-tekniken är att de sveper snabbt fram nästa klipp.

Kände mig en aning dum för jag själv konsumerar hela tiden artiklar från olika tidningar världen över via min mobil och tänkte att jag hade en föråldrad tum-teknik…men så var inte fallet. Tik-tok har jag bara hört talas om, men vet dessvärre inte vad det är.

När bussen äntligen kommer och vi går på gör jag en observation att i princip samtliga på bussen har sina mobiltelefoner i handen och scrollar. Antar att inte alla använder Tik-tok men ingen reser på det sätt som jag är uppvuxen med…nämligen att låta mellanrummet ta plats.

Umberto Eco sa i en DN-intervju när jag var ungefär 24 år som har satt sig i mitt huvud:

”Jag har en tes om att det man uträttar, gör man i mellanrummen.”

Umberto Eco var i Stockholm och jag hade precis slukat hans bok ”I rosens namn”. Läste DN-intervjun och Eco hade någon teori om att precis som universum till stora delar består av tomma mellanrum och om all materia kramades ihop till en boll skulle den bli väldigt liten. Så är vårt liv, fullt med tomma utrymmen, stunder som uppstår när vi väntar på en buss, reser mellan två möten, tågresan mellan två stationer, när vi ligger i badkaret (om vi har något), eller väntar i köer. Vi måste helt enkelt ta vara på mellanrummen.

Umberto Eco var några år äldre än vad jag är nu när han gjorde den där DN-intervjun 1993. Jag förstår dock precis vad han menar. Jag tänker precis likadant när jag observerar alla dessa resenärer. Vi måste lära oss att återta utrymmet som uppstår när vi inget har att göra. Den där instinkten att fylla varje tid med innehåll lämnar inget utrymme till att lyssna på den inre rösten som talar till dig. Du konsumerar hela tiden något och matas ständigt med något, är det inte via dator, TV eller mobil så är det via hörlurar. Tystnaden och mellanrummet väljs bort.

När vi går av bussen och Öresundståget tar mig vidare till Höör sätter jag mig i den tysta kupén. Jag låter blicken vandra ut över det skånska landskapet allt eftersom vi färdas upp över fälten. Tillfälliga stopp längs vägen men annars en behaglig resa med solen uppstigande från öster. Njuter.

I kupén finns det en del som passar på att sluta sina ögon och vila, andra surfar på sina mobiler och en kvinna läser en lånad bok från Kristianstads bibliotek. Några sitter och tittar ut över landskapet och jag tänker att jag ändå delar med några andra den gemensamma strävan efter att ta vara på mellanrummet. Noterar dock att samtliga dessa har hörlurar. Inser till slut att jag är den enda som lever i tystnaden och i mellanrummet med landskapet som enda sällskap.

När vi är framme vid Höör vänder sig den läsande damen till mig när jag ska gå av och viskar:

”Jag har sett dig förrut. Du är lite utmärkande i din prästskjorta. Jag har alltid undrat över vad du grubblar på när du sitter och tittar ut över landskapet.”

Jag svarar henne tyst:

”Jag njuter av mellanrummet.”

Sedan går jag av.

/m