Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Anklagad – fastan dag 12
Idag är det söndag och fastan tar traditionsenligt paus. För egen del väljer jag att fortsätta även idag. Vill ha en obruten fasteperiod.
Deltar i en gudstjänst i Limhamns kyrka. Andra söndagen i fastan och predikan följer evangelietexten. Känns väldigt traditionellt. Det här är en ny församling för mig och jag är uppriktigt nyfiken på deras traditioner och gudstjänstordningar.
På kvällen ser min sambo och jag filmen ”En officer och spion”. Boken av Robert Harris har jag naturligtvis läst och som vanligt känner jag att filmen inte riktigt lever upp till bokens nivå. Blir ändå djupt berörd av filmen. Identifierar mig starkt med Alfred Dreyfus. Oskyldigt anklagad och oskyldigt dömd. Gamla kollegor och en hel bransch som vänder en ryggen. Massmedia som spyr ut lögner och uppviglar. Politiker som älskar mediautrymmet och inte drar sig för att ljuga för att synas. Se där…ingredienser i mitt liv likväl som för Dreyfus. Han hamnar ofrivilligt på den sydamerikanska Djävulsön, jag flyttar frivilligt till Malmö.
Då vi cyklar hem är det mörkt och regnet hänger i luften. Jag reflekterar över det här att stå på den anklagades sida. Att vara den som oskyldigt anklagas för något. Min älskling som cyklar framför mig har alltid stöttat mig, likt Lucie Dreyfus alltid stöttade sin Alfred eller Maria och Magdalena som alltid stöttade Jesus. Levande änglar som ser människan hos den anklagade och som aldrig tvekar att ge kärlek. Dessa underbara individer som trots det stormiga nuet aldrig ger upp, aldrig tvekar, aldrig tvivlar.
Att bli anklagad för något man inte gjort är att få en skam lagd på sig. Det upplevs som ett personligt angrepp som hotar hela ens självkänsla. Jag tänker att det är helt naturligt att reagera med ilska och skam och för mig har det alltid känts som att politikern, stalkern och massmedia gjort en våldshandling på mig.
För många år sedan läste jag Anna Kåvers bok om acceptans. Jag fördjupade mig i alla Russ Harris böcker om ACT och det har hjälpt mig att stå ut med verkligheten, både den yttre verkligheten och de inre tankar och känslor jag har. När jag slutar att kämpa emot och accepterar hur det är, kan jag börja förändra det jag vill ändra på. Däremot kan jag aldrig vrida tillbaka historien. En anklagelse finns där för evigt, hur sann eller osann den än är.
Anna Kåver vet jag satte ord på mina känslor. Hon beskrev hur det är att få skulden för negativa handlingar som man är oskyldig till. Hon menade på att man känner skam, fast det inte är självförvållat. Man vet att andra människor betraktar en som dålig vilket kan leda till stor förtvivlan. Man vill ju bli älskad och respekterad, när man anklagas för skamliga handlingar blir ens sociala position hotad. Och att inte bli trodd fast man talar sanning är nog något av det mest förfärliga man kan uppleva, det slår hårt mot självkänslan. Det är lätt att gripas av vanmakt, eller att bli besatt av tanken på upprättelse eller av känslan av att vilja hämnas.
För mig har det alltid varit viktigt att jobba med acceptans. Det vill säga att acceptera det som hänt, inte fastna i tankar liknande ”att det där skulle inte ha hänt” eller ”om det där ändå hade gjorts annorlunda”. Det tjänar ingenting till att älta. Att fastna i bitterhet drar bara massa onödig energi och då kan jag inte gå vidare i livet.
Självklart är det bra att få upprättelse som Dreyfus men för egen del har jag släppt det. Det kommer aldrig hända. Jag vet inte hur Alfred Dreyfus kände sig men jag kanske kan föreställa mig bättre än många andra. Då andra ser filmen går de vidare i livet som ingenting, jag reflekterar och känner att själen rubbas en aning. Att vara den anklagade är svårt och hur man ser på sin omgivning definierar lite hur man är som individ. Jag vet inte hur Dreyfus hanterade sin inre ilska och med vilka känslor han såg på sin omgivning. Jag hoppas han följde Jesus exempel från Lukasevangeliet (Luk 23:24) som jag i alla fall väljer att följa.
Upphängd på korset, falsk anklagad kan vi med stolthet ändå säga till de som vill oss ont och som anklagat oss,
”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”
/m
Mats Uddin 