författare/konstnär/coach/föreläsare
Denna dag firar jag 10 dagar gällande fastan. Jag tycker att det avlöper över förväntan måste jag säga. Avhållsamhet och reflektion verkar vara en oslagbar kombination. Jag ska inte bli alltför stursk men än så länge ser jag inget som gör att jag inte kommer att fullfölja fastan.
Idag har jag reflekterat kring mina begränsningar och svagheter. Utgångspunkten var gårdagens reflektion kring villkorslöshet och att leva ett liv i full transparens. Alla människor besitter styrkor och svagheter, så även jag, tro inget annat. Jag är dock en varm anhängare av styrkebaserad coachning/ledarskap och att jobba med acceptans. I grunden tycker jag således om att hela tiden lyfta de starka sidorna och vid motgångar använder jag mig av KBT och ACT och accepterar läget som det är och ser därför framåt istället för bakåt.
Det här har gjort att jag i mångt och mycket lever ett liv där mina svagheter förminskas. De finns där, jag konstaterar att de existerar men sedan låter jag dem vara. Dagens reflektion inbegriper ett reflekterande över om denna strategi verkligen är rätt? Då jag levde genom förnuftet och sinnet kändes strategin självklar. Nu när själen gör sitt intåg i mitt liv bär jag en annan fundering. Är det här en hållbar strategi framöver? Genom att leva på det här sättet begränsar jag då Guds möjligheter att hjälpa mig?
Då jag sitter här på Espresso house i Limhamn slår jag upp några Bibelcitat ur Bibeln på måfå. Det brukar jag göra vid funderingar och jag tycker mig se ett mönster. Här kommer några citat.
Enligt Bibeln verkar det vara så att Gud älskar svaga människor. Hela Nya testamentet är exempelvis full med episoder där Jesus tar sig an, till synes, svaga människor. I Paulus alla brev framgår det tydligt att svagheten är en styrka. Jag får mig en tankeställare då jag tycker mig se den röda tråden.
Utgångspunkten för min reflektion blir således om jag begränsar Guds möjlighet att nyttja mig genom att jag inte är alltför tydlig med mina svagheter/begränsningar? Jag tycker mig se att de gånger Gud har verkat i mitt liv har jag inte alls lyckats förutsäga de efterföljande händelserna. Gud verkar på en helt annan nivå och min utgångspunkt har alltid varit en fundering kring varför inte Gud använder mina styrkor mer här i livet. Kanske ska jag tänka bredare – han vill använda även svagheterna.
I Matteusevangeliet finns det ett Jesus-citat som jag har grubblat en del på genom årens lopp. Där säger Jesus, ”Saliga är dem som är fattiga i anden”. Jag börjar tro att Jesus ord handlar om att jag måste ha en tydlig insikt om mina svagheter/begränsningar och inte trycka ned dem. Visa dem öppet och låta styrkor och svagheter leva sida vid sida. Egentligen är det här ganska självklart. Om Gud bara ville nyttja kraften hos fullkomliga människor utan svagheter skulle inget i världen hända. Ingen är fläckfri, ingen människa saknar svagheter.
Ärlighet varar längst och sanningen skall göra eder fria – två citat som jag alltid har haft som rättesnören. De citaten borde kunna appliceras även i detta sammanhang. Inse att jag inte är fullkomlig, vara ärlig mot mig själv samt Gud och tydligt visa mig sårbar genom att blottlägga mina svagheter. För att fördjupa resonemanget ytterligare tror jag inte att det räcker med att enbart synliggöra mina svagheter, jag tror helt enkelt att jag ska bejaka dem och vara lika stolt över dem som med mina starka sidor.
Vid en första anblick kan detta te sig helt obegripligt. Jag vill ju innerst inne göra mig av med mina svagheter och låta styrkorna ta över. Under denna reflektion inser jag dock att det är ett feltänk. Mina svagheter förhindrar högmod och gör mig ödmjuk, mina svagheter leder mig till ökad empati och hänsyn och att blotta mina svagheter borde lätta mitt samvete.
Då jag lämnar Espresso House för denna gång känns det som om jag har kommit ännu närmare att förstå Guds outgrundliga vägar. Mitt tvivel är en styrka men det är också en svaghet. För mig spelar det ingen roll. Styrka och svaghet är hädanefter lika viktiga ingredienser i mitt liv. Jag bejakar dem båda.
/m