Lucia och Nürnberg

Året måste ha varit 1998 och under sommaren läser jag Gitta Serenys fascinerande biografi över Albert Speer. Jag blev oerhört fascinerad över Speer och dennes sätt att intellektualisera sanningen till sin egen fördel. Serenys djuplodande samtal och hennes sätt att lägga upp samtalen blev till en oerhörd läsvärd upplevelse som jag ofta sedan dess återkommit till i livet. I boken nämns det om psykiatrikern Douglas Kelleys arbete under Nürnberg-rättegångarna. Det var så jag kom in på Kelley och dennes bok om Nürnberg.

Det skulle sedan dröja ända till min arbetslöshetsperiod efter 2017 när jag får möjlighet att läsa Jack El-Hais roman om Kelley och Nürnberg. Sedan dess har jag hoppats att någon skulle göra en film om Nürnberg, antingen baserat på Serenys bok eller Kelleys…det blev Jack El-Hais. Lite synd men jag var ändå nyfiken på filmen, fick möjlighet att se den idag under Lucia. Helt ensam i en stor biograf i Malmö!

Filmen Nürnberg skildrar inte bara rättvisans formella triumf utan också en djupare kamp, försöket att förstå det mänskliga ansiktet bakom systematisk ondska. Psykiatrikern Douglas Kelley står mitt i spänningsfältet mellan vetenskapens objektivitet och moralens krav. När han undersöker de tillfångatagna nazistledarna möter han inga monster, utan intellektuella, bildade män som bär på samma drag av komplexitet och självförsvar som vi alla gör.

I boken som Kelley sedan skriver förstår man att särskilt Albert Speer väckt hans fascination. Speer framstår som kultiverad och självkritisk, den ”gode nazisten”, men Kelleys psykologiska blick börjar ana ett större självbedrägeri. Hans uppdrag blir till sist en spegling: vad händer med den som försöker förstå ondskan utan att själv bli del av dess förklaringssystem?

Filmen utgår från Jack El-Hais bok och i filmen är inte Speer ens nämnd. Det handlar istället om Göring och Kelley, vilket jag kan förstå. Filmen är en Hollywood-produktion.

När Gitta Sereny många år efter Kelley inleder sina djuplodande intervjuer med Speer i Albert Speer och sanningen, fortsätter hon samma sökande som Kelley. Men där Kelley går in som forskare, går Sereny in som moralist – eller rentav själasörjare. I deras samtal finns en märklig parallell till själavårdssamtalet: sanningen dras fram långsamt, med motstånd, i mötet mellan skuld och försvar.

Sereny tar Speer till gränsen av det uthärdliga: att se, och erkänna, det man själv gjort möjligt. Det är här teologin börjar viska i mina öron. Sanningen är inte bara ett konstaterande, utan ett domens ljus över människan. ”Sanningen skall göra er fria”, säger evangeliet – men det är en dyrköpt frihet. Först när lögnen och självbedrägeriet blottas kan nåden bli möjlig. Stanley Hauerwas kallar det den kristne människans viktigaste redskap – att alltid prata sanning.

Speers självbild krackelerar under Serenys envisa frågor, men full bekännelse uteblir. Han når aldrig hela vägen till det bibliska metanoia, den inre omvändningen. Hans skuld blir erkänd på ytan, men inte i djupet. Kelley och Sereny blir båda vittnen till hur svårt det är att föra sanningen till ett hjärta som vill se sig själv som ”inte så ond som de andra”.

Och det är här deras arbete berör oss. Vi är inte Speer, men vi lever också med mekanismer av ursäkt, förskjutning och kontroll. När vi betraktar världens lidande, klimatets kollaps eller social orättvisa, kan vi känna dragningen att säga: ”Jag hade inte kunnat göra något.” Då viskar Kelleys och Serenys berättelser: se upp – det är så självbedrägeriet börjar.

I kyrkans språk talar vi ibland om ”sanningen i nåd”. Det är mer än tröst; det är en inbjudan att stå kvar i ljuset även när det avslöjar något vi inte vill. Kanske är det just detta som fattades Speer, en människa som sa: ”Jag fördömer inte dig, men jag står inte utanför sanningen heller.” Nåden bär bara när den inte kortsluter ansvaret.

Kelley kunde inte rädda sina patienter från sig själva, Sereny kunde inte väcka full ånger i Speer, men båda gjorde något djupt mänskligt och evangeliskt: de höll kvar blicken. De vägrade låta lögnen vinna inte genom moralism, utan genom att insistera på människans möjlighet till sanning.

Kanske är lärdomen från Nürnberg att bekännelsen alltid är ofullständig, men nödvändig. Världen blir inte friare av att ondskan förklaras, utan av att den erkänns. Att se ondskan i ögonen – i historien, i vår samtid, i oss själva – är början på en långsam omvändelse som aldrig blir färdig.

Se gärna filmen Nürnberg – den är sevärd, men läs hellre böckerna från Sereny och Kelley.

/m