Tyst retreat i Hallaröd

I lördags anordnade vi en tyst retreatdag i Hallaröd. En dag av tystnad och stillhet vid utkanten av höstens underbara färgexplosion. En fantastisk dag helt enkelt!

Att vara på retreat är att vara på en plats i tystnad, tillsammans med andra. Retreaten är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv och reflektera över vad som är viktigt i livet…och på köpet kanske komma närmare Gud…det är i alla fall min bestämda trosuppfattning.

Tystnaden är naturligtvis central under en retreat. För en del av oss är tystnaden utmanande, men ändå något vi kan lära oss att vara i, och med tiden uppskatta. Då kan tystnaden bli läkande för själen. I vardagen är de flesta ständigt uppkopplade och nåbara. Vi vill vara produktiva, effektiva, lyckade och framgångsrika. Men retreaten är fri från mobiler, sociala medier och prestationer. I tystnaden har var och en tid och utrymme att fundera över sin uppgift – sitt kall. 

Från början formades det kristna livet av den rytm som Jesus själv modellerade – ett handlingsliv som flödade ur djup stillhet. Han drog sig tillbaka för att be ensam. Han tog sina vänner upp på berget för att bevittna förvandlingen. Han sökte tystnaden i vildmarken. Det var tydligt att något transformerande hände när Jesus steg bort, och de omkring honom insåg att hans yttre liv var rotat i hans inre förening med det gudomliga.

Under kristendomens första århundraden tog detta mönster tydligare form i öknarna i Egypten, Palestina och Syrien. Ökenmödrarna och -fäderna drog sig tillbaka från städerna för att motstå imperiets förvrängningar av evangeliet. Efter Konstantins omvändelse och kyrkans ökande sammanflätning med den kejserliga makten kände många att något väsentligt gick förlorat. Så de lämnade – inte för att fly verkligheten, utan för att söka den djupare. In i grottor, hyddor och små samhällen gick de för att minnas, för att be, för att leva enkelt och för att brottas med Gud….

Det som började med Jesus och tog tydligare form i öknen flyttade sig sedan västerut – och började blomstra i nya former. Sett ur ett västerländskt klosterperspektiv flödade strömmen av kontemplation genom österns öknar och exploderade så småningom till en mängd olika uttryck i Europa. Naturligtvis finns det många kontemplativa traditioner – man kan säga lika många som det finns människor och samhällen som söker leva i medvetenhet om Guds närvaro. Även om vi hålls fast vid en gemensam tradition och en gemensam rytm i bön, kan sättet detta liv utvecklas på ta många former. Målet har aldrig varit att knäcka någon kontemplativ kod eller bli flytande i bönens mekanik. Det har alltid varit att bli den typ av person som lever vaken inför Guds närvaro – på ett sätt som är rotat, gemensamt och ändå lyhört för de unika strukturerna i våra liv, kulturer och samhällen.

Kontemplation är alltså inte en separat väg eller ett unikt kall. Det är kristendomens innersta väsen, levd med djup och ärlighet. Det är hjärtat i den kristna traditionen, som sträcker sig från Jesus till öknen till idag. I takt med att vår förståelse av människan har fördjupats – genom psykologi, neurovetenskap och traumastudier – uppmanas vi att lägga till nya verktyg, inte för att traditionen var fel, utan för att den formades i en annan tid, med mindre kunskap om hur vi bär och överför trauma eller erfarenheter som har varit obehagliga för oss. Dessa nya verktyg hjälper oss att läka, att förbli närvarande och att älska mer fritt.

I slutändan handlar kontemplation inte om att fly livet utan att gå in i det mer fullständigt. Det är hur vi lyssnar efter Gud i tystnaden – och hur vi hör Gud i detta inre samtal. I Hallaröd dessutom med skapelsens stön och glädjen i att vara vid liv under en underbar höstdag.

Unna dig en tyst retreatdag – du hör mer än vad du kanske tror!

/m