Morgon på Malmö C

Mitt i rusningen på Malmö central ropar en för mig okänd man åt mig:

”Ta hand om din njure!”

Det är ju inte varje dag man hör något sådant och jag blir en aning förvånad men sedan förstår jag sambandet när han lägger till:

”Jag läser din blogg.”

Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Jag skriver dessa blogginlägg och ser på bloggstatistiken att ni är ungefär 8000 som läser mina inlägg men samtidigt tänker man inte på att det är människor som faktiskt läser inläggen. Som faktiskt tar del av mina tankar och erfarenheter via det skrivna ordet. Riktiga människor!

Jag vill tacka er alla. Både att ni läser och att ni hejar på mig när vi möts. För möten och ögonblick är det som driver mycket av mitt liv. Att helt enkelt ta vara på de ögonblick vi får.

Idag var annars en sådan där dag då det tåg jag brukar ta från Hyllie till Höör var inställt. Det gick från Österport till Kastrup men sedan var det inställda avgångar från Hyllie och Triangeln. Jag tog mig därför med ett annat tåg till Malmö C för att där sedan hoppa på tåget från Malmö C till Höör. Nu visade sig Öresundståg ha en allmänt dålig morgon, så tåget var 28 minuter försenad.

Nu gör inte det så mycket för mig. Då blir jag istället nyfiken på vad livet har att ge mig tillbaka under dessa väntande minutrar. Jag hamnade på en bänk vid sidan av den allmänna morgonrusningen i vänthallen och mannen bredvid undrade efter ett tag om jag hade en iPhone-laddare tillgänglig. Naturligtvis hade jag det och erbjöd honom att låna min medan jag väntade på tåget.

Med orden, ”Jag ser att du är präst…”, inledde han sedan en berättelse om ett fascinerande liv med upp- och nedgångar. Det är fascinerande hur min prästkrage kan väcka så många berättelser. Allt eftersom tiden för mitt försenade tåg hela tiden ändrades till en senare och senare tid, fortsatte vårt samtal. Den 76-åriga mannen hade verkligen levt ett liv som många skulle karaktärisera som tufft. Jag tackade efter ett tag livets omständigheter som erbjöd mig ett så pass försenat tåg att det här samtalet kunde förverkligas.

När tåget väl rullade in på perrongen tackade jag mannen för hans delande och med orden att ”du behöver den där laddaren bättre än mig” lämnade jag bänken. En tår föll från hans kind och jag gav honom Guds välsignelse.

Väl på tåget satt jag sedan och tänkte på alla dessa ögonblick som fyller ens liv med innehåll. Alla dessa stunder som uppstår utan förvarning. Vad gjorde det att jag blev en halvtimme försenad till jobbet. Jag blev en berättelse om en människas liv rikare och fick möta en livs levande bloggläsare mitt i rusningstrafiken på Malmö C.

Ta vara på dig och dina ögonblick, dessa är de enda du har.

/m