Efter jul kommer det svåra

Då är vi förbi julen och har gått in i ett slags ”mellandagsmood”. Jag är som vanligt på mitt arbete i Svedala och övar sång inför söndagens mässa samt förbereder predikan med mera. Tänker på ”post-jul”, det som händer efter jul. För egentligen vill jag stanna i alla de underbara möten som skedde vid julbönen, midnattsmässan eller vid den öppna julen på församlingshemmet. Stanna vid det kristna budskapet om att frälsaren föddes som ett litet värnlöst barn. Vi behöver inte gå upp och sträcka oss till Gud, Gud kom ned till oss. Sedan kom Annandagens rödfullhet med bibeltexter om martyrernas blodiga offer. Om våld och splittring och jag tänker i mitt stilla sinne…vad hände med friden?

Jag vill så gärna stanna kvar i den glädje och frid som julevangeliet och julnatten sprider. Glädje, frid och en frälsares födelse. Så kommer Annandagen och med ens är det tvära kast. Här möts vi av berättelser om splittring och offrande av våra liv. Från julens vita glädje till annandagens blodröda förföljelse.

Hur går det ihop – julens glada budskap med vittnesmål om splittring och våld. Det går tyvärr ihop, för det är så vår värld ser ut. Julens budskap är inte att vi till varje pris ska förvänta oss harmoni utan julens budskap leder till att det finns oliktänkande i denna värld och vi kristna måste hela tiden vara beredda på att möta motstånd.

Att Gud blev närvarande mitt i vår värld, född i en krubba i ett stall och med ett budskap som leder till fred och frid ger eko om att Guds närvaro i världen inte är bekväm för alla.

För jag tänker det är så vi ska läsa och förstå texterna under Annandagen. I episteln möter vi Stefanos, som har talets gåva, och som stenas till döds när han sprider sin övertygelse om Kristus. Stefanos sanna vittnesmål kom att kosta honom hans liv. Även i dagens värld möter vi människor som dessvärre kan mista livet när de sprider det kristna evangeliet. För oss här i Sverige upplever jag dock mer att det inte i första hand handlar om fysisk förföljelse utan mer ett kompakt motstånd mot vårt budskap. I vår värld vill vi gärna ha tydliga svar och förklaringar, att då sprida budskap om trons mysterium är svårt.

För visst kan även vi kristna sympatisera med skeptiker, ateister och agnostiker och dela känslan av en frånvarande Gud i världen. Igår var det exempelvis exakt 20 år sedan den hemska tsunamin som drabbade det indonesiska öriket med en sådan kraft efter en jordbävning att 226 000 människor miste livet och över 5 miljoner blev hemlösa. Också jag känner mig betryckt av Guds tystnad och känslan av att Gud är långt borta. Jag inser att världens kluvenhet och livets många paradoxer kan ge upphov till en känsla av att Gud inte finns.

Men jag kan också se andra möjliga tolkningar av den till synes frånvarande Guden och budskapet under Annandag jul vittnar om att vi kristna måste ha ett tålamod och stå fast vid vår tro, oavsett dess konsekvenser.

För det är just tålamodet som är skillnaden för oss som tror och den som inte tror. Det som många gånger förenar en ateist med en religiös fundamentalist är att de går så ovarsamt fram med det mysterium som vi kallar Gud. Vi får aldrig betrakta ett mysterium som Gud som avklarat. Ett mysterium kan aldrig lösas. Vi måste ha tålamod i hoppet och stå fast vid vår tro.

För jag skulle inte ha kommit till tro om tecknen på Guds närvaro låg helt öppet för oss alla, helt åtkomliga för världen. Då skulle det ju helt enkelt inte behövas någon tro. För visst finns det en viss sorts tro som uppstår under de enkla glädjeämnena eller hänförelsen över något enkelt som rymmer en ärlighet och äkthet men min tro kan både plötsligt och oväntat bryta igenom i viktiga skeenden på livets resa där mörkret tycks råda.

En mognad tro för mig blir således att ta mysteriet på allvar och acceptera och uthärda dessa svåra stunder i livet, och tro även när Gud känns så där frånvarande som Gud ibland kan kännas. För ska vi vara ärliga behöver vi ingen tro när allt flyter på eller när vi ställs inför orubbliga sanningar, vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Och trons roll är inte att släcka vår tröst efter fakta eller vishet utan att lära oss leva med mysteriet.

Tro, hopp och kärlek är tre nycklar som vi får med oss på vår livsresa. Tron och hoppet är uttrycket för vårt tålamod i stunder av prövning och kärlek utan tålamod är ingen äkta kärlek. Tro, hopp och kärlek är tre aspekter på vårt tålamod med Gud, tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud ibland känns långt borta.

Tron är helt enkelt en gåva som överskrider mänskligt förnuft. Jesus varnar i evangelietexten för splittring som kan komma i vår väg även om vi sprider budskap om sammanhållning, för så är det för oss människor. Vi verkar inte alltid lära oss av historien, vi misslyckas och försöker igen. Och även om det finns mycket splittring i världen vill jag ändå tro att vi alla människor vill samma sak, nämligen leva i fred med varandra. Vägen dit kan vi tycka olika om men målet är detsamma. Och vi kan genom vår tro vittna om det tålmodiga hoppet. För är det någon som är tålmodiga med oss och våra misslyckanden så är det Gud. Jag är därför tålmodig tillbaka!

/m