Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Var finns det en ateistisk professor?
När julen närmar sig drar det igång en rejäl Gudsdebatt mellan ateister och kristna företrädare. Det är sedan gammalt. Likadant förra året då den ateistiska journalisten Eric Rosén från Aftonbladet kallade alla kristna för att vara ”lite koko”. Jag skrev om det i ett blogginlägg från förra året. Läs det gärna här!
Jag läste också Mattias Oscarssons kritiska artikel i Sydsvenskan förra året och reflekterade över hur dessa ateister verkar kalla ”vi” som de som inte är kristna och att det är detsamma som hela samhället. Deras identifikation med ”vi” gjorde även Eric Rosén i en debatt med Joel Halldorf i en debatt i Aktuellt i veckan. Utgångspunkten var att ökningen av inträde till Svenska kyrkan sker och att ungdomsbarometern spås trenda Jesus som influeraren nummer 1 under år 2025. Att Aktuellt ens hade 8 minuters debatt mellan ateisten Rosén och professorn Halldorf om tron på Gud är ändå något stort i vår samtid.
När Oscarsson och Rosén skrev sina artiklar förra året blev det inga större efterdyningar. I år kom Rosén tillbaka med en längre text, och den landade i en debatt om tro och Guds existens på bästa sändningstid. Frågorna som Rosén ställer är viktiga men han kunde inte låta bli att i bästa sändningstid ljuga om vad Paulus skriver i sina brev. Han kunde dessutom inte låta bli att inkorporera sitt ateistiska synsätt med att ”vi håller på att tränga undan de konfessionella” och jag antar då att han menar ”vi” som hela samhället.
Jag tänker nog att Rosén är lite klumpig i sina uttalanden och vill köra ett maktspråk och identifiera sig själv och sin ateistiska hållning med ”vi som har rätt” och ni kristna ”som har fel” och dessutom är ni ”lite koko”. Hade han uttryckt sig lite bättre kunde han nog ha fått även mig att köpa en viss del av hans argument.
För visst är det så att vi har ett pluralistiskt samhälle och för att alla skall behandlas lika i ett sådant samhälle behöver vi respektera varandras olikheter och åsiktsskillnader. Det kräver ett samhälle där vi har exempelvis en skola som inte är styrd utifrån en viss typ av religiös åskådning. I ett sådant samhälle måste skolan vara fri från att vara styrd av religiösa uppfattningar, men som accepterar att det är en mänsklig rättighet att få utöva sin religion.
Svensk skolhistoria genom tiderna är nästan uteslutande kopplad till kyrkan, kristet tänkande och kristen samhällssyn. Det går helt enkelt inte att förstå dagens svenska skola och dess innehåll utan dess kristna ursprung. Likaså är det med det svenska rättsväsendet. I grunden bygger det på ett etiskt förhållningssätt som bygger på ett kristet tänk. Därför kan det vara svårt, inte minst för en ateist, att ta till sig det historiska arvet som hela samhället är uppbyggt kring och separera det mellan vad som är religiös utövning kontra vad som är fritt från konfessionellt innehåll. Skolinspektionens alla rapporter sedan 2016 har ju duggat tätt kring detta ämne.
Med det sagt så tycker jag att det är bra att vi har en skola som inte styrs av en viss typ av religion. Att vi har separerat stat, skola och kyrka. I ett pluralistiskt samhälle och med en skola som inte är styrd utifrån religiösa övertygelser öppnar det upp för ett samhälle där många religiösa frågor och trosuppfattningar är välkomna. Det är ”vi” för mig. Det är inte ”vi som har rätt” och ”ni som har fel för att ni tror på Kristus”, som Rosén verkar tycka. Som jag nämnde i förra årets blogginlägg, när Rosén kallade kristna ”lite koko”, får man inte glömma bort att han går emot den existentiella dimensionen i vår folkhälsopolitik.
Den 5 juni år 2008, antog Riksdagen proposition 2007/08:110 om förnyad folkhälsopolitik. Där står det bland annat att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov”. Propositionen tar en helhetssyn på människans behov av folkhälsa och då inkluderas på ett naturligt sätt den existentiella dimensionen på folkhälsa.
Vår syn på människan (den västerländska) som utvecklats genom historien har mycket gått från en helhetssyn med kropp, själ och ande (grekisk kontext sarx/soma, psyche och pneuma) till att allt mer bestå av olika delar där man separerar delarna, till att sedan återigen bli en helhet. Människan är i mångt och mycket bestående av en fysisk, psykisk och existentiell (body, mind and soul) helhet. Det engelska ordet Spirit har ibland utmanat möjligheten att inkludera den existentiella dimensionen inom området hälsa, inte minst i WHO:s olika hälsodokument genom årens lopp. Kanske är det där sistnämnda (Spirit/Ande) där en stor del av utmaningen ligger för oss i Sverige?
Även om WVS (world value survey) visar sin tydlighet om att Sverige är unikt individualistiskt och sekulärt tänker jag att existentiell hälsa och samtal kring existentiella frågor inte i första hand handlar om religion. Kanske är det dock många som gör den kopplingen, vilket kan vara ett hinder för att acceptera existentiella hälsoinsatser. Jag vilar mycket på de både professorerna inom folkhälsovetenskap på SydDansk Universitet (SDU), Nils Christian Hvidt och Peter la Cours definition av existentiellt meningsskapande i en sekulariserad kontext. Enligt deras forskning finns det två huvudspår inom området, nämligen den som utgår från det andliga, där religion och tro är en naturlighet och det andra spåret som är filosofi där det blir en stark psykologisk inriktning. Enligt Hvidt och la Cour går det att förena dessa båda spåren inom området existentiell hälsa. Det existentiellt meningsskapande utgår i deras forskning från tre delar där samtliga i befolkningen kan delas in i:
– Sekulärt meningsskapande som grundar sig till exempel i en filosofisk, politisk eller ideologisk inriktning. Här är det naturligt att tänka på existentialismen, liberalismen eller sekulär humanism.
– Personligt/privat andligt meningsskapande. Här är det naturligt att tänka på panteism, astrologi, naturens inneboende kraft eller personligt valda delar från exempelvis religion eller filosofiska rörelser.
– Religiöst meningsskapande där en tro skapar mening. Exempelvis kristendom, islam, judendom eller buddhistisk tradition.
Debattörer som Rosén som har pennan som sitt vapen och skriver för en stor svensk tidning, må vara att det är en kvällstidning men ändå, bör tas på allvar. Dock är det svårt att ta hans argumentation på allvar när han medvetet kör härskarteknik (ni som är lite koko), medvetet ljuger för att trycka ned andra (hänvisning till Paulus kring något som Paulus aldrig skrivit) och som är dåligt påläst om folkhälsa och grundvalarna för det pluralistiska samhället.
Vore kul om det kom fram någon påläst ateistisk debattör någonstans – då skulle vi kanske till och med kunna utveckla vårt pluralistiska samhälle. Debattmässigt var det naturligtvis bra att SVT välkomnade in till en lång debatt om Guds existens, dock blir det ju lite självmål att föra en debatt mellan en professor i kyrkohistoria med en journalistisk ateist. Finns det inte någon professor i ateism någonstans i Sverige så att debattörerna ändå kan bli lite mer jämnbördiga?
/m
En kommentar på “Var finns det en ateistisk professor?”
Lämna en kommentar
Mats Uddin 
Jag håller med om att både Oscarson och Rosén är rätt okunniga och dessutom fördomsfulla, i synnerhet den senare. Jag skulle vilja rekommendera dem att starta med att lyssna till den brittiske journalisten Piers Morgan i samtal med professorn i biologi och troende ateist från mars 2023. Sedan kan man – om man är intresserad av fakta – lyssna till Morgans och Stephen C. Meyers samtal. Hoppa inte över Meyers meritlista….
Vem är det som är koko?
Gå in på Youtube och se.
Brith
mars 2023
GillaGilla