Finns det alltid ett Guds fönster?

Jag läser om erkännandet från Israeliska militären att de av misstag använt drönare för att avfyra missiler på en konvoj i Gaza som drivs av World Central Kitchen. Denna hjälporganisation har jag läst om tidigare och beundrat deras ideella livsmedelorganisation. I händelsens efterdyningar avbryter de nu verksamheten i Gaza. Attacken mot hjälpmedelorganisationen blir således inte enbart en attack mot WCK, utan mot det bistånd som ges till Gaza. Andra biståndsorganisationer har också råkat illa ut efter Hamas terroristattack den 7:e oktober och efterföljande militära offensiv från Israel.

Tyvärr är jag så naiv så jag tror inte att du träffar en konvoj av misstag, det handlar istället om en kultur där vad som är rätt eller fel har suddats ut. Gaza verkar ha blivit en fri eldgivningszon och just nu verkar det inte finnas någonstans i Gaza där man verkar vara säker. Jag mår oerhört illa av allt detta. Världen i övrigt verkar stå handfallen kring denna konflikt och skyddet av humanitär personal som verkar i Gaza borde skyddas till varje pris. Det borde finnas andra vägar att vandra i denna konflikt än att urskiljaktigt fortsätta detta dödande. För vägval finns det alltid. Kanske är det ett Guds fönster som saknas?

Jag funderar en hel del på de där vägskälen som kommer i ens livsväg där flera alternativ uppenbarar sig och du är tvungen att fatta ett beslut. Ibland stannar du vid vägskälet för att fundera igenom noga vilken väg du tror kommer att bli den bästa för dig. Ibland är beslutet enkelt och du fortsätter bara och noterar knappt att det fanns andra alternativa vägar men ibland kommer du till en korsning och du vet att vägen stängs bakom dig, du kan inte vända om, men samtidigt ser du inga andra vägar att ta. Du är innestängd, du är i ett vakuum, som i ett slags rum där det inte finns andra dörrar eller fönster att öppna. Ibland passerar livet och du märker inte förrän efteråt att det fanns en korsning, ett vägval bakom dig, men i din iver att fortsätta på din inslagna väg så märkte du inte de alternativ som uppenbarades för dig.

De vägval som finns gällande konflikten mellan Hamas och Israel kan inte vara att fortsätta med dödandet – någon måste visa sig vara den större parten i konflikten och säga att nu slutar vi. Nu väljer vi en annan väg. Nu väljer vi Guds väg.

Finns det alltid ett vägskäl?
I min autofiktiva bok, ”Jag är Paria”, där huvudpersonen Robert Lundin, som i mångt och mycket är baserad på mig själv, befinner sig vid ett vägskäl i livet på sidan 384, vid Backåkra mellan Löderups strandbad och Sandhammaren, träffar han Adam. I verkliga livet är det just vid detta vägskäl i boken där min autofiktiva karaktär Robert Lundin och författaren själv, tar två olika vägar. Hittills i boken har de följts åt, nu skiljs de åt. Adam träffar de båda men mötet förändrar mitt liv för alltid åt ett håll jag inte ens kunde ha föreställt mig. När jag nämner ”Guds vägar äro outgrundliga” i mötet med Adam är det som om Gud öppnar ett fönster för mig. Adams respons finns bara delvis beskrivet i boken, i verkligheten gav han mig ytterligare en respons som jag för evigt bär med mig. Så många dörrar var stängda för mig och jag kunde inte gå tillbaka och jag såg inget fönster, förrän mötet med Adam öppnade ett nytt fönster, som tidigare varit dolt för mig. Det fanns en väg även för mig men jag såg det inte och då är det naturligtvis svårt att se vägskälet. Förutsättningen för ett vägskäl och ett val är att du således måste befinna dig på vägen. Du måste ändå ta dig framåt i sakta mak, för annars uppenbarar sig inga vägskäl.

Stanna kvar i vägskälet ett tag
Men när allt är så där hopplöst som det kan bli ibland. När den väg du tog för givet plötsligt visar sig omöjlig att fortsätta på. Finns det verkligen inte saker som är helt hopplösa? Finns det alltid en väg ut ur det till synes hopplösa genom ett så kallat Gudsfönster? Ja, jag är övertygad om att det alltid finns en annan väg att ta. Min egen livsresa är ett exempel på det. Ibland kanske vi bara måste inse att det handlar om att stanna i det där vägskälet en stund med vägen stängd bakom oss och bara hantera nuet, trots att vi inte ser någon ny väg eller nytt Gudsfönster någonstans. Att vara i ett slags vänteläge, ett slags läge där livet tycks ta paus, där det inte går att ta tag i saker och ting utan du rör dig fram som i en slags dvala, oförmögen men ändå levande. Våga röra sig framåt men du vet inte vart. Livets jobbiga dagar, att vara levande men inte se någon framtid, för du ser inte någon livsväg.

Hela världens livsväg
Ibland när jag läser texter ur Bibeln eller ser den mänskliga tragedi som utspelar sig framför mig kring hur vi hanterar varandra på denna jord eller hur vi hanterar skapelsen så fylls jag ibland av en känsla av att dörren är stängd bakom oss utan att vi ser fönstret. Vi verkar inte kunna ta till oss av Bibelns grundläggande budskap om kärlek, eller att vi ska värna om skapelsen. Det är ju tydligt i Hamas-Israel konflikten. Mänskliga rättigheter sätts ur spel och klimatkrisen genomsyrar allt. Det vi absolut måste göra enligt vetenskapen, verkar vi vara för oförmögna eller naiva till att få till. När jag läser FN:s senaste klimatrapport läser jag in att det finns forskare som menar att det är för sent. Vi kan inte vända det här. Klimatkrisen har gått för långt. Då tänker jag återigen på att det är vi själva som har stängt dörren bakom oss. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Hela mänskligheten står vid ett vägskäl. Vi rör oss visserligen framåt i en slags dvala men vi verkar inte ha tagit in på en ny väg ännu. Kan det vara så att vi inte riktigt ser Guds fönster ännu? Om Gud ligger bakom vår fantastiska värld, visst kan det väl finnas ett fönster av hopp i alla fall? Ett Guds fönster som vi kan ta?

Hoppets väg
Det finns ett känt Luthercitat som du förmodligen hört och som på svenska lyder, ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”. Det är ett tänkvärt citat. För mig handlar citatet om att aldrig ge upp, att alltid sträva vidare. När jag var i Wittenberg våren 2022 och såg alla de träd som planterats till minne av 500-årsjubileet av reformationen, tänkte jag på detta citat. Nu vet jag att citatet om att plantera träd inte kommer från 1500-talet och Martin Luther, utan från en helt annan tid (andra världskriget och tiden därefter), men det säger ändå att citatet tillkom under en tid som var i desperat behov av hopp. Jag tänker att vi kan ta med oss mycket av sensmoralen i citatet in i vår tid, som ju också är en tid i desperat behov av hopp: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”.

Att vara buren
Även om det blir fel ibland, för det blir det. Ibland väljer man fel väg, ibland drabbas man av vägval där inget av vägarna känns rätt eller vägen försvinner under dina fötter. Vid dessa tillfällen inser jag att det är lättare för oss som har en tro än för andra. Troende vet att de inte är ensamma vid de där stunderna. De är burna av något större. Men även om du inte har en tro som bistår dig vill jag ändå tro att det alltid är bra att reflektera över de där valen du gör i livet och vad det är som gör att du väljer just det ena eller andra vägvalet. Livet är ditt men vissa vägval kanske görs utifrån någon annans tyckanden och vilja. Då kan det vara värt att ställa sig frågan, vill jag verkligen det här? Vill jag verkligen gå den här vägen? För om du nu går på en väg som mer känns som någon annans väg än din, då kan du alltid ta en ny väg, in på din väg igen. Dock kan det vara en smärtsam process, speciellt ifall det är en väg som du lovat att vandra med någon annan.

När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster
Kanske är det så att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster, som vi med vår begränsning i det mänskliga perspektivet inte kan se ännu? Att leva tillsammans idag kanske kan få vara att hålla möjligheten öppen, att det kan vara på ett annat sätt, att det finns ett fönster på glänt någonstans och att vi får vara med i livet ett tag till.

För egen del vet jag vad det kan göra med en människa när dörrarna stängs bakom dig och du är i väntan på att ett nytt fönster ska öppnas. Det är hemskt men samtidigt är tilltron till att ett fönster ska öppnas också en erfarenhet som är på många sätt en existentiell erfarenhet som jag inte vill vara utan. Mötet med Adam, som jag beskriver i min bok, gav mig ett fönster, en ny väg.

Kanske öppnas nya fönster för alla i Gaza-konflikten. Hoppas kan man ju alltid. Kanske öppnas nya fönster för hela mänskligheten någon gång, i alla fall vill jag tro det. Om inte för mänskligheten, så hoppas jag att du kan se dessa Gudsfönster som står öppna för dig.

/m