18 dagar kvar…och Pilatus har vunnit

Jag är återigen ute på en löptur. TV4:as nyheter sprider att det är snökaos i hela landet, så glad i hågen ger jag mig ut längs Ribersborg och Limhamns hamn på jakt efter denna utlovade snö. Blir en aning besviken när jag inser att ”hela landet” troligtvis inte innebär just ”hela landet”. Längs min löptur är det visserligen blåsigt och regndis i luften men inte någon snö. Norr om Lund kanske det är ett annat väder…som vanligt. Det är 18 dagar kvar till prästvigning och jag funderar lite på det här med sanning under min löptur. Jag tänker mig kanske inte riktigt att TV medvetet far med osanning när de basunerar ut att ”hela landet” har snökaos, utan det handlar nog mer om okunskap eller att sanningen är för komplex för att säga i en enda mening så de väljer att sprida osanning. Kanske menar de att snökaoset kommer ikväll? Hur som helst, det här fick mig att fundera på sanning som begrepp. Häng med mig en stund i mina tankegångar. 18 dagar kvar till prästvigning.

Som präst är du även ledare och så här står det i uppdragsbeskrivningen,

”Att vara präst är också att vara ledare. Alla de skiftande ledaruppgifterna kan ses som ett andligt ledarskap och är nära förbundet med att också vara förkunnare, liturg, lärare och själavårdare. Kyrkan behöver goda, ansvarsfulla, sanningssökande och trovärdiga ledare. En ledare har att vara trogen kallelsen och uppdraget. Genom den teologiska helhetssyn som varje präst bör ha utifrån teologiska kunskaper, egen andlig erfarenhet och tro samt öppenhet mot det samhälle och den tid han eller hon verkar i, blir det andliga ledarskapet tydligt och vinner trovärdighet.”

Begreppet sanning finns således med i mitt kommande uppdrag och i uppdragsbeskrivningen knyts detta begrepp ofta till trovärdighet. Att vara sanningssökande och agera utifrån sanningen är alltså en trovärdighetsfråga. Vän av ordning ställer sig då frågan om vad som är sanning? Frågan som Pontius Pilatus ställde till Jesus har verkligen inte förlorat sin aktualitet i våra dagar. Tvärtom, den är mer aktuell än någonsin för sanningsbegreppet verkar i denna post-moderna eran vara en relativitet som du kan handskas som du vill med. Vad som är sant eller falskt brukar avgöras genom en jämförelse med den faktiska verkligheten. Det är sant det som överensstämmer med verkligheten, men om verkligheten beskrivs på många olika motstridiga sätt så blir det svårt att avgöra vad den objektiva sanningen är.

Det är klart att allt vore annorlunda om alla följde Jesus ord om att ”sanningen ska göra eder fria” men nu får jag acceptera att omvärlden ser ut som den gör. Åsikter framställs som fakta, oavsett sanningen eller ej. Detta har naturligtvis sina orsaker. Jag är inte naiv. Skälen till att exempelvis politiker gör åsikter av sådant som är rena osanningar och kallar dessa fakta har ett syfte som naturligtvis är egoistiska men som ser ut att fungera. Jesus ord finns liksom inte inom dessa politikers gener. Det är som om Pontus Pilatus har vunnit, inte Jesus.

När jag växte upp upplevde jag att vi hade en annan syn på sanningen. Fakta gällde och det fanns liksom inget att diskutera. Fake-news eller alternativ fakta fanns säkert men de kom liksom inte fram. Fakta var obestridlig och det var sanningen. Naturligtvis fanns det, liksom nu, väldigt komplexa frågor som politiker försökte förenkla men det fanns liksom ingen som exempelvis hävdade att Sverige plötsligt blivit ett U-land, för det var ju bara att titta på fakta och Sverige var inget U-land i jämförelse med andra länder. Att då säga att Sverige är ett U-land verkade bara vara korkat, ungefär som att säga att Hälleforsnäs är huvudstad i Sverige. Idag är det plötsligt OK att slänga sig med sådana uttalanden utan underbyggd fakta. I januari 2022 hävdade exempelvis Alice Teodorescu i en tweet och i TV-intervjuer att ”Resan från i-land till u-land gick snabbt för Sverige”. Även med dagens faktagranskning inser alla att Sverige är inget U-land. Eller det här exemplet, när högerpolitiker hävdar att Sverige befinner sig i ett inbördeskrig med tanke på mängden skjutningar. Även här talar fakta emot sådana uttalanden. Det inser väl alla, att faktamässigt befinner sig inte Sverige i något inbördeskrig. Eller ta partiledaren för SD och dennes påstående att kvinnofridsbrott i stor utsträckning är ett ”importerat problem”. Där finns det mycket fakta som visar att olika typer av kvinnofridsbrott har funnits i Sverige och andra länder länge, oavsett hur många som har invandrat eller varifrån människor kommer.

Ett annat globalt exempel som jag också tycker är märkligt är alla politiker och tyckare som hävdar att det inte finns någon global uppvärmning. Här finns det överväldigande evidens för att de globala medeltemperaturerna är stigande och att mänskliga aktiviteter är den främsta orsaken. Jag vet inte hur många FN-rapporter jag har läst eller mängder av forskarrapporter med obestridlig fakta som vissa politiker, inte bara i Sverige utan runt om i världen, ifrågasätter. Även här handlar det om en agenda. Att göra en åsikt i denna fråga handlar naturligtvis om att man politiskt vill lägga satsningarna på annat än att rädda världen från en klimatkatastrof. Sanningen för ge vika för egen agenda.

På bara några år har svaren på frågor om hur situationen i Sverige är gått från fakta som sanning till en åsikt som den som uttalar kallar sanning. För mig är detta oerhört märkligt. Hur situationen i Sverige ser ut vid en given tidpunkt kan faktagranskas och ställas i jämförelse med exempelvis andra länder och är således inte en fråga om åsikter. Jag minns den amerikanska senatorn Daniel Patrik Moynihan och dennes klassiska citat ”You are entitled to your opinion. But you are not entitled to your own fact.” Dessa bevingade ord bär jag ofta med mig.

Spelet om sanningen, om fakta, om verkligheten, har helt plötsligt ingen betydelse, det är åsikter som har betydelse i dagens samhälle och vem som bäst kan nå fram med just sin åsikt. Allt bottnar i att om man lyckas etablera en bild av verkligheten som understödjer och motiverar den politik man driver förbättras naturligtvis förutsättningarna för att man ska få acceptans eller gehör för just de politiska förslag man själv har. Vi i Sverige har otroligt bra statistik och det borde egentligen inte vara en fråga om vem som har rätt eller fel. Låt mig ta ett exempel. Om en person hävdar att våldsbrottsligheten har ökat under den senaste mandatperioden och en annan att den har minskat kan inte båda ha rätt, någon har helt enkelt fel. Men att medge att man har fel är just nu inte det som gäller som politiker. Istället går man åsiktsmässigt till motattack och hävdar med emfas att den andra har fel, även om statistiken säger att denne har rätt. Man låser sig vid sin åsikt och då låser sig även politiken. Det blir inte en politisk debatt som utgår från fakta och sanning utan från åsikt som inte har något som helst med verkligheten att göra.

Pilatus fråga till Jesus om ”Vad är sanning?” lämnar Jesus obesvarad men Pilatus väntar ej heller på svaret. Jesus lämnar flera svar på frågan, det vet vi som läser evangelierna. Det mest provocerande för sin samtid, men också för många idag, är väl Joh 14:6 där Jesus säger, ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Pilatus struntade helt enkelt i sanningen och gick ut och frågade ”mobben” vad han skulle ta för beslut. ”Korsfäst honom”, ropade de och så blev det.

För säkerhets skull gjorde Pilatus avbön kring sin delaktighet i vad han nog förstod var väldigt fel. De senaste åren har det dock blivit uppenbart att det är en tämligen vanlig hållning till begreppet sanning bland politiker och andra. Sanningen vänder man ryggen till. Pilatus agerande har blivit ett föredöme för vår samtid.

1, Strunta i sanningen, 2, Ställ frågan om vad som är bäst till tyckare, 3, Ta den populistiska vägen och låt de som skriker högst avgöra, 4, Basunera ut beslutet som om det vore sanningen och säkerställ att du alltid kan skylla ifrån dig vid kritik. Pilatus har vunnit, Jesus har förlorat.

För mig får det därför bli det motsatta. Stå upp för sanningen, stå upp för Jesus.

18 dagar kvar till prästvigning.

Pax!