24 dagar kvar…med ett ansvarsfullt samvete

Det är 24 dagar kvar till prästvigning och julen år 2023 har passerat. Den har firats med nära och kära, både i Malmö, Flen, Västerås och i skrivande stund i Linköping. Det kan låta som en resande jul, vilket det också har varit, men samtidigt har det varit en kärleksfull familjejul och då betyder inte resandet så mycket.

Jag har funderat en hel del på det fjärde vigningslöftet som jag kommer att säga JA till vid prästvigningen, nämligen det löftet som brukar kallas ”Trovärdighet”. Att leva sann med sig själv och Gud i både livshållning och i tjänst. I två meningar i den förklarade texten kring vigningslöftet står det så här,

”Kyrkans förväntan på alla vigda tjänare är att orden, handlingarna och livshållningen ska tala samma språk. Deras privatliv är endast i begränsad mening ett privat liv.”

Mitt samvete som präst måste helt enkelt vara rent och jag ska leva som jag lär. Det är här jag stannar upp vid begreppet ”samvete”. Om några dagar är det 100 år sedan Sara Lidman föddes och jag tänker på hennes ordförändring till ”samvett”, när jag fördjupar mig i begreppet samvete. I Sara Lidmans begrepp tycker jag det är tydligt hur samvete är ett slags inre medvetande kring vad som är rätt och fel, särskilt när det gäller egna handlingar. Jag tänker att inte nog med att du har den här inre kompassen som signalerar vad som är rätt eller fel, det är också så att du kan inte lura den här inre kompassen, ditt samvete, och du kan inte heller lura Gud. Du kan inte ljuga, varken för Gud eller för dig själv.

Kanske är det samma sak – du och Gud – i detta sammanhang? Den inre kompassen, ditt samvete, kanske är det din inre Gud? Dag Hammarskjöld har en mening i sin dagboksliknande bok som jag tycker säger så mycket om det här,

”Icke jag utan Gud i mig”.

Den inre resan är således en resa inåt för att nå ditt innersta jag, och där möter du Gud. Är det detsamma som ditt samvete? Eller är samvetet något annat? Det är en fråga som jag har gått och grubblat över den här julhelgen. Är ditt samvete så nära Gud du kan komma?

I slutet av -90 talet läste jag en hel del om Rwanda och de ofattbara folkmorden som skedde där 1994. Om jag minns rätt så pågick dessa mord enbart i några månader, april till juli, men ändå var det över 800 000 människor som dödades i morden mellan tutsi och hutu. För mig var den stora frågan hur ens samvete kunde gå från att ena dagen leva sida vid sida och andra dagen mörda varandra? Likaså vid kriget i det forna Jugoslavien, såsom exempelvis Srebrenicamassakern.

Nu är jag på resande fot och har inte tillgång till mina böcker men jag har för mig att Des Forges skrev en intressant efteranalys utifrån Rwanda år 1999. I den konstaterande han att för att klara av att massmörda måste förövarna sätta sig över sitt individuella samvete och skapa ett kollektivt ansvar för morden. Folk uppmanades helt enkelt att mörda tillsammans, för att ingen skulle bära ett individuellt ansvar och ingen skulle behöva brottas med det enskilda samvetet.

Liknande tankegångar finns i berättelser efter de flesta krig. Gitta Serenys bok om lägerkommendanten i Treblinka, Franz Stangl, visar på liknande resonemang. Samvetet fanns men det sattes åt sidan för en större samhällsaktör som sa att Stangl ändå skulle göra det omöjliga. Brownings forskning om reservistbataljon 101 är en annan intressant studie om tyskar som rekryterades för att massmörda i Polen. Browning menar att utifrån de hemska dåd som reservistbataljon 101 utförde kan man dra en generell slutsats att det ligger i en grupp människors natur att en tredjedel av gruppens människor blir hänsynslösa förövare, cirka hälften av gruppen utför uppgiften utan entusiasm och så finns det den här lilla delen som består av 10-20 procent av en grupp som vägrar att delta i folkmord. Dessa låter helt enkelt sitt individuella samvete övergå givna order från samhällsaktörer eller överordnade. Med dessa erfarenheter funderar jag på hur individer som nu rekryteras till krigen mellan Israel och Hamas eller Ryssland och Ukraina tänker och agerar?

Som ni vet finns det ju inskrivet i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter att vi alla är utrustade med ett samvete och i inledningen står det ju till och med att vi har ett ”mänsklighetens samvete”, som bland annat upprörs över krig och folkmord. Paulus hade liknande tankegångar i brevet till Romarna som troligtvis skrevs i Korinth år 57-58,

”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.” Rom 2:14-16

Paulus verkar tycka att hela mänskligheten har något som står skrivet i var och ens hjärta, som ett slags mänsklighetens samvete. Om mitt samvete då säger att jag exempelvis inte ska döda någon annan människa eller för att ta nutida exempel från Sverige…ange någon som jag misstänker är i Sverige olagligt eller ge en flykting sjukvård eller hem över natten…kan det samvetet stå över samhällets lagar och förordningar? Mitt samvete är ju en mänsklig rättighet

Om jag fortsätter detta resonemang så kommer man ju inte ifrån att fundera över Henry David Thoreau, denna författare, filosof och jag skulle kalla honom ”mystiker”, som var övertygad slaverimotståndare och totalpacifist. Ni har säkert tagit del av hans berömda tankegångar kring att samvetsfriheten som åvilar hela mänskligheten gör det möjligt för individer att motsätta sig majoritetens beslut i en demokrati. Enligt Thoreau är majoritetens makt inte detsamma som moralisk rätt och den moraliska rätten äger individen och med sitt samvete som redskap. Samvetet är som en slags ”högre lag”, som enligt Thoreau, står över andra ”lägre lagar”. Han har ett berömt citat som jag tycker säger mycket,

”Skall samvetets lag eller Kristus lag upphävas av den amerikanska kongressen? En högre lag slår alltid ut en lägre. Om den nationella lagen bjuder mig att göra vad mitt samvete förbjuder måste då inte samvetet segra och låta mig stå över.”

Thoreaus skrift om ”Civil olydnad”, som är väldigt läsvärd, influerade bland annat Gandhi i Indien och Martin Luther King i medborgarrättsrörelsens USA. Både Gandhi och Martin Luther King hade modet att följa sitt samvete och agera enligt detta i en komplex kontextuell samtid. För Thoreau var just problemet hur individer skulle kunna ha modet att hela tiden agera utifrån sitt samvete, i den samhällskontext som ibland fattade lagar och regler som gick emot samvetet. Om vi jämför med Brownings forskning över bataljon 101 så skulle jag tro att samvetet ändå fanns där hos i alla fall de flesta (förrutom kanske de mest hänsynslösa) som skulle kunnat ha haft effekten att de inte tagit till mördandet överhuvudtaget, ifall de haft modet. Detta mod hänger ju dock ihop med konsekvenser och då är vi inne på nästa fråga. En enskilds människas samvete möter ju i en social värld alltid andra människors samvete och det är där det blir intressant.

För rätten att få följa sitt samvete mot gällande nationella lagar är inskrivna i FN:s deklaration kring mänskliga rättigheter, i Bibeln (genom inte minst Romarbrevet), Nürnbergkonventionen efter andra världskriget, Folkmordskonventionen, Genevekonventionen, Europakonventionen, och Krigsförbrytartribunalens artiklar för att nämna några. Dessa skapar en slags rättsprincip som krockar när individer möter individer eller när individer ställer sig på tvärs mot samhället, när de hävdar att de följer sitt samvete. De flesta av ovanstående lagar handlar om specifika samvetsfrågor, exempelvis att en annan människa kan inte tvinga en annan människa att gå emot sitt samvete, exempelvis i krigssituationer.

Ibland läser jag dock om exempel där samvetsagerande människor krockar med regler och lagar. När exempelvis poliser vägrar att medverka i avvisningshanteringar av flyktingar eller när sjukvårdskunniga ger illegala flyktingar sjukvård. När jag läser om Nürnbergkonventionen igen tycker jag med dagens ögon ändå kunna se den som stärkande för ett samvetsgrant agerande gentemot ett politiskt eller rättsvårdande system. Man ska ha i åtanke att Nürnbergkonventionen skrevs dock efter andra världskrigets brutalitet. Samvetsproblemet ligger därmed på det individuella planet. Hur samvetsgrann vill jag vara och har jag modet att följa mitt samvete i alla lägen, oavsett konsekvenserna?

När jag läser efterordet till Gitta Serenys fantastiska bok (Vid avgrunden) om lägerkommendanten Franz Stangl så slås jag just av det här med att förstå och kunna lita på sitt samvete. Hon skriver något i stil med att det finns en bristfällighet i en människa i att förstå vad ett samvete är och vilken frihet det ligger i förmågan att kunna känna och lita på sitt samvete, sitt innersta väsen, sin innersta kärna. Hon beskriver det som att hon inte vet vad denna innerstä kärna egentligen är, kanske en ande, en moralisk kraft, ett eget intellekt men att varje människa har en frihet att känna och agera efter detta innersta väsen.

För att kunna känna och agera efter sitt samvete kräver det således att du som människa litar på och vågar följa ditt samvete. Att du är ett ansvarigt subjekt och inte objektifierar dig själv, för att ta ett berömt Martin Buber-begrepp. En människa som väljer att inte lyssna eller slå bort sitt eget samvete till förmån för ett grupptryck eller samhällets tryck riskerar att förlora sig själv. Franz Stangl, bataljon 101 eller varför inte Shakespeares pjäs kring hur Rickard III mår efter anklagelsrna av mord, är exempel på detta.

För mig som nu ska gå in i prästrollen och lovar att följa mitt innersta väsen, min Gud i mig, så handlar det om att skapa möjligheten att vara ett subjekt, att vårda och respektera mitt samvete och hedra och respektera andras samvete så att dessa får fritt spelrum. Det handlar om att bli identisk med mig själv. Att låta Gud i mig verka på alla plan och i alla situationer. Att ta ansvar för varje handling utifrån mitt samvete. Jag ser fram emot resan.

Ha en fortsatt härlig jul- och nyårshelg…24 dagar kvar till prästvigning.

Pax!