7 minuter

Det är märkligt hur svårt det är för mig att anpassa mig. Min morgonbuss som jag brukar ta och har hoppat på under över 1 års tid har fått en ny avgångstid. Den brukade gå från Limhamn kl 06:13…nu går den istället kl 06:20. Fantastiskt kanske ni tänker. Nu får du sova 7 minuter längre. Jag lägger tiden på annat.

För när alarmklockan ringer har jag inte justerat tiden. Den ringer på samma tid som alltid. Jag går upp och gör mina morgonbestyr på samma sätt som tidigare. Det fanns en tid då jag justerade alarmklockan men då vaknade jag ändå tidigare och låg patetiskt och stirrade upp i taket i väntan på att alarmklockan skulle ringa.

Trots vetskapen om att jag har 7 minuter extra tid till mitt förfogande lämnar jag lägenheten vid samma tid som alltid. Det är längs vägen till busshållplatsen och under bussfärden till Hyllie som mina 7 minuter försvinner.

Dagens morgonväder bjuder på gråa moln och ett minst sagt bistert väder. Kajorna som under våren tar över Limhamns olika tak och gator, i alla fall ljudmässigt, möter mig som vanligt med sitt omistliga läte. Jag låter mig inte störas utan vandrar genom Limhamn utan att stoppa in mina hörlurar i öronen.

Vintergäcken har gjort sitt och snödropparnas tid är förbi. Nu möter påskliljorna mig längs vägen. Som vanligt hälsar jag på ordningsvakten som vandrar sina varv runt Malmborgs innan de öppnar. Blåsten tar i och rubbar byggnadsställningen samtidigt som en morgontidig joggare springer förbi. Längre bort kommer buss 14 farandes och stannar till vid busshållplatsen och tar upp några personer som ser trötta ut i deras ansiktsuttryck. Kanske hade de behövt sova 7 extra minuter?

Ringduvor sluter upp vid min sida när jag korsar gatan. Jag stannar till och noterar deras pickande vid trottoarkanten efter vad som ser ut som några frön som någon verkar ha tappat. Frukost tänker jag och längtar efter kaffe.

Får upp en bild i huvudet kring demokratins förfall i världen och känner mig en aning nedstämd. Under gårdagskvällens hemfärd från Höör läste jag president Stubbs senaste artikel i Foreign Affairs och slogs över den klockrena analys som den finländska presidenten la fram. Varför får inte vi i Sverige fram politiker längre, oavsett partifärg, som håller samma nivå? Håller också på och läser Sanna Marins biografi…Finland levererar verkligen politiker med hög lägstanivå, från båda politiska sidorna av skalan.

Tänker plötsligt på Bagdad år 2003 och jämför med Teheran år 2026. USA:s försök att genom bombningar införa demokrati samtidigt som demokratin i det egna landet är på förfall. Är framme vid busshållplatsen. Bussen syns inte till. Går fram till Wesleykyrkan och sneglar in. Innerdörrarna är öppna och altartavlan är upplyst. Jesus i bön med upplyst gloria och ansikte framträder tydligt. Tänker på Getsemane.

Under gårdagskvällen höll jag en föreläsning om bland annat mina böcker och Jerusalems gator och inte minst trädgården i Getsemane kom upp i mitt inre när min senaste bok kom på tal. Undrar hur katten Bisse på STI, min medvandrare i Jerusalem när jag skrev boken för några år sedan, mår och verkar i den heliga staden?

Bussen kommer och vi är en brokig morgonskara som kliver på. Alla utom jag har proppar i öronen. De missar bussens omistliga ljud vid varje kurva. Det är som om bromsskivorna gnisslar i svängarna. Jag låter ljudet bli en slags kuliss för mina tankar kring gårdagen samt vad som väntar idag.

Den extra turslingan som går på andra vägar nu när vägen bredvid Kalkbrottet är avstängd har jag vant mig vid. Njuter av nya vyer och ser villor och morgonflanörer jag inte tidigare lagt märke till.

Väl vid Hyllie går de flesta av. Bussen fortsätter sedan vidare mot Mellersta hamnen via Lindängen. Vinden fortsätter att ta i när vi likt ett lemmeltåg vandrar de få 100 metrarna från Hyllie vattenpark ned till tågperrongerna. En kundvagn ligger slängd precis vid sidan av vägen där bussarna åker förbi. Jag får för mig att där kan den inte ligga och plötsligt går jag med en kundvagn framför Malmö arena och försöker finna en lämplig placering. Ställer den vid öppningen till Emporia och går mot tågen.

Vid trapporna ned sitter en ung kille på näst nedersta trappsteget. Det är bitande kallt och vinden tar i lite extra just där och jag frågar om allt är bra. Han nickar men ser fortfarande moloken ut. Motstår ingivelsen att fråga något mer. Ställer mig så jag har honom i ögonvrån.

Tåget rullar in på perrongen och jag lämnar den unga killen, lämnar vinden, lämnar morgonens färd från säng till tåg. De 7 minuterna är borta. Tågets avgångstid är samma som det alltid varit. Nu är jag ikapp tiden igen.

Sätter mig till rätta i den tysta kupén och tar fram en bok av Johannes av Korset. Tåget rullar iväg och dagen fortsätter. Tacksam för 7 extra minuter.

/m