Håll din käft!

Det fanns en tid när jag under fasteperioden försökte att prestera bättre i mitt liv. Jag la ofta till saker där jag upplevde jag behövde bli bättre. Träna mer, gå upp tidigare på morgonen, äta mer hälsosamt, sprida mer kärlek och värme till min omgivning eller kontakta mina vänner oftare. Det blev en slags prestationsbaserad period som visserligen var nyttig för mig och som gjorde att jag utvecklades men samtidigt var fallhöjden hög. Risken att inte leva upp till min fasteperiods utmaning gav mig en sorts press som las utöver de utmaningar som redan fanns i livet. De senaste 5-6 åren tänker jag inte så längre.

Numer försöker jag skala ned och ta bort saker ur mitt liv under fastan för att ha möjlighet att reflektera mer och bli bättre på att ta tillvara på den gåva i form av varje dag jag trots allt får. Jag söker mig inåt och lyssnar. Tar det mer lugnt och söker friden även i stressade situationer. Söker ett liv där jag är mer ”härvarande” än bara ”närvarande”.

Detta är nog en av anledningarna till att min blogg uppdaterats en aning sparsamt ett tag. Inte för att jag saknar stoff eller inspiration utan snarare för att jag låter vissa stunder äga sin egen tonalitet och låta reflekterandet stanna hos mig.

En annan anledning är att efter mitt förra inlägg fick jag några DM och SMS som gjorde mig bekymrad. Det var främst meddelanden från okända som läser min blogg men även människor som är bekanta för mig. Det var åsikter som, ”Håll käft med din jävla blogg”. ”Hur kan du försvara Mullorna i Iran”. ”Din jävla vänsteridiot, USA gör världen en tjänst när de bombar Iran.” ”Hur kan du försvara folkrätten som bara finns till för att värna diktatorer.” Det fanns ytterligare åsikter men jag låter dessa bero. Mitt blogginlägg som skapade denna irritation kan i sin helhet läsas HÄR.

Det här gjorde att jag stängde ned min facebooksida så den inte blev offentlig längre men i övrigt har jag mest gått och funderat på hur vi har kunnat hamna här? Det är en polariserad värld och samtid och när någon som jag skriver att det är problematiskt att en stat inte bryr sig om folkrätten eller är allmänt emot krig så möts den personen av raseri. Det är den tid vi nu lever i. Något som skulle te sig absurt under den tid jag växte upp. Det här har inte bara drabbat mig utan jag ser ju att mönstret går igen lite här och där.

Även från vad jag skulle säga vara normalt sansade debattörer/politiker finns det en underton av raseri. Inte så att de svarar på vad som framförs i sak utan det blir mer krav på att kritikerna/politikerna ska bort ur radio eller tv. Antingen reduceras kritik av kriget till ”åsikter” eller så framställs det som något moraliskt förkastligt, som att folkrätten är förkastlig.

För egen del såg jag president Bush tal till nationen när han förmedlade budskapet, ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” i sep 2001. Inget utrymme för att det kan finnas andra komplicerande faktorer till att inte vara med USA när sedan invasion och krig följer i dess fotspår än att man stödjer terrorister. Lite så är det fortfarande. Det underförstådda budskapet är ganska tydligt: ”Håll käften eller var för USA:s och Israels attack och krig mot Iran. Antingen är du med oss eller så är du med Mullorna.”

När jag går och funderar på komplexiteten i hela situationen och det historiska arvet i att krig för regimförändringar under de senaste decennierna misslyckats kapitalt, exempelvis i Irak, i Afghanistan och i Libyen, så blir det märkligt hur upplysta människor ser det resonemanget som att man är för mullorna.

Eller när den tidigare stats- och utrikesministern, Carl Bildt (M), liksom undertecknad i mitt blogginlägg konstaterar att USA:s och Israels attack strider mot folkrätten blev svaret från en partikollega, Hanif Bali (M), lokalpolitiker i Österåker, att Bildt är ”dement eller desperat”. Ursäkta? Dement för att man konstaterar det uppenbara om folkrätten!

För egen del har folkrätten och de mänskliga rättigheterna varit grundstommen i min syn på hur vi ska se på världen. Onda människor som vill göra ont mot sin egen befolkning, likt mullorna, kan naturligtvis gömma sig bakom folkrätten men då är ju ondsintheten mot den egna befolkningen problemet, inte folkrätten. Folkrätten har sina utmaningar och är inte felfri, men vad är egentligen alternativet? Som jag försökte problematisera i mitt förra blogginlägg finns det ju en annan världsordning som bygger på att vi låter de stora staterna vara världspoliser och agera som de vill. Låta Kina agera fritt, likväl som USA tillåts göra det. Alexander Stubbs utmärkta artikel och bok kring ämnet rekommenderas.

Rättvisa och ansvarsutkrävande är avgörande för folkrättens upprätthållande och naturligtvis är vi många som följer ICC:s och ICJ:s tuffa och svåra arbete i Haag. Efter att Romstadgan kom till år 1998 och den första internationella brottsmålsdomstolen etablerades 2002 tänkte jag att ”äntligen ler Dag Hammarskjöld i sin himmel”. Äntligen!

I vår nutid kan vi ju se att det till viss del ändå fungerar. Filippinernas tidigare president Rodrigo Duterte som greps för misstanke om brott mot mänskliga rättigheter eller El Hishiri som greps misstänkt för brott mott mänskligheten och för krigsbrott i Libyen hade nog inte räknat med att deras misstänkta brott skulle leda till domstolen i Haag. Den 9 dec dömdes Abd-Al-Rahman till 20 års fängelse för brotten i Darfur 2003-2004, vilket visar att historien ej glöms bort när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Naturligtvis är det problematiskt, i min värld, när exempelvis Putin ej kan gripas och ställas inför brottsmålsdomstolen i Haag för de krigsbrott som sker i Ukraina…ännu vill jag dock lägga till det faktum att Abd-Al-Rahman levde nog länge under radarn innan han nu alltså dömdes. Så historien glömmer aldrig.

Förhållandet till folkrätten påminner dock allt mer om klimatdebatten. Det finns en hel industri av folkrättsförnekare där ute som bara hittar på. De lägger ut skärmdumpar på sociala medier från någon okänd persons flöde som är en åsikt som de ser som något som övertrumfar seriösa forskares komplexa bild över världen. I folkrättsfrågan tycks det gemensamma vara att när USA och Israel gör saker har de rätt. Regler är till för andra länder.

”Folkrätten har skyddat tyrannerna – bomberna öppnar för frihet” skriver exempelvis Alice Teodorescu Måwe (KD) i tidningen Affärsvärlden. Hennes resonemang utgår inte från FN-stadgan eller FN:s säkerhetsråd utan är i stort sett vad jag kan se en egen utmejslad moralisk övertygelse. Eftersom Irans regim tillhör världens vidrigaste är det rätt att avsätta den och därmed rätt att bryta mot folkrätten.

I princip innebär ju den åsikten ”den starkes rätt”. Alltså i princip den direkta motsatsen till den regelbaserad världsordning vi har byggt upp sedan andra världskriget och helt i motsatt riktning utifrån Dag Hammarskjölds värnande ”om de mindre staterna” eller folkrätten som ett sätt att värna de små mot de stora. Jag har svårt att se hur en sådan hållning är bra för Sverige i en värld där vi har diktatorn som gör vad den vill som president i Ryssland bara ett stenkast från Östersjön.

FN-stadgan är tydlig. Bara vid självförsvar eller med ett mandat från FN:s säkerhetsråd är krig tillåtet. Det finns naturligtvis skäl till det. Historien har ju ändå lärt oss något. I vår egen närtid finns erfarenheterna från första och andra världskriget och när FN bildades fanns det en bred förståelse att vi kan inte lösa internationella OCH nationella problem med krig. Detta har nu brutits…nu är den historiska erfarenheten som bortblåst.

Om jag ska reflektera lite ytterligare så var det väl egentligen högern i USA som för 25 år sedan försökte stöpa om Mellanöstern på liknande sätt som idag. De ”neokonservativa” tänkarna kring president George W. Bush med Rumsfeldt och Cheney i spetsen hade en idé om att med militärmakt göra upp en gång för alla med alla de spänningar som finns mellan länder, grupper och religioner i Mellanöstern. En snabb och enkel operation tänkte de nog…ungefär som Trump och Hegseth verkar resonera nu. Konsekvenserna då lever vi med nu. Afghanistan, Irak, Libyen…ja, ni vet hur det har utvecklats i dessa länder sedan dess…konsekvenserna av attackerna mot Iran får vi se…om 25 år vet vi.

För egen del tycker jag mullornas välde i Iran är och har varit fruktansvärd. Det är nog få som tycker annorlunda men frågan är hur vi ska bistå och hjälpa befolkningen i Iran på bästa sätt? Så en liten vädjan från mig…låt oss diskutera det utan att hela tiden hamna i skyttegravar kring JA/NEJ till folkrätt eller JA/NEJ till USA och Israels krig. Låt oss diskutera ideologi istället för åsikter. Sätt inte etiketter på folk som de inte har.

Så till de som skriver DM och annat till mig…vill jag bara förtydliga… jag är varken höger eller vänster och jag är inte för mullorna i Iran likväl som jag vill värna den folkrätt vi trots allt har, trots dess tillkortakommanden. Jag lever i det Thomas A Kempis kallar ”Om Kristi efterföljelse”. Det handlar om att leva så nära det kristna budskapet och de kristna värderingarna som möjligt. Därför problematiserar jag i mina blogginlägg det oförenliga med mina kristna värderingar att föra krig mot andra medmänniskor på denna jord som USA/Israel gör men det är naturligtvis lika problematiskt att mörda och terrorisera sin egen befolkning som mullorna i Iran gör och har gjort.

Att leva i Kristi efterföljelse är svårt och tufft i en värld som gärna lever enligt andra premisser. Jesusordet om svärdet som står i Matt 10:34–36: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd …” tolkas normalt inte som ett upphävande av budet att älska ens fiender, utan som en beskrivning av den konflikt som uppstår när människor tar ställning för honom, även inom familjen.

I Matteus 10 handlar talet om att lärjungarna sänds ut och kommer att möta motstånd och splittring, till och med i de närmaste relationerna. ”Svärdet” förstås därför ofta som en bild för den söndring sanningen skapar när människor reagerar olika på Jesus, inte som en uppmaning till våld. Det är lärjungarna och vi i Jesus efterföljelse som drabbas av svärdet (förföljelse, martyrskap) snarare än använder det. Orden om att ta sitt kors i samma avsnitt pekar i samma riktning, efterföljelse innebär lidande, inte våldsanvändning.

I Bergspredikan säger Jesus: ”Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.” Slaget förstås ofta som en förolämpning snarare än ett mordförsök, och poängen är att avstå från vedergällning och hederskamp. I stället för att svara med samma mynt bjuder lärjungen på en oväntad, icke‑våldsam respons som avväpnar den andre.

Jesus befaller: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Det rör sig om agape‑kärlek, det vill säga att vilja den andres bästa, göra gott och be för de som är förföljare och de som ser sig som dina ovänner. Jesus själv förkroppsligar naturligtvis detta när han ber för sina bödlar vid korset.

Jag följer därför en tro, tradition och värderingsstyrd linje där Jesus som talar om svärd förbjuder personlig hämnd och befaller fiendekärlek. Som ser Matt 10:34 symboliskt/eskatologiskt (om splittring, dom och efterföljelsens kostnad), inte som legitimering av våld mot fiender. Som ser de tre ovan nämnda texterna tillsammans som en konsekvent linje där Guds rike är ett rike av fred och fiendekärlek, men just denna fred väcker motstånd, vilket skapar ”svärd” – konflikt som drabbar dem som följer Jesus.

Kristus ger sina lärjungar fred med Gud och en livshållning av icke‑våld och fiendekärlek, men den fred han ger garanterar inte lugn i relationerna utan kan kosta både konflikt, förföljelse och ytterst livet.

Där är jag nu. Det är min verklighet!

/m