Vad händer nu?

Sitter på ett X2000-tåg från Stockholm till Malmö. Har några timmar framför mig i en lugn avdelning. Njuter av att kunna läsa, skriva eller bara se landskapet fladdra förbi utanför tågfönstret.

Har varit några dagar i Sälen och bistått min bror med assistans längs en skidresa mellan Sälen och Mora. Mycket snö!

Sitter och läser ikapp lite nyheter via olika nyhetskanaler. Som många andra följer jag utvecklingen i mellanöstern. När jag för några månader läste det som Trump skrev till Norges statsminister Jonas Gahr Störe tänkte jag att det är som en inbjudan till Benjamin Netanyahu.

”Käre Jonas, med tanke på att ditt land beslutat att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat mer än åtta krig, känner jag inte längre någon skyldighet att bara tänka på fred…”

Det sistnämnda budskapet i Trumps brev var nog som en julklapp till Netanyahu som byggt sin politiska karriär på att försöka kommunicera med amerikanska presidenter och som drivs av personliga motiv för att klara sin politiska överlevnad. Presidenterna Clinton, Obama och Biden var måttligt road att gå med på Netanyahus ledarstil men när nu Trump är som han är blir det en synnerligen god match. Trump effektuerar Netanyahus dröm om att ge sig på makten i Teheran.

Nu är det nog få som sörjer bortgången av den maktgalna tyrannen Ali Khamenei och flera ur hans revolutionsgarde. 92 miljoner iranier slipper nu diktatorn som i mer än 45 år behandlat sin egen befolkning som islamisternas egendom och som sett terrorstämplade Hamas och Hizbollah som sina vänner. Ayatollan har slagit ned allt motstånd, nu senast alla lovvärda demonstrationer som skett.

Den stora frågan som jag brottas med under tågresan är…vad händer nu? I ett tidigare inlägg skrev jag om den erfarenheten som finns i världshistoriens samtid om att det blir sällan allt igenom gott efter att en annan stat blandat sig i en annan stats styrning. Den nya världsordningen är dock här. Folkrätten är satt ur spel. Den starkes rätt att göra vad den vill kallar jag den nya ordningen. Tidigare gav stormakterna i alla fall ett visst sken av att respektera FN-stadgan, nu struntar de blankt i dess innehåll. Se på Ryssland i Ukraina, USA i Venezuela och Kina i Sydkinesiska sjön.

USA har visserligen sedan länge struntat i folkrätten, som den imperialistiska supermakt de ändå är. Med Trump i förarsätet har dock en stor nyansskillnad införts, nu handlar det även om att störa andra länders regeringar, kidnappa och mörda deras ledare.

Den stora frågan kvarstår, nu när Trump givit Netanyahu klartecken till otaliga militära operationer i mellanöstern är…vad händer nu?

För vi får inte glömma att även om vi gläds över den frihet som iranierna tycks få från deras diktator så vet vi inte vad som kommer härnäst. Dödar man ett huvud på en månghövdad orm kommer snabbt en annan att fylla diktatorns plats, om inte en strategi finns för nästa steg. Trump är definitivt inte någon som arbetar enligt logik och det verkar inte finnas någon strategi över vad som ska ske härnäst, ungefär som Bush saknade en strategi efter att USA invaderat Irak 2003.

Kanske är det så enkelt att Trump helt enkelt lät sig övertalas av Netanyahu att det nu fanns en gyllene chans att slå ut Irans ledningsgarnityr. Efter förra sommarens bombningar och efter vinterns alla massdemonstrationer var det nu läge att förverkliga Netanyahus dröm sedan årtionden, ett storkrig mot Iran med USA som Israels allierade.

Inget i USA:s militära uppladdning kring mellanöstern tyder dock i nuläget på att några marktrupper ska invadera Iran. Styrkan består mest av stridsflyg och krigsfartyg, vilket tyder på att varken Israel eller USA tänker sätta in marktrupper för att installera en proamerikansk eller proisraelisk regering.

Så frågan gnager…vad händer nu? I makthungriga mäns irrationella huvuden är det svårt att läsa in det logiska för en utomstående. Det är bara att försöka vila i uttrycket ”allt vilar i Guds händer”. Psaltarpsalmen 139:5 är bra att ta till tycker jag.

”Du omsluter mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”

Det handlar inte om att förneka ondskan eller krigets realitet, utan om att överlåta det okontrollerbara till ”det eviga” som upprätthåller världen. Jesus lovar trygghet i Faderns hand (Joh 10:29) även mitt i stormar. Att allt vilar i Guds händer är tryggare för mig än att försöka förstå mig på logiken hos män som Trump och Netanyahu.

/m