Du behöver inte bära allt själv

Det är dagen efter Alla hjärtans dag. Mitt inre är varmt efter en fin dag igår med nära och kära. Jag är på väg till Höör och sedan Hörby för avtackning av kyrkoherden som går i pension. Låter tankarna fladdra fritt på tåget och just nu är det mycket OS reflektion som upptar mitt inre. De senaste dagarnas ”snackis” med Marc Kennedys ”fuskfinger” i curling och Ebba Anderssons otäcka vurpa under gårdagens stafett blir som ett raster kring min morgon.

Vi är bara människor och att vara en del i ett lag är att vara en av dem som ska bidra till lagets bästa. När vi gör något som sätter lagets framgång i fara är det oundvikligt att vi känner en slags skuld.

Jag ser en intervju med Marc Kennedy där han försöker förklara sin fingertouch med att han inte medvetet gör detta, ”om han nu råkar nudda graniten”. Sedan lägger han till meningen ”Jag skulle aldrig göra något som skulle sätta vårt lag i knipa.”

Efter att Ebba lugnat ned sig och tröstats av både lagkamrater och en hel nation efter sitt fall säger hon i en intervju att ”hon mår hemskt för att det var hon som satte laget i den här situationen”.

Skulden hos båda skiner igenom. Två helt olika utgångspunkter. Vad som till synes är en fuskare som försöker förklara bort det han gjort men som bär en skuld inom sig medan den andre har råkat ut för ett fall som skulle kunna hända vem som helst med ödesdigra konsekvenser för laget vilket gör att skulden syns utanpå hennes kropp.

Att bära en skuld är att vara människa. Vi går alla och tänker tankar som ”Varför ringde jag inte henne?”, ”Varför gjorde jag inte så istället?”, ”Varför sa jag så?”…nu är det för sent…alltid denna skuld. Oavsett omständigheter, som att du själv åsamkat eller om du bara råkar ut för något…skulden är där…skulden finns där.

Ni vet de där känslorna som sätter sig i bröstet, sätter sig i magtrakten. Skulden följer oss var vi än går, den är med oss hela tiden, vare sig vi sover, äter eller är på jobbet. Tankarna kan komma upp när man minst anar det…”borde jag inte ha ställt upp för henne”…”borde jag inte ha sagt så istället, nu blev det fel”…

Vi bär alla på stunder vi helst skulle vilja skriva om. Ord som sårade, beslut vi tagit i all hast, handlingar som gått på tvärs mot det vi innerst inne vill stå för. Det är då skuldkänslan vaknar, den där smärtan som påminner oss om att något inte blev rätt. Den kan kännas tung, men i själva verket säger den något gott om oss, att vi fortfarande lyssnar till det samvete som Gud lagt i våra hjärtan.

För i min värld bär vi skamkänslor som en del i Guds skapelse, som en del i att vi alla bär kärleken inom oss. När Gud skapade himmel och jord såg Gud att det var gott. Allt som Gud har skapat är gott. Gud har inte skapelsen på armlängds avstånd. Guds kärlek är närmare än våra egna andetag, och det är just den kärleken som gör att skulden inte behöver bli en börda vi bär ensamma. När vi lägger fram vår skuld inför Gud, får den byta plats med förlåtelse, hopp och upprättelse. I mötet mellan vår ofullkomlighet och Guds barmhärtighet föds friheten att börja om.

Vi är bara människor, men vi är människor älskade av Gud. Att känna skuld är inte ett tecken på att vi är oälskade, utan på att vi längtar efter att leva i kärlekens riktning igen. Därför får skulden bli början på något nytt vägen hem till den Gud som redan ser oss, redan älskar oss och redan öppnar sina armar. För du behöver aldrig bära allt själv…för du är aldrig själv.

/m