Årets kolpris går till…

Jag erkänner – jag är en riktig miljö- och klimatmänniska. Jag tillhör dem som tycker att vi ska ta hand om skapelsen, vårda den och lämna den till kommande generationer i ett bättre skick än när vi fick den. Med ett sådant synsätt erkänner jag att jag tycker att vi måste göra avkall på vissa privilegier som det moderna samhället möjliggör åt oss. Vi får helt enkelt stå tillbaka lite för att ge mycket till kommande generationer.

När republikanerna genom USA:s president Donald Trump nu beslutat att i praktiken avväpna landets klimatarbete, genom att ta ifrån miljömyndigheten EPA möjligheten att reglera centrala växthusgaser, är det svårt att kalla det något annat än ett historiskt svek. Beslutet handlar inte om en teknikalitet i en lagparagraf, det handlar om att med öppna ögon montera ned det viktigaste verktyg staten haft för att minska utsläppen från industrier, kraftverk och transporter. När en president avfärdar klimatpolitiken som en “bluff” och ett hinder för ekonomin, skickar det en tydlig signal till resten av världen. Den kortsiktiga vinsten väger tyngre än framtida livsvillkor och framtida generationer.

Som svensk är det frestande att skaka på huvudet åt USA och tänka att “så där gör vi inte här”. Men den hållningen håller inte. Sveriges utsläpp av växthusgaser ökade kraftigt under 2024, omkring 7 procent på bara ett år, efter många år av minskningar. Ökningen beror i hög grad på politiska beslut av denna regering. Medveten handling för att öka våra levnadsvillkor, men samtidigt då försämra för skapelsen och nästa generation. Sänkt inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel, lägre skatter på fossila bränslen och därmed ett medvetet steg bort från en tidigare mer ambitiös linje. Naturvårdsverket talar om den största ökningen på många år och forskare beskriver hur Sveriges roll som klimatpolitiskt föredöme har försvagats dramatiskt.

Det är här parallellen till USA blir så obehaglig. I Washington river man ned klimatverktygen med buller och brak. I Stockholm skruvar man ned ambitionsnivån steg för steg och kallar det “justeringar” eller “balans mellan olika intressen”. Resultatet är ändå detsamma: ökade utsläpp, större svårigheter att nå både våra egna mål och våra EU‑åtaganden, och ett tyst skifte i värderingar, där klimatet inte längre räknas som en överlevnadsfråga utan som en post i en budgetförhandling.

Som kristen kan jag inte se den här utvecklingen utan att höra ekon från Bibelns profeter, som gång på gång påminner om ansvaret för den svage, den kommande generationen och själva skapelsen. Vi vet redan nu att de som drabbas hårdast av ett destabiliserat klimat inte är de som släpper ut mest, utan de fattigaste, de mest utsatta, de som har minst buffert när torka, översvämningar och extremväder kommer. Att då medvetet försvaga klimatpolitiken, oavsett om det sker i Vita huset eller i Rosenbad, är inte bara ett tekniskt misstag. Det är ett moraliskt haveri.

Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att fastna i domedagsprofetior. Hoppet får inte bli naivt, men det får heller inte tystna. För mitt i denna reträtt på högsta politiska nivå finns fortfarande människor, rörelser och lokala sammanhang som vägrar släppa taget. Forskare som fortsätter att tala klarspråk, ungdomar som demonstrerar, kommuner och församlingar som ställer om sin egen verksamhet. Utsläppskurvor kan vända, det vet vi, inte minst från Sveriges tidigare utveckling. Frågan är inte om det är möjligt, utan om vi har modet att låta ansvar och solidaritet väga tyngre än rädsla och kortsiktig bekvämlighet.

Kanske är det just här, i skärningspunkten mellan förtvivlan och ansvar, som kyrkans röst behövs som mest. Inte för att leverera enkla svar, utan för att envisas med att tala om människovärde, om skapelsen som gåva och om det ansvar som följer av att veta vad vi vet. Att Trumpadministrationen skär bort klimatpolitiken ur USA:s myndigheter och att Sverige samtidigt låter sina utsläpp rusa är två sidor av samma berättelse. Frågan är vilken av berättelserna vi vill att våra barn ska läsa om oss. Generationen som såg vad som höll på att hända och vände, eller generationen som visste och ändå valde att titta bort.

Att Trump gärna vill ha oförtjänta priser vet hela världen men ett pris han och den svenska regeringen har gjort sig förtjänt av är därmed det nyinrättade priset (av mig)…”Årets kolpris!”

/m