…älska det goda…

Vi har ett konfirmandpass med våra måndagskonfirmander och temat är kärlek och det dubbla kärleksbudet. Våra måndagskonfirmander reflekterar över ”Älska Gud och älska din nästa som dig själv” (Luk 10:27)

Du är älskad av Gud precis som du är, du behöver inte vara någon annan eller göra något speciellt för att förtjäna Guds kärlek…du är älskad för att just Du är Du. Vi är människor…även om vi ÄR älskade av Gud gör inte det att vi automatiskt KÄNNER oss älskade. Det dubbla kärleksbudet och de dubbla kärlekspärlorna vill visa oss på frågor som kommer att vara centralt för oss genom hela livet och det är detta vi samtalar med konfirmanderna om denna eftermiddag.

Inför en övning där de ska göra egna reflektioner får de ta del kring olika bibelcitat om just att älska och kärlek och en av konfirmanderna får detta citat:

”…älska det goda…” (Amos 5:15)

Frågan från konfirmanden blir efter en stund…”hur vet jag vad det goda är?”

Mycket bra fråga! I Amos bok ställs profetens röst som en spegel mot människans liv. Han talar till ett folk som på ytan levde väl, men som i grunden tappat sin kompass. Mitt i överflöd och ordnade samhällsstrukturer fanns orättvisa, likgiltighet och en tilltagande distans till Gud och till medmänniskan. När Amos säger “älska det goda” är det inte en passiv uppmaning till fromhet, utan en kallelse till handling, till att återföra kärnan till det mänskliga livet. Till rättfärdighet, sanning och omtanke…till att välja det goda.

Om vi för ett ögonblick flyttar blicken till vår egen tid, tycker jag hans ord är märkligt samtida. Vi lever i en värld där mycket går snabbt, där information och åsikter sprids med blixtens hastighet, och där gränserna mellan sant och falskt ibland suddas ut. Det goda riskerar att drunkna i ett överflöd av intryck. Samtidigt är behovet av det goda större än någonsin, som exempelvis hederlighet, civilkurage och genuin omtanke om andra. Detta framstår dock som djärva handlingar i en tid där det är lättare att vända bort blicken än att ta ställning.

Jag svarar konfirmanden att älska det goda i vår tid kan tolkas som att man önskar världen väl. Det betyder att våga välja sanning när lögnen känns bekväm, att värna rättvisa även när det utmanar våra egna fördelar, att se människan bakom åsikten. När samhällsdebatten hårdnar och digitala rum blir arenor för polarisering snarare än förståelse, blir Amos ord en uppmaning till mod. Den som älskar det goda söker dialog i stället för fördömelse, lyssnar när andra ropar, och bygger broar där andra reser murar. Bär medmänsklighet över gränser, lägger jag till.

Konfirmanden ler men säger samtidigt att hon sett på ”tiktok” att en partiledare kallat andra människor för ”pack”, och det är väl inte särskilt medmänskligt…det är väl inte att sprida det goda?

Jag kan inte annat än att hålla med. Det uttrycket är inte särskilt medmänskligt.

När vi skiljs åt efter kvällens konfirmandpass tänker jag på uttrycket att ”älska det goda”. För mig handlar det nog om hopp. Att älska det goda är att vägra cynismen. Det är att tro att ljuset fortfarande kan tränga igenom skuggorna, även när världen känns splittrad. Vi ser det i människor som engagerar sig för klimatet, som ger av sin tid till unga, äldre, eller nyanlända. I små, nästan osynliga handlingar växer samhällsväven starkare, tråd för tråd.

Kanske är “älska det goda” just därför en motrörelse mot vår tids trötthet och fokus på ”vi och dom andra”. Den påminner oss om att varje människa bär ett ansvar, inte att förändra allt, men att förändra något. Det goda börjar sällan med stora beslut från talarstolar, utan med en människas val att handla i kärlek, att tala med respekt, att se den andre.

I slutändan står Amos röst kvar som en tidlös utmaning för oss att inte bara känna till vad som är gott, utan att verkligen älska det och därigenom forma ett samhälle som bär både medmänsklighet och hopp som sin grundton. Att välja kärlek och genuin medmänsklighet…i alla lägen.

/m