Tomt i själen

Sitter på tåget till Höör och läser Tranströmer. Hans ”Romanska bågar”, ja i princip hela diktsamlingen ”För levande och döda” från 1989 har följt mig de senaste 36 åren av mitt liv. Jag har nu tagit mig an ”Stigar” från 1973. Har inte tidigare läst den. Fastnar vid dikten ”Den skingrade församlingen”. Fastnar för versraderna:

”Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: ni bor bra. Slummen finns invärtes i eder.”

Tänker på Nietzsche och hans berömda citat om att vi människor har dödat Gud. Tanken att mänskligheten själv vill vara Gud och ”sin egen lyckas smed”. Tranströmer skrev dikten 1973 och jag tänker att han kunde inte ha haft mer rätt. Jakten efter lycka går oftast genom strävanden efter mer pengar, större hus, större bil, karriärsträvanden, fler materiella ting. En del av oss lyckas i sin strävan men hur mår själen? Hur mår vi invärtes…”slummen finns invärtes”…som Tranströmer skriver.

Längtan efter något mer finns där hos oss människor inpräntat i oss. Vi vill göra mer, upptäcka mer, leva mer. Det finns något otroligt gott i det, men vad är det egentligen vi söker i det där ”mer”? Har vi redan en villa som räcker för oss och en fin bil…varför vill vi ha en större villa som vi egentligen inte behöver eller en dyrare bil…bara för att vi har möjligheten?

Tranströmer lyfter fram i en enkel versrad mänsklighetens behov av att visa upp för andra och få bekräftelse att man har lyckats, men hur mår insidan…hur mår själen? Där kanske tomheten ekar, där kanske det man visar upp utåt inte reflekteras i en lika fin själsbild. Det som Tranströmer många år senare kommer att kalla ”valv efter valv”.

Vad är det då vi söker i själen som det där världsliga ”mer” aldrig kan fylla? Kanske är det så enkelt att vi gradvis begriper att vi ”inte är vår egna lyckas smeder”? Vi behöver varandra. Livet innebär att det är ändligt, lyckan är skör, och vi är beroende av varandra, av relationer, av kärlek. Vi delar ett gemensamt hem, vi delar naturen, skapelsen och vi delar stunderna, ögonblicken. Vi hör alla ihop i ett enda gemensamt hem.

Det fina ordet eikos som på grekiska betyder hem bär jag ofta med mig. Vårt eikos är det stora, det eviga. Einstein sa vid något tillfälle:

”Vi är alla del av den helhet som vi kallar universum, och det är en villfarelse att tänka sig oss som åtskilda från varandra. Denna åtskillnad är som ett fängelse för oss.”

Själen längtar inte efter mer saker, större villa, finare bil…själen längtar efter en helhet, ens självklara plats i Guds skapelse och den naturliga kärlek som uppstår i att vara tillsammans med människor som älskar dig för den du är. Gåvan att bli älskad och att få sprida kärlek är fundamental. För innerst inne handlar allt om att älska varandra och Gud. That´s it.

”Du ska älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Luk 10:27)

Tranströmer hade rätt…både 1972 och 1989…låt inte själen vara kvar i ”slummen” gör din resa genom ”valv efter valv” till en resa där själen är med.

/m