Dansar vid busshållplatsen

Det är kallt. Klockan börjar närma sig 21 och jag står vid en busshållplats vid Anna Lindhs plats i Malmö. Jag har Malmö Live i blickfånget och musik i hörlurarna. Efter en jobbhelg med dop, högmässa och musik i vintertid är jag fylld av kärlek inombords. Det må vara kallt ute men varmt i mitt inre.

Jag har fått upp ögonen (och öronen :-)) för ”The Just Adam Band”, ett av alla dessa Nordirländska band som sjuder av glädje när de spelar. De är flitigt anlitade som festband och bröllopsband i sitt hemland. De har bara släppt några få låtar på Spotify och för några månader sedan släppte de låten ”Your love” men den kom upp i mitt flöde först under lördagen. Sedan dess har den gått varm in i mina öron.

Jag står och värmer mig genom att dansa i busskuren i takt med bastrummans rytm. Det är sent söndag kväll så det är inte många som rör sig i närheten. Låten går på repeat. Vinden gör att de fåtal av oss som väntar på bussen tyr oss till hållplatsens glasbur. Det hindrar mig inte. Jag dansar på.

En äldre dam sneglar på mig lite då och då noterar jag. Först en aning konfunderad i blicken men allt eftersom blir hennes leende mer uppenbar. När bussen till slut närmar sig ser jag att hon vill säga något till mig, så jag tar ur ena hörluren.

”Tack, du har gjort min kväll med din dans”, säger hon.

Jag nickar som tack men hör mig själv lägga till:

”Glad att jag får sprida mitt inre ljus till dig.”

Hon ler och säger ”tack.”

På bussen tänker jag på att min predikan och betraktelse kring Kyndelsmäss plötsligt blev verklighet. Jag har predikat kring ljuset som kommer till oss via ett barn. Hur ljuset förblir något ömtåligt. Jesus är ännu ett spädbarn, beroende av sin mors och fars omsorg. Ljusets Gud väljer att komma på det mest sårbara sättet. Det är som om Gud vill säga att det sanna ljuset lyser inte genom makt eller styrka, utan genom närvaro och kärlek.

Och det är genom Närvaro och Kärlek vi får bäras vidare. Apostlagärningarna visar oss vad som händer när ljuset börjar verka i människor. De första kristna lever ut evangeliet i vardagen, de delar brödet, bönen, tron och livet. Deras gemenskap blir som en spegel av det ljus som fallit över dem. De delar ljuset.

Ljuset sprids inte genom ord av övertygelse utan genom liv i delande, tacksamhet och omsorg. Det är den ”kyndelsmässianska rörelsen”, att bära ljuset vidare, inte för att det ska bli vårt, utan för att världen ska lysas upp. Ungefär som jag precis gjorde med min dans vid busshållplatsen. Sprida ljuset vidare till en värld som upplevs och är både hård och tuff.

Så mitt i det kalla, mitt i denna världs hårdhet har du alltid ett val. Sprida ljuset eller låta det förbli dolt. För det finns där, djupt inom oss, vare sig vi vill det eller ej. Ljuset! Det är inte borta bara för att världen gått in i vila. Ljuset vilar också i oss. Och mitt i vintern finns alltid ett frö till ny vår, inte trots mörkret, utan tack vare det.

Så när du tänder ett ljus, tänk inte bara på att du bär ljuset, tänk att Ljuset bär dig. Dela det gärna med andra…kanske med en dans vid en busshållplats.

/m