Winter is coming

Det har varit isdygn i flera dagar nu. Även här i Malmö. Luften är så stilla att varje andetag känns som en gnista mot kylan. Marken ligger under ett täcke av frost, grenarna bär tunna kristaller som glimmar som glas i den bleka solen. Allt är stilla, men det är en stillhet som rymmer både skönhet och prövning. Det är som om naturen själv drar sig tillbaka, in i tystnaden… väntande, lyssnande.

För egen del går jag omkring och ständigt fryser. Även inomhus. Prövningens tid är här. Mina fingrar är så stelfrusna så när jag knappar på tangenterna är jag rädd att de stelfrusna fingertopparna ska falla sönder. Under mina sex år här i Malmö har jag inte varit med om liknande väder.

Då kommer orden från Game of Thrones till mig: ”Winter is coming.” I serien är det en varning. Ett konstaterande av att något hårt och ofrånkomligt närmar sig. Vädret hårdnar, hotet växer, förberedelserna måste börja. Men kanske kan vi höra de orden annorlunda nu, när vintern redan har kommit till oss – inte som hot, utan som kallelse. För vintern bär på sin egen sorts prövning men även lärande.

När allt levande drar sig tillbaka, när färgerna dämpas och ljuden stillnar, blir vi själva tvungna att stanna upp. I stillheten, som ibland kan kännas ödslig, börjar andra röster att tala. Mystikerna genom tiderna har beskrivit det som vägen mot det inre ljuset, lågan som brinner i själen trots yttre kyla och mörker. Den heliga Birgitta talade om ”själens sol” som aldrig går ner. Johannes av Korset gick ännu längre: i ”den mörka natten” skriver han att själens väg till Gud ofta går just genom mörkret. Inte trots det, utan genom det.

Vi människor har en märklig vana att vilja fly vintern, både den yttre och den inre. Vi vill tillbaka till ljuset, till värmen, till livet som rör sig snabbt. Men kanske är det just i den tid när allt saktar ner som Gud bäst kan tala till oss. När vi inte längre kan prestera, hålla igång eller trösta oss med blommande omgivningar, börjar vi höra något annat, det stilla suset, som profeten Elia hörde på Horebs berg. Det är ljudet av livets innersta andning.

Det inre ljuset, som mystikerna beskriver, är inte som solens strålar som lyser upp världen utifrån. Det är snarare som glöden i en gammal vedbit, lätt att förbise, men om man blåser varsamt på den, börjar en ny låga ta form. Det handlar inte om att skapa ljuset själva, utan att upptäcka det som redan finns där, fött av Gud i varje människa. Som mäster Eckhart skriver: ”Det ljus Gud föder i själen är samma ljus som Gud själv är.”

”Winter is coming” kan alltså ses mer än som en årstid – den kan bli en inre plats. En plats där vi övar oss i att se annorlunda, lyssna djupare och leva långsammare. Vi behöver kanske kylan som får oss att söka värmens källa inom oss, den mörka natten som får oss att längta efter gryningen.

Så, ja – ”winter is coming” eller redan är här. Men kanske behöver vi inte längre höra det som en varning. Kanske kan det istället vara en påminnelse om att ljuset inte är borta bara för att världen gått in i vila. Det vilar också i oss. Och mitt i vintern finns alltid ett frö till ny vår, inte trots mörkret, utan tack vare det.

/m