Klockan 08:06

Jag spanar ut från tågfönstret och tar in landskapet som fladdrar förbi. Vrider huvudet och sneglar på de som sitter runt omkring mig i tågkupén. Alla är upptagna med något. Ingen ser ut genom fönstret.

För egen del har jag medvetet tagit sovmorgon så att tåget jag färdas i är precis där jag vill att det ska vara när solens uppgång sker. Som aviserats i min solapp sker uppgången klockan 08:06. När jag vandrade vid Hyllie station var mörkret fortfarande kompakt, men jag längtade efter ljuset, jag längtade efter att klockan skulle slå 08:06.

Jag har räknat ut att när jag färdas någonstans mellan Lund och Höör är klockan 08:06. Vill ta del av de första solstrålarna när det skånska landskapets öppna fält är som synligast. Vill ta del av solens ljus där vidderna är som störst.

Jag har en blick för ljuset, eller snarare sagt så har jag en förkärlek till ljuset. Det finns ett ljus i denna värld som finns mitt ibland oss. Ljuset strålar över oss alla och när jag blickar ut över mina medpassagerare är jag fundersam om de ser på världen på samma sätt som jag. Eller?

Johannes av Korset skriver i en av hans böcker att ”mörkret kan inte fatta ljuset” och psaltarpsalm 139:11-12 bär jag ofta med mig:

”Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”

Kanske är det svårt att ta del av det ljus som jag tyr mig till ifall man helt uppslukas av annat? Mina medpassagerare lyssnar på något i sina hörlurar, scrollar på sin telefon eller knappar på sin bärbara dator. Ingen är i stillhet och lyssnar inåt.

Jag delar mycket av det Johannes av Korset skriver. Har man en gång sett ljuset, blir inte livet detsamma. Man anar ljusets värld och livets hägringar i form av karriär, materiella ting, pengar och status blir irrelevanta. Du går in i en annan livsrytm och leds in i det fördolda. Livets tempo kan för andra te sig mer saktmodigt eller fattigt, när en själv uppfattar det mer som att man funnit en fördold värld, en inre värld, där livslängtan baseras på ljusets källa.

Det fördolda ljuset kan du lättast nå i det stilla, i det lugna, i det ljudlösa…i vad jag brukar kalla själens stilla varsamhet. Så har det nog alltid varit. När jag tar del av texter från Mäster Eckhart, Johannes av Korset, Teresa av Avila, Thomas a Kempis, Therese av Lisieux, Franciskus av Assisi och Hildegard av Bingen så slås jag över att de alla berör den här förmågan av att begrunda i varsamhet, att vara aktsam, att vara nöjd med det lilla. De basunerar inte ut sin förträfflighet, de vänder sig inåt, de söker stillheten, de söker stillheten.

När Jesus vid ett tillfälle förvandlas inför lärjungarnas ögon till en ljusgestalt så ber han att avvakta med att berätta detta för någon (finns beskrivet i Matt 17, Mark 9 och Lukas 9). Som om ljuset ska förbli i det fördolda och hanteras med försiktighet.

Jag tänker att med detta ljus får vi bara en blick av det fördolda. Den förändrar människors syn på världen och dess omgivning. Du anar konturen av en annan värld, en annan dimension, en annan realitet. Det är som om slöjan rycks bort ifrån dina ögon och plötsligt ser du allt i ett nytt skimmer. Gator, stenar, blommor som du tidigare bara sprungit förbi mellan två möten blir plötsligt platser du ser som underbara. Du ser detaljer där du tidigare inte ens vilat ögonen. Du ser möjligheter där du tidigare enbart sett begränsningar.

Du får ett perspektiv där du inte vill ha fördelar före någon annan. Du vill inte klättra i en hierarki på bekostnad av andra. Du skrattar inte åt andras misslyckanden och du låter dina fel och brister stå öppna som djupa sår för andra att beskåda.

Jag är en av dem som ser ljuset i det fördolda. En av dem som söker ljuset i allt. Jag vill inte vinna fördelar över andra eller se mig som speciellt märkvärdig. Jag vill bära mina medvandrares bördor, inte sprida andras brister eller förminska andra. Jag vill be för de jag har svårt för och jag vill gråta med de som gråter och vara glad med de som gläds.

I första hand vill jag låta min förändrade syn på världen, där ljuset genomsyrar allt, låta ljuset spridas genom mig. På så sätt gör jag mitt lilla för att världen kan förändras. På så sätt sprider jag ljuset.

Därför sitter jag där i tågkupén och sneglar ut över det skånska landskapet klockan 08:06. Molntäcket är kompakt. Det gör inget – det är ljust i mitt inre.

/m