Kunskap om gott och ont

Igår var det förintelsens minnesdag eller dagen för befrielsen av Auschwitz-Birkenau. Vi minns ”det som inte borde ha inträffat” som Hannah Arendt så träffande kallade det. Förintelsen, detta systematiska utrotande av den europeiska judenheten, administrerat av nazister som om det vore en arbetsuppgift för en statsmakt att bocka av.

För några år sedan hade jag förmånen att befinna mig i Jerusalem. Vi besökte bland annat förintelsemuseet Yad Vashem vid Har Hazikaron. Att kalla det förintelsemuseum är kanske fel. Det är mer en myndighet, ett forskningscentrum, ett arkivcentrum för hågkomst av förintelsens offer.

Människans förmåga att bruka våld mot sin egen medmänniska är svårförståelig men samtidigt när jag sitter framför modellen ”Modell Crematorium II”, i Yad Vashem, som visar hur gasningen genomfördes på Birkenau under andra världskriget är det svårt att fly eller bli oberörd. Modellen gör något med mig, något med alla som ser den.

Hur svårt är det inte att förstå människans två paradoxala, diametrala förmågor, att både älska sina medmänniskor men även att bruka våld? Redan i början av den Hebreiska bibeln finns berättelsen om Kain och Abel. Hur Kain drivs av en sådan avund gentemot sin bror att han till slut tar livet av sin bror. Kanske är berättelsen så tidigt beskriven i bibeln för att vi människor ska ta till oss av ett svårsmält faktum? Inom oss bor en lika självklar del av ondska bredvid en annan självklar del, nämligen förmågan till kärlek. De grymheter av masskaraktär som visas upp i Yad Vashem väcker en sådan avsky att distanseringen är självklar. Du vill bara fly, lämna det bakom dig, vända bort blicken och låta likgiltigheten ta över.

Jag inser att vi ska göra precis det omvända gentemot att fly in i likgiltigheten, vi måste utforska logiken bakom människans inre paradox. Kan det göras begripligt hur människan kan göra sådana här grymheter gentemot en annan medmänniska?

En liten flicka går fram till modellen. Jag ser det hända innan det har hänt men jag ingriper inte. Mycket riktigt. Flickan sträcker fram sin högerhand och försöker att lyfta bort en av figurerna från modellen. Tror det är en av figurerna som med en skottkärras bistånd forslar bort en livlös kropp en hon kan också ha siktat in sig på den figuren som står vid gaskammarens öppning. Längre bort hörs en mörk röst från en vakt som gör att flickan direkt tar bort sin hand. Jag torkar bort mina tårar från kinderna. Flickan har givit mig en pusselbit. För tänk om det skulle fungera så att någon högre varelse skulle inbegripa med sin hand och ta bort de som gör illa andra människor. Lyfta bort dem precis innan de låter ondskan ta över.

I min värld finns det en sådan högre makt. Jag uttalar orden ”Kyrie, eleison”, medan jag ser
vakten prata med flickan. Efter mitt Kyrie uttalar jag orden, ”Var, var du i Birkenau?” Det är klart att Gud var i Birkenau. Det är lika självklart för mig som att Gud är här just nu i skrivande stund men ibland är det mänskligt att vilja reducera Gud till att vara en världslig kung som gör skillnad på sina barn här på jorden och eliminerar de som inte sköter sig.

Jag sneglar på fångvaktarna i modellen. Hur är det egentligen möjligt för en medmänniska på
denna jord att så medvetet döda andra medmänniskor på denna jord? Ludvig Igra försöker i sin
bok förklara fenomenet och kommer fram till slutsatsen att det är en tunn hinna mellan
människans omsorg och grymhet. Inom oss har dessa båda egenskaperna ett gemensamt
ursprung i människans psykiska konstitution. Begreppet ondska är således tveksamt att använda
sig av för att förstå det mänskliga agerandet för det blir lätt en distansering av det egna ansvaret
till en oberoende ond kraft. Igra kallar det därför för onda handlingar, grymhet och destruktion
som djupt mänskliga aktiviteter, lika självklara hos människan som hennes förmåga till omsorg
och medkänsla.

En tanke har kommit upp i mig, en högst mänsklig tanke, som jag snabbt slår ifrån mig. Som
teolog har jag examen i läran om Gud, eller om du så vill, läran om det transcendenta. När jag
sitter vid modellen känns det som att dessa förvärvade kunskaper är långt borta. Det finns ett
behov hos mig, antagligen hos de flesta, att separera vad som är gott från det som är ont. I
allegori med det är det lätt att dra tankegången ytterligare och tänka sig att ondskan finns där en
frånvarande Gud är, att det onda är icke-Gud. I den lösningen förpassas det onda utanför Gud.
Till djävulen eller någon annan ond kraft. För mig blir detta dock en alltför enkel lösning.

Gud är komplex. Det finns enbart en Gud. Denna Gud har alltid existerat och har således ingen historia med en startpunkt. Gud bara existerar och har alltid funnits. Om Gud är alltings ursprung och mål, och dessutom allsmäktig, var kommer då ondskan ifrån? Om människan, som vi har smärtsamt kunnat erfara, både har
möjlighet till godhet och ondsinthet inom sig, uppstår ännu en fråga. Människan är skapad utifrån
Guds avbild, innebär det att Gud är både god och ond och att det är Gud som är ursprunget till dem båda?

Jag tar som vanligt Bibeln till hjälp. Jesaja har en intressant aspekt på detta. I sammanhanget
kring att Herren är den enda Guden så lyder Jes 45:7 så här:
Jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag,
Herren, är den som gör allt detta.

Ovanstående vers är från 1917 års översättning. Kanske kändes det mer självklart förr i tiden
att benämna Gud som den kraft som skapar allt, även om det inbegriper både lycka och olycka. I
Bibel 2000 har ordet ”olycka” neutraliserats en aning till ”ofärd”. Känns egentligen ganska
omodernt att byta ordet olycka till ofärd, vilket jag tolkar som att översättarnas egna synpunkter
spelade in i översättningen. Deras syn var antagligen att den ende Guden inte kan ge både lycka
och olycka utan då görs en nyansering av det sistnämnda. På ett sätt förstår jag översättarna. Det
är svårt att ta till sig att Gud är skapare av både lycka och olycka. En strikt monoteistisk syn
innebär att det inte finns två orsaker till gott och ont, utan en enda.

Även på ett annat sätt kan jag förstå människans behov av att göra en Gudomlighet fri från
destruktiva krafter, trots att den Hebreiska bibeln är full med beskrivningar över en Gud som
agerar både i vredesmod och med hämndlystnad. Kanske är det där grogrunden till tänket kring
en Djävul som är ursprunget till det onda finns. Kampen mellan Gud och djävulen handlar inte
om en kamp mellan två ursprungsgestalter utan mellan en ursprunglig skapare och en fallen kraft
som i sitt missmod försöker vinna makt genom destruktiva handlingar. En slags dualistisk kamp
utifrån en persisk zoroastrisk syn.

Jesaja ger oss sannerligen ett perspektiv som är hårdsmält. Gud är upphov både till det goda
och det onda. Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att trossvaga undermineras i sin
bräckliga tro. Insikten från Jesaja är tung att bära för vem som helst men när jag sitter där vid
modellen över det hemska massmördandet vid Auschwitz förklarar Jesajas text en hel del för mig
i alla fall.

Den berättelse om Adam och Eva som finns i 1 Mos avslutas med förvisningen från
Edens trädgård med Gud som uttalar att ”nu har människan blivit som oss”. Det kan tolkas
som att människan har blivit Gudalik. På vilket sätt, är en naturlig följdfråga och Gud ger själv
svaret, ”kunskap om gott och ont”.

Att ha kunskap om gott och ont är således en egenskap som vi efter Adam och Evas synd i
Edens trädgård delar med Gud. Nu är kunskap något annat än att agera, samtidigt är det en tunn
hinna mellan att ha en kunskap och vilja pröva den kunskapen i praktiken. Vägen från att äga
kunskap om gott och ont till att vara god och ond är därmed kort, närmast obefintlig. Jesajas text
i kombination med Adam och Evas öde i trädgården ger oss kunskap om både hur människan
fungerar men även hur Gud är. Hur svårsmält denna visdom än ter sig förklarar denna insikt en
hel del. Kunskapen nådde människan men den var inte menad för människan, kunskapen skulle
ha stannat hos Gud.

Förmågan till att ha kunskap om gott och ont gör oss medvetna om skillnaden däremellan.
Vårt sökande efter att vilja göra goda handlingar kommer därför att födas ur samma källa där
även ondskan existerar. Sökandet och den inre viljan till att göra gott kommer också att göra oss
medvetna om att den inneboende ondskan finns, för hur skulle vi annars kunna se skillnad på
dem båda.

Vi måste lära oss att leva med denna paradox som finns inom oss men som också finns hos
Gud. Paradoxen är skapad av Gud, både det onda likväl som det goda, kanske för att kunna se
det goda i jämförelse med det onda. Den paradoxen skulle dock ha stannat hos Gud, nu får vi
människor lära oss att leva i dess efterföljd. Om vi alltför lättvindigt försöker separera ondska och
godhet i en slags dualistisk motsatsparsgudomlighet, gör vi oss skyldiga till avgudadyrkan. Vi
överger då den monoteistiska grundläggande synen på en, enda Gud som alltings ursprung. Vi
måste också lära oss leva med parallelliteten i att inneha en mänsklig förmågan till ondskefulla
handlingar likväl som godhjärtade omsorgshandlingar.

Så när vi minns förintelsen tänker jag att det handlar om ett levande minne där vi, var och en, alltid måste ställa oss frågan hur vi hanterar denna parallitet som finns inom oss. Evangeliet sprider kärleksbudskapet men det gjordes även under andra världskriget så själva evangeliets existens är ingen garant för att vi inte hamnar där igen. Istället handlar det nog om att leva evangeliet…så mycket som möjligt.

Pax/m