21 timmar i Linköping

Sitter i en fullsatt tågkupé på väg hem efter 21 timmar i Linköping. Igår kväll kom jag fram till en snöig stad där det till och med fanns snö kvar på trottoaren. För någon som bor i Malmö kändes det nästan exotiskt. Precis innan jag går av tåget ut i snön i Linköping ser jag att den man som suttit framför mig under hela vägen från Skåne upp hit har läst min bok, ”Spår av dig”. För ett ögonblick får jag instinkten att ge mig till känna. ”Här är jag, författaren” men låter det stanna vid en ingivelse. Säger inget och går av tåget. Mina 21 timmar tar sin början.

Det här är staden där jag har spenderat 32 år av mitt liv. Jag känner till varje gata, gathörn och fasad. Vissa förändringar sker men i stort känns det som precis när jag bodde här. Mängder med minnen sköljer över mig när jag vandrar från tåget till hotellet. Jag låter tankarna fladdra fritt och när jag sneddar över Stora torget hälsas jag välkommen av en vårdenhetschef som känner igen mig.

Vi blir ståendes en stund och chefen beklagar sig över rådande situation i regionen. Jag försöker peppa så gott det går. Innan vi skiljs åt säger hon att det bästa vore om jag kom tillbaka, men jag svarar henne att jag jobbar för något större just nu och pekar uppåt. Hon skrattar och fortsätter att gå åt ett annat håll.

Precis utanför Stadshuset möter jag en politiker jag känner väl sedan tidigare. Vi pratar lokalpolitik. När vi skiljs åt frågar vederbörande om jag inte kunde komma tillbaka och ta någon chefsstol någonstans.” Du behövs”, säger hon. Jag upprepar det jag bara för någon minut sedan svarade till vårdenhetschefen om att jag jobbar för något större just nu och pekar med handen uppåt. ”Jo, jag vet men det kan du göra ändå”, får jag till svar.

När jag fortsätter min vandring tänker jag på alla de spontana mötena. ”Är det något Gud vill säga mig?” Typiskt mig att alltid tänka in existentiella mönster i allt.

Väl vid hotellet svidar jag snabbt om och ger mig ut på en löptur. Skönt att springa av sig ”resdammet”. Det blir en nostalgisk löprunda kring stans inre kärna. När jag springer över Trädgårdsföreningen ropar en gammal bekant till mig ”Hej, Mats!”. Jag stannar upp och vi blir pratandes om allt som hänt sedan sist. Säkert 10 år sedan vi sågs senast. ”Du saknar inte Östergötland?” frågar min vän. ”Jo, mina vuxna barn”, svarar jag och lägger till ”men inte så mycket annat.” Min vän lägger till ”Synd, vår kyrka söker efter en präst…så om du vill flytta tillbaka…”. Jag ler och säger att jag trivs bra i Skåne.

När jag beställer in lite oliver och ett glas vin på hotellets restaurang tillsammans med en god bok kan jag inte låta bli att tänka på dessa möten. Är det ändå inte lite märkligt att första mötet där jag inte gav mig till känna berörde mitt författarskap, det andra mötet berörde chefskap i regionen, det tredje chefskap i kommunen och det sistnämnda en prästtjänst? Kanske en slump…men jag tror ju inte på slumpen…

Morgonjoggen dagen efter flyter på i ett folktomt Linköping. Klockan är runt 06:30 när jag tassar omkring i stan. Det känns som om jag missat något PM någonstans och att alla människor har flytt. Kontrasten mot Malmö kunde inte ha varit större.

Vid hotellfrukosten kommer en kvinna fram till mig och presenterar sig, Jag har bra ansiktsminne och känner igen henne, men kan inte placera henna. Hon berättar att jag invigde tillsammans med dåvarande rektorn för Linköpings Universitet ett fryslabb uppe på US för många år sedan och jag hade inför invigningen ringt och intervjuat henne om faktafrågor för att allt skulle bli rätt i mitt invigningstal. Jag fick en svag minnesbild. Hon sa att jag var en fantastisk regiondirektör och många saknade mig…fortfarande. Jag tackade generat och tog mitt kaffe och gick och åt min frukost.

Googlade fram att Morgonbön höll de i domkyrkan vid 09:00 och tog mig dit. Vi var tre tappra själar som tillsammans med präst och två kyrkvaktmästare genomförde en fin andakt. Jag blev sedan sittandes bakom Sörensens altartavla där Märta Afzelius vävnad hänger.

Träffade min älskade dotter för en kaffe på Simons kafferosteri. Otrolig härligt att få umgås några timmar med min prinsessa. Ren kärlek. Vi följdes åt till Uppståndelsens kapell vid kyrkogården. Gav min dotter en farvälkram och jag hälsade på gamla kollegor från 30 år tillbaka i tiden istället. Kändes som om tiden stått still.

Den borgerliga ceremonin över min vän och kollega sedan 32 år tillbaka blev fin men för mig saknades naturligtvis innerligheten, men så må det vara. Jag inneslöt mig själv kring minnesbilder tillsammans med min vän. Alla dessa ögonblick och stunder vi delade. Ren kärlek.

Jag följde sedan med en av mina kära gamla kollegor hem till hans lägenhet för en fika efteråt tillsammans med en annan vän. Fina samtal om minnen och ögonblick.

I all hast fick jag sedan tacka för mig för att möta upp min yngsta son på stan för några timmars umgänge innan mitt tåg väntade för hemfärd. Ren kärlek.

Väl på stationen blir jag pratandes med två US-medarbetare som känner igen mig och ger sig till känna innan jag kliver på tåget. Mina 21 timmar i Linköping är över och nu sitter jag här och funderar vad det var som hände.

Livet består av möten, ögonblick, personer och stunder. Allt skedde under 21 timmar och jag är tacksam. Nu åker jag hem.

/m