Tacksamhet och nåd

Idag firar jag min prästvigningsdag. Minnet är för evigt inristat i mitt kroppsminne. Det sitter fast förankrat och går inte att rubba. Jag är vigd till präst och det kan ingen ta ifrån mig.

Under morgonen har jag badat i minnesbilder som fladdrat förbi min näthinna från prästvigningsdagen. Jag vet att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när jag gick upp för Lunds domkyrkas trappor bredvid min prästassistent Tobias för att ta plats i koret. När jag kom upp såg jag mina föräldrar sitta i de gamla korstolarna tillsammans med mina söner och Anette. Allt förenades i stunden. Allt. Och det brast för mig.

Tårarna började att rinna. För det var inte själva prästvigningen i sig som jag grät över, utan resan dit och alla ögonblick som lett fram till stunden. När psalm 1 sjöngs stod jag och mest och torkade tårarna. Mina föräldrars möte, den där gången för länge sedan som ledde fram till min födelse, till alla uppväxtstunder, min barndom och ungdomstid, skolmiljöerna, mina val i livet kring flickvän, barnens mor, mina barns födslar och uppväxt, mina karriärsval…alla dessa ögonblick där jag kunde ha valt en annan väg, där jag kunde ha beslutat mig för något annat, alla de moment i livet där jag oförhappandes hamnat utifrån andras tyckanden, åsikter och handlingar, alla de vägval som lagts fram för mig men som jag inte tog…allt tog plats i min kropp där jag stod i koret i Lunds domkyrka. Alla dessa ögonblick.

Stunden var min men jag förenades med alla som gått före mig i historien, mina vigningskamrater och inte minst med evigheten och tårarna som rann var ett kroppsligt uttryck för tacksamheten.

När jag nu firar min prästvigningsdag några år senare förstår jag att alla ögonblick och alla stunder jag upplevt i mitt liv, både de goda likväl som de dåliga, ledde fram till just det ögonblicket där i Lunds domkyrka. Jag valde inte vägen, den valde mig, och den fortsätter att välja mig.

Livet är en resa och som sådan är den inte någon yttre resa, även om vi gör små nedslag i vägkanten. Livets resa är en vandring inåt och som Dag Hammarskjöld så klokt skriver: ”Den längsta resan är resan inåt” är även min och din resa en resa som sker varje dag, varje ögonblick, där evigheten ständigt finns närvarande.

För om tacksamhet fanns i mina tankar under prästvigningsdagen så är nåden att vara buren av något större än mig själv något jag bär med mig nu. Livet som resa betyder uppbrott och avsked men det betyder också nya bekantskaper på en resa som aldrig tar slut. Att öppet bejaka allt som sker och allt som händer bygger på att man bär en tillit på att det är ok att släppa taget. Att leva i full sanning med sig själv och i full transparens med evigheten. Jag vet att nåden att få tas i tjänst och brukas som ett redskap i evighetens tjänst är en tillitsbaserad relation som jag nu bär som mitt sigill.

Under förra veckans högmässa hade jag valt psalm 236 som gradualpsalm och texten säger mig mycket. Bo Setterlind har skrivit texten, ursprungligen som en tydlig doppsalm som tecknar en bild över Guds outtömliga livskälla där förlåtelse, nåd, frid och nytt liv ständigt erbjuds. Bo Setterlind hade kanske Psaltaren 65:10 om Guds vattenrika källa som inspiration.

Guds källa är en gåva till oss, och Setterlinds textrad om en gåva ”som räcker för dig och för mig” bär jag ofta med mig. För visst räcker Guds källa men som alla gåvor handlar det i vår värld om en inbjudan, en kallelse om att leva som Jesus lärjungar och tjänare…som sista versen i psalm 236 tar upp.

Så med ett klassiskt Hammarskjöld-citat vill jag avsluta denna text med känslor av tacksamhet och nåd:

”Det är nu, nu, du inte får släppa. Andras väg har rastplatser i solen där det mötas. Men detta är din väg, och det är nu, nu, nu, du inte får svika. Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka”.

/m