Leder ej bort, men hem

Limhamn bjuder på ett tunt lager med snö och jag är sååå avundsjuk på alla som visar bilder från skidspår eller gator med mängder med snö från övriga landet…men så är livet…inte alltid rättvist. Mitt arbete är dock i Höör, långt norrut upp i landet, och där får jag njuta lite av snö.

Igår var det åter till ordningen med första personalmötet för året. Jag njöt av att i princip alla var tillbaka igen och alla vittnade om att de haft en bra jul- och nyårshelg.

Varje personalmöte inleds med en liten kort andakt och denna gång var det min tur. Jag tänkte först ha en kort betraktelse kring något med snö men när jag kom till församlingshemmet och sneglade upp mot Höörs kyrka kom psalm 134 upp i mitt huvud. Inte så konstigt, den är en tydlig Trettondedag psalm och som sådan hade jag sjungit den dagen innan. Jag stod en lång stund och njöt av morgonljuset över kyrkan och nynnade första versen. Det fick bli en betraktelse över psalm 134 istället för snö!

Höörs kyrka i morgonskrud

Psalm 134 heter ”Gläns över sjö och strand” i vår Svenska psalmbok och jag har alltid tyckt om den väldigt mycket, först och främst för texten. Melodislingan går från låg till hög i lugnt tempo så den kräver en del, men slingan är naturlig och sätter sig snabbt. Dock kan den bli lite långsam i församlingssammanhang. Går ofta och nynnar på den ändå (även om 1937 års melodislinga är bättre i mina ögon).

I oktober var jag i Jönköping och fick lite tid över och gick till Jönköpings stadsbibliotek för jag visste att de hade en utställning om Rydberg. Han är född i Jönköping men dog i Djursholm. Får ni någon tid över och är i Jönköping, slink gärna in till biblioteket och njut av den lilla Rydbergsutställningen.

Rydbergsutställningen

När vi sjunger ”Gläns över sjö och strand” rör vi vid en av de djupaste bilderna i den kristna tron, ljuset som leder hem. Viktor Rydberg låter stjärnan ”ej bort, men hem” leda genom jordelivets ökenstormar. Det är en ovanlig formulering. Ofta tänker vi att Gud ska ta oss bort. Lyfta bort oss från kaoset, bort från sorgen, bort från ångesten, bort från oron och bort från kampen. Men i julens och trettondagens berättelser går Gud en annan väg. Han går inte runt livet. Han går in i det. In i det svåra, och det är hem.

Det är så jag vill tänka att Rydberg tänkte den där gången han skrev ned dikten som sedan blev psalm 134. Han är lite över 60 år och skriver sin sista stora roman, Vapensmeden, som kommer ut år 1891. I romanen sjungs dikten av vapensmedens dotter under en stilla, förtrollad sommarkväll ute på Vättern. Kan vara svårt att tänka sig in i det faktum att texten är ursprungligen en sommardikt, så här när vi många år senare förknippar den med Trettondedag jul.

Dikten hade först ingen egen titel men döptes i folkmun till Betlehems stjärna och där började den förknippas med jul. Inte så konstigt. Textmässigt bygger den ju helt på berättelserna om Betlehemsstjärnan och Jesus födelse i Matteus 2:1-12 och Lukas 2:1-20.

Betlehemsstjärnan leder de vise männen inte ut ur världen, utan djupare in i den – till ett stall, till ett barn, till den Gud som blivit människa. Ljuset visar inte en flyktväg, utan en mötesplats. I det mörker som fanns då, politiskt, socialt och andligt, tändes ett ljus som inte utplånade natten, men som gjorde det möjligt att gå, att söka, att hitta. Så är det också med Guds ljus i dag. Det lovar oss inte ett liv utan natt, men det lovar att natten aldrig ska vara utan stjärna.

1893 tonsatte Alice Tegner dikten och gjorde mindre ändringar i Rydbergs dikt. Den största ändringen var en flytt av en strof, ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem”. I ursprungliga versionen var den utspridd i sista versen, men nu flyttades den och fick en sammanhängande egen rad. Jag är väldigt glad för det. Tegner visste vilken tyngd det fanns i de orden.

”Leder ej bort, men hem.”

Orden bär en hemlängtan. Inte bara efter en avlägsen himmel, utan efter att få vara hel, få vila, få veta vart man är på väg. Många människor bär den hemlängtan utan att kunna sätta ord på den. De anar att livet borde hänga ihop bättre än det gör. De anar att det borde finnas en punkt där allt inte faller isär. I min värld och det evangeliet säger är att den punkten inte är en idé, utan en person. Hemmet är inte först och främst en plats, utan en relation, till den Gud som i Kristus går oss till mötes.

När Alice Tegner skulle spela upp sin melodi och sjunga för första gången det som skulle bli psalm 134 för Viktor Rydberg så berättas det att de var hemma hos Rydberg i hans hem på Djursholm. De hade delat en middag tillsammans med andra men när det var dags för att få framföra psalmen för första gången gick de båda avsides. Tegner spelade upp och sjöng psalmen för Viktor. Hon var väldigt nervös, inte så mycket för melodislingan, utan mer för vad Rydberg skulle säga om textändringarna och förflyttningarna av ord. När hon hade sjungit klart satt hon i spänd förväntan och väntade på vad Rydberg skulle säga. Svaret var ungefär så här:

”Kära fru Tegner, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt aldrig blir folkets egendom förrän den tonsätts och kan sjungas.”

För mig finns det en rörelse i orden om att stjärnan leder ej bort, men hem. Å ena sidan att peka på just stjärnan och vittna om ljuset, tala om Kristus där orden ännu saknas. Å andra sidan att själv leva som människor som låter sig ledas hemåt. Inte genom att fly världen, utan genom att mitt i världen söka Guds vilja, dela Guds kärlek, spegla Guds ljus. I ett land av skärmar och strålkastare behöver människor inte fler bländande ljus, jag tror vi behöver ett milt, trofast ljus som går att följa.

Vi behöver den här rörelsen, inte bara ett accepterande av julens budskap, utan mer som att vi reser oss, vi söker, vi leds…ej bort men hem…precis som de vise männen en gång för länge sedan. De följde ljuset.

Tack Alice och Viktor!

/m

Lämna en kommentar