Epifania

Färdas hem från Höör i ett pågatåg som stannar vid alla småstationer man kan tänka sig. Gör mig inget. Att färdas genom det vintriga, skånska landskapet under en längre tid än ifall jag skulle ha tagit Expresståg/Öresundståg innebär bara längre reflektionstid. Kvalitetstid med mig själv!

Sitter och tänker på ljus och mörker, så här när solens ljustimmar börja lämna vår dagtid. Det brukar jag visserligen ofta göra men den här gången handlar det om Trettondedagens ljus. Det där ljuset som vi ibland tar för givet och ibland missar.

För det börjar med en rörelse i mörkret. Några okända män från öster ser ett ljus på himlen och börjar att gå, inte för att de vet vart vägen leder, utan för att ljuset väcker något inom dem. De ser inte bara en stjärna, de anar en mening, en rörelse från Gud.

Så vill jag tänka mig in i de vise män som söker det heliga hos makten i Jerusalem, där kungar brukar födas. Men Guds ljus leder dem vidare, bort från palatsens trygghet, till ett barn i ett enkelt hem. Guds uppenbarelse visar sig inte som makt och prakt, utan som närvaro mitt i det sköra och i det mänskliga.

Epifania betyder uppenbarelse, och det handlar just om detta, att Gud låter sig ses. Inte alltid där vi väntar oss det, inte alltid på det sätt vi har tänkt oss.

Herodes blir orolig. Ljuset som uppenbarar Gud avslöjar också mörkret. Epifania handlar därför inte bara om att se Gud, utan också om vad som sker när Guds ljus tänds i världen, det tränger undan det falska, det som bygger på rädsla, egenintresse och kontroll. Ljuset väcker rörelse, bryter stillaståendet, öppnar nya vägar. Ljuset börjar som en rörelse i mörkret.

De vise männen faller ned och tillber barnet. Före stjärnan kanske de hade svar på mycket, nu böjer de sig i tillbedjan, med gåvor som rymmer både mysterium och profetia. Traditionen säger guld för kungligheten, rökelse för gudomligheten och myrra för lidandet. Allt detta speglar barnet som är både Gud och människa, kung och tjänare, liv och död i ett.

När de återvänder hem går de en annan väg. Ljuset de sett förändrar riktningen också i deras liv. Det är så uppenbarelsen fungerar. När Gud visar sig blir vi själva synliga på nytt. Vi ser annorlunda, vi går annorlunda, vi lever annorlunda.

Kanske är det så Epifania också vill tala in i vår värld och våra liv. Mitt i mörkret och oron söker Gud fortfarande vägen in. Ljuset kallar oss att följa, inte till kontroll eller bekvämlighet, utan till mötet där det heliga oväntat bryter fram. I det svaga och i det lilla.

/m