Badrumsmattan

Är på väg genom södra Sverige i ett renoverat X2000 där korglutningen är ur funktion. Solnedgången följer med oss och jag njuter av landskapets skiftningar. Mitt livs kärlek och jag har varit på besök i min barndomsstad och hälsat på mina föräldrar. Det är svårt att sätta ord på allt där jag vandrar i känslor, minnen, tacksamhet, vemod och kärlek under några dagar. Tidens tand ligger som en ton och dallrar i bakhuvudet hela tiden med dess förgänglighet som membran.

I söndags gick vi på Högmässa i Flens kyrka. Det var dags för söndagen efter jul och temat var ”Guds barn” och prästen hjälpte mig att tänka tillbaka på ett citat från nobelpristagaren Louise Glück som i en dikt skriver något i stil med:

”livet är barndomen, resten är minne” (eller varianter som ”en gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne”)

Louise Glück, som ofta i sina dikter lyfter fram barndomen och dess förlust får mig via citatet att tänka ifall det är så att barndomen representerar en renare, mer omedelbar syn på världen innan den förmedlas genom minnets lins? Dikten fångar en känsla av nostalgi och insikten att livet som upplevs i nuet förvandlas till just minnen och att barndomen ofta ses som en guldålder. Kanske är det så?

När jag på kvällen är ute och springer min dagliga löprunda tänker jag på att det i all fall för egen del handlar om hur mina upplevelser under barndomen formade mig och hur jag nu, många år senare i livet ser tillbaka på dessa upplevelser som minnen, vilka ofta är färgade av förlusten av barndomens omedelbarhet och som ger mig en annan typ av klarhet.

Att resa hem till barndomens stad är som att stiga in i en gammal favoritlåt du nästan glömt melodin till, men som kroppen ändå minns. Allt finns kvar där, dofterna, ljuset genom gardinen, den slitna blåvita badrumsmattan som legat på samma plats i årtionden. Den känns nästan helig nu, som en väv av alla dagar som varit. Jag anar enbart dess kontur för mina föräldrar har lagt en nyare matta ovanför, som om det nya läggs på det gamla, men det gamla finns ändå kvar, under lager på lager.

Mina föräldrar är till åren kommen. Deras händer bär spår av ett helt liv av omsorg, arbete och kärlek. Vi sitter i köket där tiden står stilla, dricker kaffe ur de gamla kopparna och pratar om allt och inget. Samtidigt finns där en stilla vetskap, den där tysta tanken som ingen säger högt, att varje gång vi ses kan vara den sista.

Men just därför blir allt så levande. Varje skratt, varje ögonblick, varje doft och ton träder fram klarare än någonsin. Det är som att hjärtat försöker memorera allt, inte bara vad som hände, utan hur det kändes att vara där, tillsammans.

Och när jag nu reser därifrån bär jag med mig både sorg och tacksamhet. Sorg över tidens gång, men oändlig tacksamhet över att ha haft ett hem där kärleken varit självklar, så stark att till och med badrumsmattan kan föra mig tillbaka till den.

/m