Tvära kast – men alltid ett vittne

För cirka 11 år sedan när jag blev Regiondirektör kommer jag ihåg att en förtroendevald approcherade mig och sa att vederbörande hade noterat att jag bar ett kors som halssmycke. Vederbörande tyckte inte att det passade att en Regiondirektör visade sin tro så där öppet för allmän beskådan. Det var okey för hen att jag privat hade en viss tro, men jag skulle absolut inte visa mitt smycke så öppet. Jag svarade något i stil med att min tro var privat.

Jag minns detta ögonblick varje Annandag jul när jag läser vad Matteus beskriver vad Jesus säger i 10:e kapitlet. För det är snabba och tvära kast i vårt kyrkoår. Igår firade vi Jesus födelse, starten för julfirandet, när ljuset tog kroppslig gestalt och med Jesajas ord: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus…verkligen gav människor hopp.

Då är det en aning magstarkt att lyssna till dagens kyrkoårstexter. Det finns ord i Bibeln som väcker motstånd, även hos oss som vill tro, och man vill gärna ”tippexa” bort vissa delar, men sanningen är som den är. Den får stå där för öppen beskådan: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Hur kan Jesus, som vi bekänner som fredens furste, tala så? Den som vi under gårdagens texter fick höra var fridsfursten. Kanske har det med min rätt att bära mitt kors att göra?

För Jesus har plötsligt inte blivit en krigsherre utan är fortfarande den där fridsfursten och orden han säger är inte för att sprida våld, utan för att synliggöra sprickan som uppstår när sanning möter falskhet, när ljus träffar mörker. De där ögonblicken när disharmoni uppstår, när vi verkligen får bekänna färg, när ett ord skiljer mellan det som är sant och det som bara verkar gott. Tron frigör verkligen, men den frigörelsen skakar strukturer, ja hela vår existens och då skakar ibland även våra egna relationer, även med våra närmaste…ja, då börjar vi kanske ana varför Jesus tar till så stora ord.

För evangeliet är inte något som man kan säga ”ja, det tror jag på men enbart när det går bra för mig eller när omständigheterna i livet passar mig”. Nej, evangeliet är något vi alltid bär med oss och dess innehåll får livskonsekvenser för oss. För mig!

I Mikas ord i Hebreiska bibeln hör vi smärtan av en värld där lojaliteter upplöses: son mot far, dotter mot mor, vän mot vän. Jesus går längre och säger: ”Den som älskar far eller mor mer än mig är mig inte värdig.” Det låter hårt, nästan obarmhärtigt men kärnan är inte förakt för familj eller gemenskap. Det handlar om centrum. Det handlar om vem vi bär närmast, alltid. Vem är grundtonen i mitt liv, mitt livs centrum, mitt livs ljus? Alltid.

Jesus talar om en lojalitet som går djupare än alla andra, en lojalitet som inte längre kan kompromissas bort. Martyrskapets grund finns här, inte i våld, utan i prioritet.  

När Jesus ger sitt evangelium och dess lärjungeuppmaning till oss och våra förväntningar om ett helt annat liv ställs mot varandra, då uppstår kampen. Och i den kampen avslöjas tron inte bara som tanke, utan som en livsprincip. Som en grundhållning i livet, oavsett vad vi arbetar med eller hur våra familjerelationer ser ut.

Lärjungarna hade det inte lätt när Jesus lämnat dem. De famlade. I apostlagärningarna finns det en berättelse när Petrus och Johannes förbjuds att tala i Jesu namn. De kunde enkelt ha uppfyllt kravet, fortsatt sina liv, undvikit kamp och rättsprocess men istället svarar de: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”  

Den meningen är själva hjärtat i vad jag kallar martyrens liv. Den som vittnar om sin tro, som står för sitt vittnesbörd, sin tro. Det handlar inte om att söka uppror eller våld, utan om att vägra förneka sanningen. Bekännelsen till tron på Kristus är alltid offentlig i någon mening, inte för att bevisa något, utan därför att sanningen inte kan kapslas in.  

Det är där jag står i min kristna tro. Som en grundläggande princip och livshållning i mitt liv. Som mitt livs centrum. Där är mitt martyrskap, där är mitt vittnesmål. Martyrskap i vår del av världen handlar mycket om att stå upp för de kristna värdena och följa Kristus i vår tid. Att stå upp för ärlighet, sanning, kärlek, uppriktighet, rättvisa, barmhärtighet. Inte minst när egoism och cynism säger att det inte lönar sig. Det handlar om föräldern som vägrar ge upp tron när barnet vänder sig bort, eller den unga människan som vågar bära sitt kors bland vänner som inte förstår, eller skolungdomar som står upp för sin tro även om de blir nedtryckta för sin trosuppfattning.  

Att bekänna Kristus i vår tid handlar sällan om fängelse eller förföljelse, i alla fall inte i den här delen av världen, men om att våga vara hel. I ett samhälle där tron lätt reduceras till en privat känsla, blir det en kamp att låta den forma ens val, värderingar och röst. Ja, hela ens existens. 

”Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det”, säger Jesus. Det är inte ett löfte om lidande, utan ett löfte om sanningens djup. Livet blir helt först när det inte längre behöver skydda sig självt. De första martyrerna dog inte för att visa sin tro, utan för att kärleken till Kristus hade gjort det omöjligt att förneka honom. Martyr betyder ”vittne” – någon som berättar sanningen oavsett pris. Deras vittnesbörd blev kyrkans näring, för i deras trofasthet såg världen något som inte kunde dödas.  

Tron samlar, men den kan också skilja. Den befriar, men den avslöjar. Jag bär mitt kors oavsett och jag gör mitt vittnesmål i mitt levnadssätt. Jag har ändrat mig sedan den dagen för 11 år sedan då jag fick frågan om mitt kors. Min tro är definitivt inte enbart privat, den är hela mitt livselixir, och jag lever det fullt ut. Tro, hopp och kärlek. Alltid. Och mitt i allt detta står naturligtvis Jesus själv, den som bar korset först, och som inte ger oss fred i betydelsen stillhet, utan i betydelsen helhet.

/m  

Bibelhänvisningar i denna text: Mika 7:1-6, Apg 4:18-31 och Matt 10:32-39